Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Alexandra Herlitz
Grez-sur-Loing revisited
The international artists' colony in a different light
Makadam | 385 s | Isbn 9789170611391
Recensent: Tomas Björk
Nermontering av nationellt präglad konsthistoria

I litteraturen om 1800-talets konst har begreppet konstnärskoloni länge intagit en central plats. Namn som Skagen, Grez-sur-Loing och Varberg återkommer ständigt i både specialstudier och översiktsverk. En konstnärskoloni kan definieras som att en grupp konstnärer under en begränsad tid arbetar tillsammans på en utvald plats och där skapar och lanserar ett nytt stilistiskt uttryck. Under senare år har flera internationella verk om de olika konstnärskolonierna sett dagens ljus. Lars Wängdahls avhandling från 2000 om Varbergskolonin utgjorde tidigare det enda exemplet inom svensk konstvetenskaplig forskning. Nu har dock Alexandra Herlitz i november 2013 vid Göteborgs universitet disputerat på en avhandling med titeln Grez-sur-Loing – The international artists’ colony in a different light.

Redan orden international och different light i titeln antyder att Herlitz vill revidera den tidigare, egentligen inte särskilt omfattande, forskningen på området. Av avhandlingens inledning framgår också att författaren anser att litteraturen om Grez-kolonin utmärks av några obalanser. Medan svenska forskare ivrigt undersökt kolonins roll för en rad kända svenska konstnärskap framstår forskningen i andra länder som mer fragmentarisk. Herlitz menar också att svenska forskare i alltför hög grad har karakteriserat kolonin som en svensk angelägenhet och hävdar att den bör studeras i en internationell kontext. Kolonin har tidigare, trots att den låg i Frankrike, paradoxalt nog använts som en byggsten i en diskurs som handlar om en nationell svensk konst. Varför har då den svenska litteraturen om kolonin begränsats av nationella och språkliga förhållanden, undrar författaren.

Förutom detta kritiskt historiografiska perspektiv ställer författaren även frågan huruvida det är rimligt att tala om en specifik Grez-stil, hur denna i så fall etablerats och om den skiljer sig från andra samtida stilistiska tendenser. Dessutom vill hon undersöka hur samvaron mellan svenskarna och konstnärer från andra länder såg ut. Var den så betydelselös och sporadisk som det tidigare ofta har hävdats?

Herlitz avhandling är en omfattande och imponerande undersökning och dessutom rikt illustrerad med verk som delvis torde vara okända för en svensk publik. Framställningen bygger på ett omfattande källmaterial, som förutom ett stort antal konstverk utgörs av äldre och nyare svensk och internationell konstvetenskaplig litteratur, memoarer, brev samt recensioner i tidningar och tidskrifter.

I dag går det knappast att skriva en avhandling i humaniora utan att redogöra för de teoretiska utgångspunkter som väglett författaren. Herlitz gör också en rad reverenser till äldre giganter inom konstvetenskapen som Ernest Gombrich, Michael Baxandall, Meyer Shapiro och James Elkins. Själv har jag svårt att se att dessa forskare, som ju också representerar väsensskilda och delvis oförenliga positioner i det konstvetenskapliga fältet, inte annat än på ett elementärt plan har spelat någon roll för Herlitz forskning. Annorlunda förhåller det sig med hennes användning av vissa resonemang hos sociologen Bruno Latour. Dennes teori om nätverk och begreppet Black Box har hjälpt författaren att förstå och avslöja de mekanismer som lett till att många av de uppfattningar om Grez som för länge sedan formulerades av medlemmarna i kolonin i hög grad har levt vidare in i vår tid.

Avhandlingen inleds med en fristående utmärkt analys av Louis Welden Hawkins målning The Orphans från 1881. Förutom att redogöra för tillkomstsituation och samtida reception gör författaren en rad belysande iakttagelser när det gäller motiv, komposition, kolorit och blickpunkt. På så sätt lyckas hon förklara målningens starka estetiska effekt. Att i detalj konfrontera verken påminner om det som brukar kallas för connoisseurship, en metod som ofta förlöjligats inom akademin men som i själva verket utgör en god grund för en konstvetenskaplig analys. En rad liknande analyser tryfferar också framställningen och hör till avhandlingens höjdpunkter.

Brödtexten inleds med att Herlitz diskuterar en kontrovers hos konstnärerna själva om vilken betydelse Grez egentligen haft för deras konst. Georg Pauli skrev utförligt om svenskarnas vistelse där och beskrev Hawkins målning som ett manifest för en särskild Grez-stil. Karl Nordström förnekade däremot i en privat anteckning att Grez spelat någon roll för hans egen konst. Att Carl Larsson skulle ha tagit intryck av de utlänningar som vistades i den franska kolonin förnekades också av Nordström. Herlitz visar att denna kontrovers kan betraktas som utgångspunkt för mycket av det som senare skrivits om Grez.

För att utreda huruvida vi bör tala om en specifik Grez-stil har Herlitz använt tidigare svensk och internationell forskning men också egna iakttagelser av verken. Analyserna har grupperats efter en lång rad begrepp såsom motiv, tonalitet, känsla, komposition och penselföring.

En komparativ metod är alltsedan Heinrich Wölfflins dagar en grundbult i många konstvetenskapliga analyser. Även Herlitz använder detta grepp i sin diskussion av Grez-stilen. En uppenbar risk med ett sådant tillvägagångssätt är förstås att författaren söker jämförelseobjekt som skall bekräfta det aktuella resonemanget. Att vissa motiv som exempelvis den berömda och ofta skildrade bron i Grez kan sägas karakterisera en Grez-stil låter sig förstås sägas. I andra fall blir det svårare. Mycket omdiskuterad är den specifika grå ton som ofta sägs karakterisera Grez-måleriet. Författaren tycks själv luta åt att det är ett drag som kännetecknar måleriet i Grez men att det också kan återfinnas i annat franskt landskapsmåleri från tiden. På liknande sätt förhåller det sig med de målningar som visar enstaka figurer med ett inåtvänt uttryck.

Författarens inställning till huruvida det är fruktbart att tala om en Grez-stil förblir något otydlig. Som hon framhåller var konstnärerna väl insatta i det samtida måleriet i Paris. Hon visar övertygande att Carl Larssons nya stil inte enbart kan förklaras utifrån hans vistelse i Grez utan måste sökas i ett bredare sammanhang. Som författaren själv påpekar är dock den konstnärliga produktionen i Frankrike vid denna tid så omfattande att det är närmast omöjligt att få en säker överblick. Många centrala verk har också försvunnit in i privata samlingar. Författarens jämförande resonemang förblir därför i flera fall hypotetiska.

På senare tid har exempelvis Torsten Gunnarsson ifrågasatt ifall det går att tala om en Grez-stil. Frågan är också om metodiska grepp som stilanalys och influensdiskussioner kan klarlägga om det fanns en sådan stil. Författaren refererar själv den kritik som Baxandall och andra riktat mot begreppet influens. Stilistiska jämförelser kan också ibland bli alltför subjektiva. Författaren menar att Nils Kreugers målning från Grez, som visar en bonde som plöjer åkern, utmärks av ett stilla lugn och att den därmed överensstämmer med ett viktigt kännetecken på stilen.

Själv har jag svårt att se detta. Koloriten liksom målningens komposition med två korsande diagonaler bidrar snarare till att suggerera fram en dyster stämning, präglad av fysisk anspänning och tungt arbete. Detta stämmer förstås med tidens hårda jordbruksarbete och är något som Kreuger i flera målningar från Frankrike skildrat med bravur. Kreuger var bland de svenska konstnärerna i Grez kanske den som var mest självständig och innovativ och han var själv inte särskilt benägen att erkänna influenser. Det är också svårt att, som författaren gör, se inflytande från Jules Bastien-Lepage i Kreugers målning Hemvändande plöjare. De många jämförelserna med japansk konst, som också är ett stående inslag i äldre forskning, övertygar inte alltid mig.

Herlitz vill placera den svenska kolonin i Grez i en internationell kontext, något som tidigare varit ovanligt. Läsaren möter en lång rad i svensk konstvetenskaplig forskning sällan behandlade konstnärer, som Louis Welden Hawkins, William Stott of Oldham, Sir John Lavery, Frank O’Meara och Alexander Mann. Med hjälp av jämförelser med verk av svenska konstnärer visar Herlitz att kolonin inte kan betraktas som svensk utan snarare bör ses som en smältdegel där olika samtida stilar och tillvägagångssätt blandades på ett fritt och konstruktivt sätt. Herlitz ger också en målande bild av vardag och fest i Grez och lyckas övertygande visa att umgänget uppenbarligen gick över nationsgränserna på ett sätt som tidigare knappast varit känt.

Frågan om varför många av de associationer som begreppet Grez i dag väcker kan ledas långt tillbaka i tiden upptar också författaren. Utmärkt är karakteristiken av hur Spada (J.K. Janzon) och Georg Nordensvan började med att skriva kritik om tidens konst. När dessa författare senare lanserade liknande tankegångar i konsthistoriska böcker togs uppgifterna för trovärdiga eftersom de båda varit närvarande när händelserna inträffade.

Intressant är också författarens diskussion av hur Carl Larsson, Georg Pauli och Richard Bergh med artiklar, memoarer och böcker om kolonin bidrog till att konstruera historien om Grez-måleriet. Att den relativa vikt som de då lade vid andra konstnärskap än det egna kunde leda till uteslutningar säger sig självt. Herlitz påminner oss också, med stöd av Vibeke Röstorps nyss framlagda avhandling om svenska konstnärer i Frankrike under 1890-talet, om de framgångar som Julia Beck hade i det franska konstlivet. Beck var i själva verket en av dem som tillbringade mest tid i Grez, något som knappast framkommit i äldre svensk forskning om kolonin.

Kanske kunde Herlitz i dessa resonemang gått ett steg längre och pekat på ett övergripande mål hos dessa författare. Det tror jag var att premiera den unga fransk­influerade generationen, de så kallade Opponenterna, på bekostnad av de konstnärer som stödde Konstakademien och de som till skillnad från Pauli, Larsson och Bergh, på 1890-talet blev kvar i Frankrike.

Herlitz är angelägen om att visa att tidigare forskare okritiskt reproducerat den syn på kolonin som grundlades i samtiden. Detta kan till viss del sägas vara ett riktigt påpekande. Ett problem är dock att hon i sina analyser inte tydligt skiljer på värdet av olika textgenrer. Vetenskapliga specialstudier jämställs med populärlitteratur och översiktsverk. Detta medför att exempelvis författare till mer populära framställningar, som ju oftast refererar tidigare forskning, enligt min mening orättvist kritiseras för sina resonemang. Varje författare av sådana verk vet ju att det är omöjligt att bygga sådana uteslutande på egen ny forskning.

I sin iver att ifrågasätta svenska forskares syn på Grez-kolonin tycker jag nog att Herlitz ibland går till överdrift. Att de flesta nutida svenska konsthistoriker okritiskt accepterar den berättelse om Grez-kolonin som formulerades på 1800-talet är knappast sant. När det gäller äldre konsthistoriska verk av Georg Nordensvan, Sixten Strömbom, Kjell Boström och Viggo Loos, som Herlitz ofta hänvisar till, betraktas dessa inte längre som oantastliga utan har på senare tid utsatts för en omfattande kritisk granskning. Många forskare som Maria Görts, Margareta Gynning, Hans Henrik Brummer och även undertecknad menar i dag att värdet av dessa äldre forskares verk främst ligger i det omfattande källmaterial som redovisas i böckerna. Däremot är den utpräglat modernistiska konstsyn som präglar flera av dessa verk numera starkt ifrågasatt. Det finns i dag ingen anledning att, som Strömbom, Loos och Boström gjorde, med ljus och lykta leta efter likheter mellan de svenska konstnärernas verk och det franska avantgardet. Herlitz angrepp härvidlag blir därför litet av att slå in öppna dörrar.

Jag vill särskilt peka på den grundläggande revidering i synen på tidens konst som Hans Henrik Brummer har åstadkommit. Denne nämns endast på ett ställe i Herlitz bok och förekommer bara med ett verk i litteraturförteckningen. Brummer har inte skrivit utförligt om just Grez. Däremot har han tydligare än någon annan ifrågasatt den äldre forskningen. Han har visat att föreställningen om att de svenska konstnärerna i Frankrike var i kontakt med ­avantgardet bygger på önsketänkande och inte är empiriskt belagd. Genom att själv stödja sig på äldre forskning refererar Herlitz exempelvis okritiskt den föreställning enligt vilken Karl Nordström och ­Richard Bergh tidigt tog intryck av Gauguins måleri. Detta har Brummer övertygande visat inte stämmer. Han har även pekat på det problematiska med att tala om en svensk impressionism, något som Herlitz dock tagit intryck av.

Författaren tar till viss del avstånd från denna modernistiska konsthistorieskrivning och ifrågasätter bland annat teorin om konstens ”utveckling”. Trots det använder hon begrepp som ”radikal”, ”konservativ” och ”akademisk” på samma sätt som inom den äldre forskningen. Själv tycker jag också att det är problematiskt att använda begreppet ”salongsmålare” i negativ mening. Så gott som alla konstnärer strävade efter att få ställa ut på Salongen i Paris. Begreppet har ju länge använts pejorativt för att skilja ut den konst som inte passar in i föreställningen om ett avantgarde. Ett sådant behov finns knappast längre. Det stämmer heller inte längre att denna konst är bortglömd för den har ägnats ett ökande intresse under senare år.

Ovanstående anmärkningar skall inte tillåtas skymma det faktum att Herlitz med sin avhandling gett oss en långt rikare och mer nyanserad bild av konstnärskolonin i Grez än vad som tidigare varit förhanden. Hennes avhandling kommer att inta sin rättmätiga plats som den utan konkurrens mest detaljerade och övertygande skildringen av denna epok i svensk och internationell konsthistoria. Herlitz har också lämnat ett viktigt bidrag till en nedmontering av den nationellt präglade konsthistorieskrivning som har sin utgångspunkt i 1800-talets nationalistiska tänkande och som fick ny näring av de stora politiska konflikterna under 1900-talet. Hennes avhandling är redan ett standardverk och blir omöjlig att förbigå för framtida forskare om 1800-talets konst.

Tomas Björk är professor vid Konst­vetenskaplig institutionen vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet