Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Konstarterna & medier
Anders Rydell
Boktjuvarna – Jakten på de försvunna biblioteken
Norstedts | 368 s | Isbn 9789113065328
Recensent: Ida Westin
Nazisternas plundring och ödeläggelse av bibliotek

Anders Rydells bok om de nazistiska bokstölderna är ett lysande exempel på hur det personligt hållna reportaget kan förenas med historieforskning. Ledande nazister tävlade om att komma över bokskatter i ockuperade områden och att i dag hitta de rättmätiga ägarna är ett detektivarbete. Den historia Rydell berättar är långtifrån avslutad.

I våras flanerade jag med goda vänner runt i Vilnius. När vi kom till de gamla judiska kvarteren var det slående att det fanns märkligt få spår efter den blomstrande jiddischkulturen under första delen av 1900-talet. Samma tomrum återkom i universitetsbiblioteket som hade en utställning av böcker från 1500-talet och framåt – ”Biblioteca curiosa”. Ingen av de hundratalet utställda bokartefakterna var på jiddisch eller handlade om stadens judiska liv, trots att Vilnius före andra världskriget var ett centrum för jiddischkulturen, med flera synagogor, bibliotek och det kända forskningsinstitutet YIVO, som var helt inriktad mot att bevara denna kultur. Efter läsningen av journalisten Anders Rydells reportageresa i spåren efter nazisternas bokplundringar förstår jag bättre varför: de flesta bibliotek maldes ner till pappersmassa. Tio personer från stadens ghetto tvingades rensa ut och välja vad som skulle skickas till Tyskland, men det mesta förstördes. ”Pappersbrigaden” som de tio kom att kallas, lyckades rädda ett fåtal värdefulla manuskript och böcker som på snillrika vägar mottogs av YIVO-institutet i New York, dit huvudkontoret hade flyttats redan 1940.

Boktjuvarna är uppföljaren till Plundrarna – Hur nazisterna stal Europas konstskatter. På ett ambitiöst och imponerande skickligt vis har Rydell nu tagit sig an de mindre uppmärksammade, men minst lika omfattande och välorganiserade bokstölderna. Det är en oerhört gripande och upprörande kulturell förskingring som hade förtjänat en titel med mindre konnotation till den bibliotekarie som stal böcker på Kungliga biblioteket i Stockholm på 90- och 00-talet, eftersom det här handlar om betydligt större och komplexare brottslighet. Den thrillerartade undertitelns anslag däremot – Jakten på de försvunna biblioteken – är inte överdriven. Rydell har på egen hand eller med hjälp av tidigare forskning hittat många ingångar till de ofta dramatiska historierna bakom de i dag på ytan lugna bibliotek han besöker.

Den främsta boktjuven var den nazistiska chefsideologen Alfred Rosenberg. Hans organisation Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR) hade förgreningar runt om i Europa för att plundra konstskatter och bibliotek. Rosenberg hade som balttysk student i Moskva råkat på Sion vises protokoll och var sedan dess övertygad om att det fanns en judisk världskonspiration. Främsta fiender i hans världsbild var bolsjeviker och socialister, strömningar vilka ansågs ledda av judarna. Att fullständigt utplåna judarna betydde att man också måste utplåna deras intellektuella kvarlåtenskap, eller åtminstone ta makt över den för att förstå och vrida historien rätt. Det skulle göras genom att bygga upp bibliotek i Tredje riket, baserade på judars, socialisters, frimurares och ryska emigranters bibliotek.

För att förverkliga denna kulturpolitik tömdes de ockuperade länderna på ovärderliga kulturskatter. I Amsterdam beslagtog nazisterna Est Haim, ett bibliotek som speglade de sefardiska judarnas historia. Efter kriget återbördades ovanligt nog större delen av samlingarna och är i dag inhyst i Portugisiska synagogan. Det andra stora judiska biblioteket i Amsterdam som nazisterna tog var Bibliotheca Rosenthaliana, men det återkom till stora delar och finns nu på Amsterdams universitetsbibliotek.

I Frankrike gjorde Rosenberg flest biblioteksbeslag i väst. Omkring 723 större bibliotek beräknas ha plundrats, skingrats och beslagtagits, utöver de cirka 29 000 lägenheter tillhörande judar som tömdes på föremål och böcker. I de flesta fall har bara enstaka böcker återfunnits. När Rydell reser till Paris möter han nuvarande chefen för Alliance Israélite Universelle, en franskjudisk internationell organisation som bildades i mitten av 1800-talet i syfte att påskynda integrationen av judar i deras respektive länder. Alliance höll ett av de allra viktigaste biblioteken över judisk kulturhistoria i Europa med manuskript av filosofen Maimonides från 1100-talet, men framför allt mer samtida samlingar som berörde bland annat Dreyfusaffären. Efter ockupationen av Paris 1940 kom Rosenbergs styrkor och packade ner de omkring 50 000 volymerna. Hälften av bibliotekets samling har återförts efter kriget, uppskattade den bibliotekarie som arbetade där 1947.

En stor del av de konfiskerade biblioteken fördes till Rosenbergs Hohe Schule der NSDAP och till dess institut i Frankfurt som bedrev ”forskning” kring judefrågan. En konkurrerande nazistisk organisation som också bedrev dylik forskning, men mer inriktat mot ockultism, var Heinrich Himmlers Amt VII inom Reichssicherheitshauptamt. Många andra institutioner och bibliotek runtom i Tyskland mottog delar av stulna boksamlingar. Nazisterna sorterade och splittrade många stulna bibliotek, vilket innebar att böckerna för alltid var ryckta ur sitt ursprungliga sammanhang. Rydells framställning visar en stor finkänslighet och ett ärligt engagemang för värdet av boksamlingar som speglingar av tidigare generationers ambitioner, utan att någonsin bli sentimental.

Ofta var det en kamp mellan Rosenbergs och Himmlers avdelningar om att hinna först till de eftertraktade biblioteken. Världens främsta bibliotek och arkiv kring frimurarnas historia är Biblioteca Klossiana i Haag. Rosenberg var omåttligt nöjd med att ha kommit först till bytet, för många andra frimurarordnars samlingar i Europa tillföll Amt VII, där Himmler samlade litteratur kring rikets fiender. Rydells kapitel om frimurarväsendets öde kring naziåren är som en underhållande föreläsning i idéhistoria. Detta gäller för övrigt boken som helhet.

Österut gick nazisterna hårdare fram mot kulturskatterna. Förintelsen av Polens litterära arv är ofattbar läsning. Hos forskaren Rebecca Knuth har Rydell hittar ett citat som visar det monstruösa i den nazistiska ideologin: ”Där satte vi eld på biblioteket. En eld som varade i tjugo timmar. Lublins judar som hade samlats för att beskåda det hela, grät högljutt. Deras klagorop nästan överröstade oss. Då kallade vi in militärorkestern och soldaternas glädjefulla rop tystade judarnas klagan.” Detta var ingen unik företeelse, plundringar och förstörelse gick ofta hand i hand. Även Thessalonikis tidigare så rika sefardisk-judiska kulturella arv är i stort sett utplånat i dag.

Det beslagtagna godset krävde givetvis omfattande administration. I dag ryser vi ofta över tanken att läkare deltog i Förintelsen – men kanske lika svårt är att förstå hur bibliotekarierna kunde gå med på att bli medlöpare i nazisternas destruktiva politik. Mot slutet av kriget flyttades de stulna boksamlingarna för att undkomma bombningar, till olika evakueringsplatser, bland annat slott i Tjeckien, Slovakien och Österrike. Ända in i mars 1945 arbetade bibliotekarier och arkivarier i nazismens tjänst med att ordna upp de spjällådor med böcker som fortsatte att rulla in från tidigare tyskockuperade områden.

När kriget var över hann de ryska så kallade trofébrigaderna ofta före de allierade till de stora bokskatterna och en ansenlig mängd hamnade i Sovjetunionen. Stulna en andra gång, finns fortfarande oöverskådliga mängder böcker i S:t Petersburg, Moskva, Minsk och Kiev. Restitutionsfrågan är i högsta grad fortfarande aktuell, olöst och svårmanövrerad med förhandlingar och politisk kohandel. Bland de många bibliotek vilkas samlingar fortfarande är förskingrade, kan nämnas det ryska emigrantbiblioteket Turgenjevbiblioteket i Paris, och Biblioteca della Comunità Israelitica i Rom. Med andra ord finns det gott om bokjakter som väntar på att tas upp, och i Tyskland görs det i viss utsträckning.

Vid Zentral- und Landesbibliothek i Berlin träffar Rydell ett par bibliotekarier och historiker som arbetar med att gå igenom de uppskattningsvis 250000 stulna böcker som hamnat där. Rydell kallar dem restitutionsaktivister. En av dem säger att den allmänna meningen är att Tyskland redan har betalat sin skuld och att intresse saknas för att lägga resurser på att gå igenom samlingarna och addera böcker till den databas som de byggt upp tack vare medel från proveniensforskningsinstitutet. Det sistnämndas chef säger att intresset från de omkring 8000 mindre bibliotek i Tyskland som misstänks ha stöldgods i sina samlingar har varit svagt: endast ett har ansökt om extra medel hos proveniensforskningsinstitutet som sedan 2012 fördelar projektmedel om 20 miljoner kronor. I dagens Ryssland är intresset av förståeliga skäl än mindre att spåra upp de bokskatter som konfiskerades vid krigsslutet.

Att hitta de rättmätiga ägarna är ett stort detektivarbete. Bok efter bok öppnas i jakt på en namnteckning, ett exlibris eller en stämpel som skulle kunna leda till att bokens ägare spåras och att boken kan återlämnas till efterlevande. En sådan bok åker Rydell personligen till England med, en släkting till Richard Kobrak, en tyskjudisk tjänsteman som hade gett sina barn en kristen uppfostran, men som mördades i Auschwitz bara veckor innan kriget var över. För Kobraks barnbarn betyder farfars bok att hon får en högst personlig och nästan andlig kontakt med sin döda släkting. En bok rymmer oförutsägbara uppslag.

Notapparaten visar att Rydell plöjt en ansenlig mängd forskning om Förintelsen och bokstölderna. Framför allt är det historikern vid Harvard university Patricia Kennedy Grimsted som genom flera studier bidragit till en stor del av faktakunskaperna, men även andra forskare som fördjupat sig i enskilda biblioteksöden. Rydells bok förändrar visserligen inte på avgörande punkter forskningen på området, men sammanställningen av befintlig kunskap och de berättelser kring stölderna som han själv letat upp bidrar till viktiga perspektiv för såväl bibliotekarier som en historieintresserad allmänhet. Person-, organisations- och biblioteksregistren gör den än mer användbar. Boktjuvarna är ett lysande exempel på hur det personligt hållna litterära reportaget kan gifta sig fint med historieforskningen. Det är en både bildande och angelägen bok, som ger en spillra av upprättelse åt mördade människor och deras kulturer. Det är en historia som dessutom är långt ifrån avslutad för de institutioner och efterlevande som fortfarande väntar på böcker i förskingringen.

Ida Westin är bibliotekarie och frilansskribent.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet