Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Historia
Eric Lichtblau
Min granne nazisten
– Hur Hitlers hantlangare fick en fristad i USA
Historiska media | 330 s | Isbn 9789175453736
Recensent: Mats Deland
Nazister i USA skyddades av byråkratin

Det mesta av den historia som Erich Lichtblau berättar är känd sedan länge, men han bygger också på material som släpptes fritt på 1990-talet. Det visar framför allt förvirringen inom underrättelseetablissemanget när journalister och jurister började kartlägga USA:s rekrytering av nazister.

Ungefär 200 meter från där jag bor ligger Sågverksgatan 98 i Stureby (i södra Stockholm). Adressen blev känd en kort period i slutet av 60-talet i samband med att VPK:s tidning Ny Dag, liksom bland andra Kvällsposten, avslöjade att det där bodde en lettisk överste, som i oktober 1941 haft befälet vid mordet på ett hundratal judar utanför Ventspils i östra Lettland. Översten väckte förtalsmål mot Ny Dag, som med hjälp av den socialdemokratiske advokaten och riksdagsmannen Hans-Göran Franck emellertid lyckades vinna målet. (Kvällsposten betalade i stället.) Sedan återgick översten till en anonym pensionärstillvaro och det enda tillfälle där Förintelsen behandlats inför en svensk domstol hade passerat.

Denna tankefigur, att en vänlig (eller inte så vänlig) gammal granne visar sig vara en massförbrytare som lever inkognito, har varit återkommande i litteraturen om de förbrytare från nazisternas regim som kommit undan. Urtypen kanske är Hermine Braunsteiner Ryan, en hemmafru i New Yorkstadsdelen Long Island som i mitten på sextiotalet spårades upp av Simon Wiesenthal. Hon utlämnades 1973 till Västtyskland, där hon var huvudåtalad i rättegången om kvinnolägret Ravensbrück och straffades med livstids fängelse.

Men fenomenet blev också en litterär figur. Stephen King gjorde på 1980-talet film på ämnet nazistisk granne (Apt Pupil, 1983) och Bosse Schöns böcker om Waffen-SS-svenskarna satte snart spår i det svenska deckarundret, med Henning Mankell i spetsen. Eric Lichtblaus bok Min granne nazisten – Hur Hitlers hantlangare fick en fristad i USA följer traditionen och inleds publikfriande med att den tjerkessiske, tidigare SD-officeren Tom (Tsherim) Sobzookov i mitten på sjuttiotalet kontaktar sin gamla CIA-kontakt från den korta agentkarriären i Mellanöstern tjugo år tidigare. Han hade nämnts i en artikel i New York Times. De var honom på spåren.

Det mesta av den historia som Lichtblau berättar är i stora drag känd sedan länge. Howard Blums bästsäljare Wanted! – The Search for Nazis in America, utkom 1977 och var långt ifrån först i genren. De följande åren avslöjades i en rad böcker av bland andra Christofer Simpson och John Loftus också den amerikanska militärens omfattande program för att föra över tyska vetenskapsmän (operationerna Overcast och Paperclip) och rekrytera tyska spioner (operation Happiness). Även detta hade varit omskrivet sedan den tidiga efterkrigstiden.

Men på sjuttiotalet började även det amerikanska rättssystemet att reagera. Amerikanska domstolar hade inte möjlighet att väcka åtal ens för de värsta brotten – det amerikanska rättegångsprogrammet lades ner redan i slutet av fyrtiotalet och hade då helt hanterats inom de särskilda förutsättningar som gällde för militärens eget rättsväsen. I stället handlade det om att försöka utvisa dessa personer och överlåta rättegångarna åt europeiska länder. Till en början innebar detta i praktiken Västtyskland, men från mitten av 80-talet utvisade USA också personer till bland annat Sovjetunionen och Jugoslavien, där de sedan ställdes inför rätta. Till en början hanterades fallen av invandrarverkets jurister, men 1979 inrättade Carteradministrationen en särskild byrå, Office for Special Investigations (OSI), direkt under justitiedepartementet.

Det visade sig snart att många av dessa personer hade ett starkt stöd högt upp inom den statliga byråkratin. Åtskilliga hade alltså värvats redan i krigets slutskede och hjälpt de västallierade med att bekämpa den tyska gerillarörelsen. Det är lätt att glömma att USA fram till andra världskriget i stort sett saknade en egen underrättelsetjänst. På trettiotalet var det fortfarande presidentens livvakt, Secret Service, som posterades på beskickningar i utlandet. De tjänster som byggts upp av mobiliserad personal – och därmed stod inför sönderfall – var fortfarande långt underlägsna de brittiska och framför allt de sovjetiska kollegorna. Det var den tyska underrättelsetjänsten också, men att ta över dess i många fall ännu intakta nätverk var ett attraktivt alternativ (den svenska underrättelsetjänsten gjorde något liknande i den så kallade Lillehammerkuppen 1945).

Det mest kända exemplet var den så kallade operation Rusty eller Gehlen, ett försök att rädda den tyska militära underrättelsetjänsten från Östfronten (FHO), som överflödade av krigsförbrytare och så småningom bildade grunden för västtyska Bundesnachrichtendienst (BND). CIA hade inte ställt alltför många frågor när hundratals, kanske flera tusen, av dessa personer sedan överfördes till USA. Enligt amerikansk lag räckte att ha varit nazist, eller, när det handlade om andra länders medborgare, att frivilligt ha tjänstgjort i de tyskledda styrkorna under kriget, för att inresan skulle stoppas. Därför saknades ofta detaljerade uppgifter om personernas bakgrund.

Det finns ingen samlad utvärdering av deras insatser, men det finns många exempel på agenter med tvivelaktigt förflutet, som visade sig vara helt misslyckade. Förmodligen är den bilden inte helt rättvisande. Däremot vållade denna grupp stora problem för underrättelseväsendet när jakten inleddes på allvar på 70-talet. Den första reflexen var att använda samma taktik mot utredarna som mot journalisterna, nämligen att blåneka och undertrycka sanningen. Den taktiken höll en bit in på 80-talet. Sedan vände sig utredarna helt enkelt till öststaternas ambassader, inklusive den sovjetiska, som gärna försåg dem med material. Taktiken blev då den motsatta. Med CIA:s benägna bistånd började de anklagade personerna visa upp gamla förhörsprotokoll där de mycket riktigt hade erkänt sin nazistiska bakgrund. Därmed gick det inte längre att hävda att de ljugit sig in i USA. Det ryckte undan själva fundamentet för OSI:s verksamhet.

I praktiken var det emellertid bara ett mindre antal som valde den vägen. Flera av personerna hade gjort karriär i den amerikanska offentligheten och hade för mycket att förlora på att vädra sitt förflutna. Hubertus Strughold, som kommit till USA via Paperclip-programmet, utvecklade den rymdmedicinska forskningen och blev i mitten på femtiotalet något av en kändis när han gav ut en populärvetenskaplig bok. Ingenjören Wernher von Braun fick, vid sidan av sin ledande ställning bland NASA:s forskare, leda ett tv-program initierat av den rymdintresserade Walt Disney. Både deras personliga och det amerikanska rymdprogrammets prestige stod på spel. OSI kunde visa att Strughold varit inblandad i grymma experiment på koncentrationslägerfångar och att von Braun haft en ledande ställning vid utvecklingscentret och missilfabriken Dora-Mittelwerk vid Peenemünde, där tiotusentals slavarbetare omkom av umbäranden. De första försöken att komma åt de båda männen i mitten av 70-talet stoppades efter politiska påtryckningar. Von Braun avled strax efteråt i cancer och tio år senare avled även Strughold medan OSI intensifierade försöken att få honom utvisad. I stället lyckades myndigheten genom en kombination av målmedvetenhet och den anklagades eget högmod och naivitet få till en uppgörelse som ledde till att en annan av Dora-Mittelwerks forskare, förre driftschefen Arthur Rudolph, måste ingå en överenskommelse som innebar att han frivilligt återvände till Västtyskland och avsade sig sitt amerikanska medborgarskap.

Kanske viktigast bland de mest prominenta var Otto von Bolschwing, Eichmanns gamle mentor och en viktig agent för CIA på 50-talet. Så sent som 1960 hade han varit aktuell för en hög diplomatisk utlandspostering, men stoppades då av CIA på grund av sin närhet till Eichmann. Det dröjde till 1981 innan OSI:s utredare kunde förhöra honom, men då var han redan döende. En överenskommelse om att avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap mot att slippa rättegång och utvisning räddade samtligas ansikte.

När den juridiska vägen inte fungerade kom reaktioner från aktivistgruppen. En av de drabbade var just Sobzookov. Han hade varit en av dem som klarat sig genom att helt enkelt erkänna sitt förflutna, men drabbades i stället av ihärdiga demonstrationer utanför sitt hem i New Jersey. I augusti 1985 skadades han så svårt av en rörbomb att han några veckor senare avled. Den militanta organisationen Jewish Defense League utpekades som ansvarig, men de skyldiga hittades aldrig.

Den amerikanska nazistjakten var minst lika mycket en uppgörelse med den egna politiken under andra världskriget. På så vis liknar denna bok Lichtblaus tidigare, Pulitzerbelönade reportage (med John Risen) i New York Times om den olagliga avlyssningen av amerikanska medborgare efter attentaten 2001. Boken Bush’s Law – The Remaking of American Justice (2006), belyser i första hand myndigheternas påtryckningar på tidningen för att inte publicera reportaget. Hans nya bok använder de enorma mängder material som släpptes fria av Clintonadministrationen på 90-talet och som framför allt visar paniken och förvirringen inom underrättelseetablissemanget när journalister och jurister började gräva fram deras hemligheter. Om någon enstaka person lyfts fram är det den vänsterradikale, judiske journalisten Chuck Allen, som i början av 60-talet byggde en grund för det som hände sedan. Det är inte svårt att se ett alter ego där.

Men Lichtblau har också hittat en underström som ger boken nerv och som han gärna hade fått utveckla. Det visade sig att flera av de personer som mödosamt drog fram denna historia i offentligheten, bland dem OSI:s chef på 90-talet Eli Rosenbaum, är barn till de amerikanska soldater som var bland de första att upptäcka Dachau och andra koncentrationsläger och se helvetet där med egna ögon. Som exempelvis A. T. Williams nyligen visat för de brittiska soldaternas del i A Passing Fury (2016) var den upplevelsen omvälvande på ett sätt som vi har svårt att föreställa oss i dag. Lichtblau tar också upp det förakt som den amerikanske generalen George S. Patton visade inför koncentrationslägerfångarna och den beundran han hyste för organisationen i Dora-Mittelwerk, där så många fångar gick under. Endast 40 000 människor tilläts invandra till USA efter kriget och att så få av dessa var fångar från koncentrationslägren och så relativt många i själva verket var nazistiska förövare (och deras hjälptrupper) underblåste förstås vreden. Lichtblau för inte detta spår särskilt långt, men det är värt att fundera vidare på. I Sverige, för att ta ett annat exempel, var det i stort sett bara Röda Kors-personalen vid de Vita bussarna som hade motsvarande erfarenheter och en viktig förutsättning för ett uttalat raseri mot nazistiska förövare saknades därmed.

Nazistjakten avslutades med ett praktfiasko: John Demjanjuk, metallarbetaren från Ohio, pekades ut som Ivan den förskräcklige från Treblinka, men så småningom frikändes han i den israeliska appellationsdomstolen. Även om han långt senare fälldes i tysk domstol för att ha varit en vanlig vakt i Sobibor, vilket inledde en serie av rättegångar mot åldriga vaktsoldater av ett slag som ingen tidigare intresserat sig för, knappt ens på östsidan, blev det tydligt att spelet var slut. Rosenbaum avgick från sin post.

Boken är utmärkt översatt men dras med en del redigeringsfel.

Mats Deland är docent i historia och utkommer i februari med boken Purgatorium/Appendix (Atlas).

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet