Nazisternas försök att mobilisera islam

Redan under första världskriget ville tyskarna mobilisera muslimer mot det brittiska imperiet. Nazisterna i sin tur uppmanade till jihad mot de allierade och kopplade samman den nazistiska propagandan med religion. De misslyckades dock med att åstadkomma den resning bland muslimer som de hoppades på, men den antisemitiska propagandan fick insteg i Mellanöstern, vilket har fått följdverkningar in i vår tid.

Under andra världskrigets sista månader dikterade Hitler i bunkern i Berlin sitt politiska testamente för Martin Bormann. I det talar han upprepade gånger om islam, och alla de förhoppningar och möjligheter han knöt till den religionen. ”Hela islam vibrerade vid nyheterna om våra segrar, beredda att resa sig i revolt”, säger han och beklagar att den nazistiska politiken inte gått tillräckligt långt i sitt närmande till islam. Det hade kunnat skapa en samling från Marocko till Malacka, som skulle ha kastat av sig den brittiska imperialismens ok och gett det nazistiska Tyskland en mäktig allierad på världsscenen.

Historien om hur nazisterna under andra världskriget satsade på att rekrytera muslimer till armén och SS är en av de besvärligaste i en tid då antirasismens matriser föreskriver att muslimer är offer för en islamofobi som i princip är likvärdig med nazisternas antisemitism. Hur går det då att få ihop den nazistiska antisemitismen med den höga respekt för islam och muslimer som flera av de ledande nazisterna uttryckte? David Motadel, historiker vid Cambridges universitet, redogör i Islam and Nazi Germany’s War för denna relativt okända, ofta missförstådda och övertolkade historia, som lätt låter sig missbrukas för samtidens ideologiska syften. Att etablera en koppling mellan islam och nazism är något som gärna görs av personer som i vår egen tid av olika skäl är fientliga mot religionen. Men det är viktigt att känna till denna bakgrund för att förstå hur det kan komma sig att antisemitisk propaganda av europeisk, och särskilt nazistisk typ, fått insteg i Mellanöstern och att böcker som det ryska falsariet Sions vises protokoll eller Hitlers Mein Kampf ännu kan vara bästsäljande i boklådorna i Kairo, Beirut och Damaskus.

Hitler var långtifrån den förste tyske politiker som hade ett gott öga till islam. Det var sedan länge en väletablerad kolonialpolitik att anknyta till lokala sedvänjor, och samarbetet med lokala eliter var en viktig förutsättning för att exempelvis britter och holländare kunde styra över så enorma folkmassor med relativt liten egen personalinsats. Kolonialmakterna hade, som Motadel förklarar, överlag en positiv syn på islam, som de betraktade som en civiliserad och begriplig religion, vilken kunde förstås, användas och bemötas rationellt. Men det fanns också en särskild sprängkraft i islam, som nog bidrar till att somliga antiimperialister även i dag hyser ett romantiskt svärmeri för den, och har svårt att inse att även islam kan vara förtryckande och har en egen imperialistisk bakgrundshistoria.

Bland de skickligaste på att utnyttja islam var tyskarna. Islamologer på landets universitet lade grunden för en förståelse för religionen som än i dag gör landet till ett av de främsta inom islamforskningen. De var skickliga på att skapa goda relationer med religiösa ledare, som fick stor betydelse för styret av Tysklands afrikanska kolonier. Wilhelm II besökte själv Saladins grav i Damaskus 1898 och uttryckte sin och det tyska folkets vänskap med världens 300 miljoner ”muhammedaner”. Under första världskriget satsade tyskarna för första gången på allvar på att försöka mobilisera de muslimska massorna mot främst den brittiska men även den franska och holländska liksom den ryska överhögheten. Den rådande uppfattningen var att hela det landområde som domineras av muslimer var en enda ideologisk ”kropp”. Tyskarna tänkte sig att om den gick att få i rörelse, skulle den vända sig mot de brittiska och franska kolonialherrarna och liera sig med Tyskland.

De tryckte på för att den ottomanske sultanen, som också var kalif, skulle förklara kriget som en jihad mot islams fiender, som händelsevis också var Tysklands. Det gick dock inget vidare. Respekten för sultanen bland de muslimska massorna var inte så stor som de trodde, hans kalifatanspråk hade inte den räckvidd som han och tyskarna hade hoppats på. Över huvud taget var den muslimska världen lika splittrad på 10-talet som den är i dag.

De tyska strävandena under andra världskriget, då drömmen om att sätta ”weltislam” i rörelse återuppväcktes, gick ut på att utnyttja religionen på två sätt. Man ville skapa sammanhållning, lugn och stöd för den egna politiken i de ockuperade områdena på Balkan och i södra Sovjetunionen genom att vädja till muslimernas religiösa känslor och utnyttjade skickligt imamer och andra religiösa ledare till det. Bakom fiendens linjer ville man tvärtom väcka upprorslusta genom att koppla samman den nazistiska propagandan med religiös, som manade till jihad mot förtryckarna, inte minst de sovjetiska ledarna, som utmålades som religionens fiender, vilket gjorde det till en helig plikt att slåss mot dem. Motadel berättar utförligt om förhistorien och de många turerna under kriget, både när det gällde att knyta samman nazistiska och islamiska uppfattningar och samarbetet med religiösa ledare som var aktiva i rekryteringen av frivilliga till de tyska stridskrafterna. Detta är viktig grundläggande historia för att förstå viktiga skeden i den 1900-talshistoria som har återverkningar på vår egen tid. Förhållandet mellan nazismen och islam dog inte ut genast efter kriget nämligen.

I sin utomordentligt intressanta bok Hakkorset och halvmånen – Nazister i Mellanöstern, skriver den svenska författaren Niclas Sennerteg om historien efter det tyska krigsnederlaget. Alla känner till nazisterna som flydde till Latinamerika och levde livets glada dagar i Buenos Aires och Asuncion. Men en hel del flydde i stället till Mellanöstern, och flera personer med nazistkopplingar kom under åren efter kriget dit som experter på allt från militär strategi till underrättelseverksamhet och raketbygge. Till och med en så välkänd ingenjör som flygplanstillverkaren Messerschmitt valde att verka i Egypten där han konstruerade flygplan åt den egyptiska militären långt in på 60-talet.

Sennertegs berättelser om nazisterna som flydde till Mellanöstern är var och en som uppslaget till en thriller. Frånstötande och fascinerande halvfigurer, tragiska gestalter, groteska bluffmakare och historiens offer liksom hänsynslösa mördare passerar över sidorna. Boken inleds med en prolog som är som öppningen på en roman. Författaren hittar en hög gulnade papper i ett tyskt antikvariat. ”Diverse dokument som har tillhört general Wilhelm Fahrmbacher, verkar handla om Egypten”, var antikvariatägarens lakoniska beskrivning av den mystiska bunten. De är till salu för bara något tiotal euro och han köper dem direkt. Med sina kunskaper om andra världskrigets historia förstår han att detta är något som kan vara betydelsefullt, och de inspirerar honom till den fylliga historiebok som läsaren nu har i sin hand. Så skapar en författare närvaro och personligt engagemang!

Trots den dramatiska ansatsen backar Sennerteg emellertid snabbt från det skönlitterära och lägger sig i stället vinn om en så saklig ton som möjligt. Det är i och för sig bra, för det är en mycket viktig och välbelagd historik om människor och förhållanden, som vi inte vetat så mycket om tidigare, som han skrivit. Fahrmbacher var inte den värste av de nazister som gömde sig i Mellanöstern – fast ”gömma sig” är en rätt udda formulering i sammanhanget. Många av dem snarare var mycket framträdande, stod nära först den egyptiske kungen och efter honom kuppmakarna som tog över makten 1953 och så småningom president Nasser, innan denne efter hand styrde över sina intressen mot Sovjetunionen, som hade större möjligheter att leverera de moderna vapen han behövde. Ingen av de tyska exilnazisterna blev någonsin utlämnad från Egypten eller Syrien, och även om deras roll under loppet av 60-talet alltmer övertogs av Sovjetunionen, var de ganska betydelsefulla både som militära rådgivare och ideologiska inspiratörer.

General Fahrmbacher var redan 62 år när han 1951 blev uppsökt av en man som ville rekrytera honom som militär expert till Egypten, som efter nederlaget i kriget mot den nygrundade staten Israel hade behov av en uppryckning av sin krigsmakt. Med tanke på att det fanns fullt med sysslolösa tyska toppmilitärer till hands, var det inte särskilt långsökt att börja rekrytera bland dem. De hade visserligen förlorat andra världskriget, men de var erkänt skickliga och det fanns som sagt band som knutits under kriget, som gjorde samarbetet enklare.

Sennertegs bok innehåller oerhört mycket fascinerande personhistoria. Fahrmbacher är bara en av flera, inte någon huvudperson, utan fungerar snarare som en röd tråd, som ibland försvinner helt i väven av figurer. En av de mest minnesvärda är exempelvis den före detta SS-översten Otto Skorzeny, som öppet levde som vapenhandlare i Spanien efter kriget och var mycket aktiv i nynazistiska kretsar. Han var fanatisk och yvig, gav vida löften och var visserligen efterlyst, men tycks mest ha betraktats som en rätt ofarlig äventyrare, vars förmåga inte riktigt stod i nivå med hans utfästelser. Många fler passerar i rask följd över sidorna, en del tyngre, andra bara nästan i bisatser. Det skulle vara en bra hjälp för läsaren med en kortfattad, översiktlig lista av det slag som brukar finnas i en del ryska romaner för att man ska klara att hålla isär alla bokens gestalter.

En av de centrala gestalterna i denna historia, som förekommer både i Motadels och Sennertegs böcker, är Amin al-Husseini, stormuftin av Jerusalem. Han är en lurig och mytomspunnen historiskt gestalt, som fick sin titel av britterna, som ville ge honom auktoritet över palestinierna. När han förstod att det fanns risk för att det skulle uppstå en judisk stat i Mellanöstern bytte han dock allierade och kom att bli en av de hängivnaste propagandisterna på den tyska sidan, vars grovt antisemitiska radioutsändningar på arabiska eldade på för jihad både mot de allierade och judarna.

Stormuftin är en av dem som lagt grunden för genomslaget av den extrema antisemitism som fortfarande sorgligt nog genomsyrar exempelvis Hamas propaganda och som kan höras från både Damaskus och Teheran även i dag. Efter kriget undkom stormuftin rättegång som kollaboratör och fortsatte att leva ett lugnt liv, där han som Sennerteg visar också var aktiv både i rekryterandet och sammankopplandet av före detta nazister som funnit fristad i Mellanöstern, även om han förlorade den centrala politiska roll han haft under åren före och under kriget.

Personerna och de idéer de spred är det centrala, men Sennerteg berättar också sakligt och intressant om politiken, inte minst i Egypten, som fått de fylligaste kapitlen. Utvecklingen från monarki via militärkupp till Nasser ger en bra bild av hur arabnationalismen utvecklades under dessa år, inte minst mot bakgrund av den häftiga konflikten med Israel. Men han berättar även översiktligt om den politiska utvecklingen i Västtyskland, där tidigare nazistiska diplomater, jurister och militärer i anmärkningsvärt hög grad kunde fortsätta sina banor i statlig tjänst efter kriget. Somliga av dem skyddade eller gynnade till och med tidigare vapenbröder och partikamrater. Västtyskland var smått besvärat av exilnazisterna som jobbade åt diktatorerna i Mellanöstern, samtidigt som de också visste att dra nytta av dem då de behövde.

Men det gjorde å andra sidan även USA, som ju även själva rekryterade en del experter med nazistisk bakgrund, med Wilhelm von Braun som det mest framträdande exemplet. Det är något som använts för att relativisera nazisternas roll i Mellanöstern. Sennerteg förklarar dock i ett glasklart stycke skillnaden mellan att en diktatur rekryterar nazister och ger dem inflytande över sin militära och säkerhetspolitiska uppbyggnad, samtidigt som man tar upp delar av deras propaganda som sin egen politik, och att en demokrati med pressfrihet ger vetenskapliga experter man kan ha nytta av möjlighet att arbeta inom sitt fält. Visserligen kan det fortfarande tyckas smått cyniskt att rädda dem man själv behöver undan rättmätiga straff, men gradskillnaden mellan det och vad som skedde framför allt i Egypten och Syrien är så stor att det snarare är fråga om en artskillnad.

I anslutning till Sennertegs bok om dessa nazister, som envist håller fast vid sina ideologiska idéer i exilen trots att det hade varit enklare för dem att välja ett vanligt liv i Tyskland, som så många andra i deras generation gjorde, finns det anledning att reflektera litet extra över idén om ”den banala ondskan”, som Hannah Arendt framförde i sin bok 1963 om rättegången mot Adolf Eichmann 1961. Tanken går i princip ut på att ideologin är sekundär och att de som bar nazismen och verkställde Förintelsen var banala karriärister, orderlydande medelmåttor som gjorde vad som krävdes av dem för att de skulle göra karriär (se också Kay Glans essä i Respons 6/2012, ”Den banala (förklaringen till) ondskan”). Visst finns de där, karriäristerna som gör vad som krävs av dem för att de skall komma sig upp, men det finns också andra, som Skorzeny som verkligen tror på ideologin.

För dem är den ett livsval och en drivkraft som gör att de avstår från den säkerhet som anpassningen skulle ge dem, till förmån för spridandet av idéer som för de flesta andra verkar helt verklighetsfrämmande. Vad är det som kan göra en ideologi till en så viktig drivkraft för somliga människor att de bortser från alla andra hänsyn för att till varje pris sprida den och driva igenom dess idéer? Detta är något vi ännu inte förstår tillräckligt väl, fast det är så oerhört viktigt också i vår tid, då ideologiskt drivna massmördare än en gång sprider död och lidande, inte minst i stora delar av Mellanöstern och Afrika, denna gång i namn av en förvriden variant av religionen islam.

Enligt Motadel misslyckades tyskarna med att skapa den islamiska resning de drömde om både i första och andra världskriget, dels för att de hade en felaktig uppfattning om islams enhet, dels för att det så klart lyste igenom att deras omsorg inte alls gällde religionen utan att de enbart ville utnyttja den för sina egna politiska och militära syften. Bilden av islam är viktig för att förstå varför nazisterna valde att vände sig just till muslimerna och sättet de gjorde det på. Den återkommande mytologiseringen av de arabiska massorna – ”the arab street” – började, som Motadel visar, redan långt före det första världskriget. Man projicerar både reaktionära och revolutionära fantasier på islam, som tidigt börjar betraktas minst lika mycket som en politisk som en andlig rörelse. De islamiska länderna ses som ett block, som det gäller att värva till sin egen sida i kampen om världsherravälde. Problemet är bara att islam, eller de muslimska länderna, inte är någon monolitisk enhet. Religionen tolkas olika från det ena landet till det andra, det talas mängder av olika språk bland olika muslimer och till och med den arabiska som talas i de arabisktalande länderna skiljer sig så mycket åt att det kan vara svårt för personer att förstå varandra, trots att de talar samma språk.

Andra världskriget var en världsomspännande storkonflikt i vilken många miljoner deltog på alla sidor i kriget. Ett antal muslimer lät sig värvas av nazisterna och nazisterna utnyttjade idéerna om jihad för att motivera dem att sluta upp på den tyska sidan. Men de var inte ensamma om detta. USA tränade sina soldater att uppträda korrekt i umgänget med muslimer och delade 1943 enligt Motadel ut pamfletter som manade till jihad mot Rommels trupper. Även Sovjet, som annars vid denna tid slog ner hårt på alla religiösa yttringar, byggde flera moskéer och inrättade särskilda muslimska råd under kriget. Precis som tyskarna hade sin brune stormufti fanns det en röd mufti, Abdurrahman Rasulaev, som kallade de rättrogna till jihad mot de tyska inkräktarna. Fast allra flest muslimska soldater slogs troligen i de brittiska kolonialtrupperna. Enbart den brittiska indiska armén bestod av 2,5 miljoner man och det lär ha varit en hög andel muslimer bland dessa, som givetvis fick sina religiösa behov tillgodosedda även i fält, precis som de tyska muslimska rekryterna.

Motadels och Sennertegs böcker läses med fördel tillsammans, de kompletterar varandra både idémässigt och tidsmässigt. De är båda mycket noga med att påpeka att deras historieskrivning inte kan användas för att dra några generella slutsatser om islam som religion. Men det finns en särskild nervositet i den svenske författarens bedyranden att hans bok inte skall ses som ett inlägg i debatten om Israel och Palestina. Den noggrannhet med vilken han understryker det, som om han inte riktigt litade på att läsaren själv klarar att ta till sig kunskaper utan att genast utnyttja dem som slagträ i en samtida ideologisk debatt, säger något om hur infekterad denna fråga är i Sverige. Jag misstänker att en utländsk redaktör vid en eventuell översättning lätt skulle kunna föreslå att han redigerar dessa passager, som knappast behövs i andra länder än Sverige. Motadel avslutar helt enkelt sin bok med att konstatera att de tyska försöken att mobilisera islam under andra världskriget enbart är att betrakta som en episod i den mycket längre historien om hur olika stormakter försökt utnyttja religionen för sina maktpolitiska syften. Dock, understryker han, var det ett av de mest kraftfulla försöken att politisera och instrumentalisera islam, vars effekter, vill jag tillägga, ger en viss genklang ända in i vår tid.

Torbjörn Elensky är författare.