Neutrala Sveriges stöd till väpnad kamp

Sveriges stöd till militanta befrielserörelser var humanitärt, men bidrog ändå till den militära kampen genom att frigöra resurser. Bengt G. Nilsson menar att biståndet aldrig var oskyldigt och hans bok är delvis ett välkommet korrektiv till idealiserande framställningar – tills den imploderar av ilska och överdrifter.

Numera finns inte så många stolta ögonblick kvar i Sveriges moderna historia. Folkhemmet och välfärden är nedsolkade av tvångssteriliserade kvinnor, tvångsomhändertagna barn och tvångsassimilerade samer; neutralitetspolitiken av hemliga samarbeten med Nato. Demokratin och det socialdemokratiska samhällsbygget associeras med dunkla syften, maktarrogans, övervakning, miljonprogram, skövlade stadskärnor och ensamma individer inför oöverskådliga byråkratier. Att ”återkalla vårt mörka förflutna”, som det heter i Dagens Nyheters recension av Amanda Kernells film Sameblod som nu går på biograferna, är sedan länge ett överordnat värde.

Ett undantag kunde vara Olof Palmes internationella gärning. Även ledande socialdemokratiska politiker som normalt undviker sin historia framhåller hans kamp för förtryckta folk runt om i världen som inspirationskälla. Om man tyst accepterat den övriga förfallshistorien, tycks man vara beredd att stå upp för den tidigare partiledarens förmåga att räta på ryggen inför de mäktiga och leva sig in i förtryckta människors elände. På senare år har det utkommit ett antal böcker som återkallar strider i det förflutna. Pierre Schoris tegelsten Minnet och elden är det främsta exemplet, men även Birgitta Dahls och Bengt Säve-Söderberghs memoarliknande arbeten bör nämnas i sammanhanget.

Rapporterna från solidaritetens frontlinjer balanserar ständigt på gränsen till tröttsamt självberöm. Blinkningarna åt samtiden blir ibland svårsmälta. Vår kamp var ädlare än er! Vad hände med kampen för rättvisa? Samtidigt finns något befriande i denna kompletta frånvaro av cynism. Under en period blev Sverige en självständig röst i världen och vågade inta kontroversiella positioner i en rad brännande frågor: USA:s krig i Vietnam, befrielserörelserna i södra Afrika, diktaturens Latinamerika. Historien har förstås många gråskalor och motsättningen mellan idealism och realpolitik gör sig ständigt påmind, men om man för ett ögonblick vågar sig på att hålla fram den allmänna tendensen snarare än de många avvikelserna, står man ändå inför ett sällsamt kapitel i svensk historia, som knappast fått den uppmärksamhet som det förtjänar.

Huvudnumret som ursäktar alla missgrepp är hjälpen till ANC, som kröntes med Nelson Mandelas besök i Sverige i mars 1990, bara en månad efter frigivningen från Robben Island. ”Stockholm och hela Sverige tillhör våra trognaste anhängare”, bedyrade han på sitt vänliga sätt för de uppsluppna sympatisörer som väntade i grådasket utanför Haga slott, där han var inhyst under sin svenska blixtvisit. ”Även inne i fängelset kände vi starkt detta stöd från Sveriges folk. Det har gett oss styrka.”

Annat är mindre omskrivet. Hur kunde det komma sig att neutrala Sverige, som inte varit i krig sedan 1800-talet, som första västland valde att liera sig med militanta befrielserörelser runt om i södra Afrika, i de portugisiska kolonierna i Moçambique, Guinea-Bissau och Angola samt i Rhodesia och Sydvästafrika? När självständigheten var vunnen blev samtliga länder mottagare av svenskt utvecklingsbistånd. Man stannade inte vid befrielse utan ville även hjälpa till med den nya friheten – en som bekant betydligt svårare uppgift.

Sveriges delaktighet var aldrig oskyldig, understryker Nilsson gång på gång. Den var aktiv och substantiell, gjorde skillnad. I andra änden av alla svenska filtar, Volvobilar, gummistövlar, skolböcker, utsäden, potatishackor, bandage, skalpeller och sandaler som skickades till Afrikas befrielserörelser väntar en ”livlös, av kalasjnikovkulor genomborrad kropp” som ruttnar i värmen.

Om detta svagt belysta kapitel i svensk modern historia handlar journalisten Bengt G. Nilssons I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika. På sätt och vis är det en intressant bok. Historiska översikter som tecknar världspolitiken och situationen i Afrika vid tiden för avkoloniseringen blandas med arkivforskning, ögonblicksskildringar och journalistiska reportage. Man får inblick i hur det svenska engagemanget växer fram och organiseras inom ramen för UD och statsförvaltningen. De politiska debatterna behandlas mer översiktligt, men mellan raderna anas ändå att politiken bottnade i en bred opinion och hade starkt stöd i riksdagen. Endast Moderaterna motsatte sig valda delar. I dessa delar har Nilsson haft god hjälp av Tor Sellströms flerbandsverk Sweden and National Liberation in Southern Africa som för överskådlig framtid kommer vara vår främsta källa till kunskap om denna episod.

Bokens starkaste partier rör stödet till ANC från 1980-talet och framåt, där Nilsson i huvudsak bygger på sitt eget journalistiska arbete, bland annat i samband med dokumentären Palmes hemliga agent, som visades på SVT 2015. Det svenska stödet var alltid humanitärt, eller i varje fall presenterades så. Till allra största del utgick det i form av textilier, konserver, mediciner, utbildningsmaterial och transportfordon. I Sydafrikas fall, där situationen var speciell och mera utdragen i tiden, förmedlades också stora belopp till rättshjälp till apartheidpolitikens offer. Några vapenleveranser eller andra former av militärt stöd har aldrig uppdagats. Tvärtom begränsades hjälpen till varor och tjänster eftersom man ville försäkra sig om att den inte användes på fel sätt.

Men som Nilsson påpekar: kriget har en civil sida. Genom svenska försändelser frigjordes medel som kunde användas i den väpnade kampen. Det är denna ”fungibilitet” eller ”substitutionseffekt”, som det också kallas, som utgör bokens absoluta nervcentrum, basen för Nilssons starka tvivel och hans eget försök att ”återkalla vårt mörka förflutna”, om man så vill. Engagemanget går inte att ta miste på. Som utrikeskorrespondent har han vandrat med gerillan och med egna ögon skådat krigets bedrövelser. Upplevelserna från fält bygger upp mot bokens kritiska fråga: vad hade Sverige här att göra? Sveriges delaktighet var aldrig oskyldig, understryker Nilsson gång på gång. Den var aktiv och substantiell, gjorde skillnad. I andra änden av alla svenska filtar, Volvobilar, gummistövlar, skolböcker, utsäden, potatishackor, bandage, skalpeller och sandaler som skickades till Afrikas befrielserörelser väntar en ”livlös, av kalasjnikovkulor genomborrad kropp” som ruttnar i värmen.

Det är i slutänden mot denna livlösa kropp som den svenska solidariteten skall vägas, tycks Nilsson mena. Den historiska inramningen har ingen betydelse, ger inget moraliskt alibi. Att det handlade om kamp mot kolonialism, om människor som satte sig upp mot sekler av förtryck och förnedring saknar all betydelse. Den livlösa kroppen återkommer boken igenom. Det är den vi skall se framför oss när vi lyssnar till Palmes tal om självbestämmande och människovärde eller nästa gång som någon politiker eller annan opinionsbildare föreslår ett behjärtansvärt äventyr i främmande land.

Man hade kunnat stanna här och se Nilssons bok som ett välkommet korrektiv till de idealiserande framställningar som tidens egna aktörer står för. Här finns onekligen moraliska och principiella frågor som förtjänar att ställas. Var skall gränsen dras? Vad händer om man skalar bort de välformulerade appellerna mot världens ondska och låter det nakna våldet stå i centrum? Finns skäl till eftertanke? Ja, vad hade Sverige här att göra?

Men här någonstans börjar bokens problem. Tolkningarna blir för starka, kopplingarna för hårda, överdrifterna för grova, de direkta felaktigheterna för många. Boken liksom imploderar av ilska. Sidorna perforeras av invektiv: dubbelmoral, hyckleri, naivitet, cynism, skenhelighet. Palme får klä skott för allt elände som inträffat i världen sedan de mer hoppfulla dagarna kring övergången mellan 1960- och 1970-tal. I vanlig ordning delar han lastbilsflak med Fidel Castro, flankerad av kallhamrade tjänstemän som gjorde karriär genom Sveriges försök att profilera sig ”som världssamvete och vapendragare åt de förtryckta folken, utan att göra upp med det faktum att dessa förtryckta folk först och främst och i huvudsak var förtryckta av sina egna ledare”. Även Ingvar Carlsson, som dyker upp sent i historien, får en släng av sleven: han har fångats på bild när han vandrar hand i hand med Robert Mugabe.

Ett särskilt problem är huvudtesen ”att Sverige från 1960-talet och fram till 1991 de facto samarbetade med Sovjetunionen, som hade en grandios plan på att etablera politisk hegemoni över stora delar av Afrika”. Den är i sig märkvärdig med tanke på att de senaste årens kalla krigsforskning uteslutande uppehållit sig vid hemliga Nato-samarbeten och illegal övervakning av inhemska kommunister. Nilsson bekymrar sig inte. Han återkommer ständigt till hur Sverige ”blev en synnerligen aktiv bundsförvant till Sovjetunionen under kalla kriget” eller hur ”Sverige stöttade den part i kalla kriget som hade den mest snarlika ideologiska profilen, nämligen Sovjetunionen”. Han tillfogar dock ingen ny kunskap. Förgäves letar man efter aktionsplaner, strategi-PM, hemliga möten där anonyma män i mörka kostymer drar upp planerna för samarbetet. Bevisföringen förblir associativ, insinuerande, konspirativ. Sverige stöttade samma länder och rörelser som Sovjet, det vill säga, Sverige samarbetade eller samordnade sina aktioner med Sovjet, det vill säga, det rådde en perfekt arbetsfördelning mellan länderna, där Sovjet finansierade vapnen och Sverige försörjningsledet. Förklaringen till denna smått faustiska allians, om man får tro Nilsson, var att ”socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen levde med en orubblig tro på att deras syntes av socialism och kapitalism – socialdemokratin skulle erövra världen om Sverige bara såg till att sprida evangeliet med hjälp av bistånd till de fattigaste länderna.”

Historieskrivning rymmer många fallgropar. En första är att man gör aktörerna dummare än vad de var, till exempel genom att förse dem med himlastormande planer som gör att de i efterhand måste framstå som smått galna. En andra är att man förväxlar sina egna, högst personliga tolkningar av svåra samband med entydiga historiska fakta. En tredje, som Nilsson faller i gång efter annan, är att man springer efter för många skandaler samtidigt, vilket gör att han, eller åtminstone läsaren, går vilse i tid och rum. Bara för att ta ett exempel blandas det blygsamma stödet till befrielserörelserna i de portugisiska kolonierna, som pågick under knappt fem år, ständigt samman med senare utvecklingsbistånd som uppgick till betydande belopp och rymmer en annan dynamik.

En fjärde fallgrop är att man tror att det som är nytt för en själv också måste vara nytt för alla andra, tidigare okänt, eller i värsta fall hemligt och därmed dubiöst. En del var förstås hemligt, konstigt vore det väl annars, men politiken var inte det. Den debatterades i riksdagen, lades fast i principbeslut, redovisades i SIDA:s petitor och årsrapporter, stod under kontinuerlig mediebevakning. Allt som oftast kritiserades regeringen för passivitet, för att böja sig inför mäktiga krafter i omvärlden.

I själva verket, vilket Sällström tydligt visar, utgick stödet till befrielserörelserna på en bred inhemsk opinion som drev politikerna framför sig. Centerpartiet och folkpartiet var tongivande i riksdagen när det svenska stödet till befrielserörelserna beslutades 1969. Socialdemokraterna var snarast rädda att hamna på efterkälken.

Stödet var också uppkopplat mot en internationell opinion med förankring i FN:s generalförsamling. Det hör ju till saken att denna opinion, varken den nationella eller internationella, aldrig var neutral eller ens gjorde sken av att vara det. Målet var att hålla uppe trycket mot Portugal och Sydafrika. Ser man till befrielserörelsernas egen terminologi slås man direkt av hur de rättfärdigade sin väpnade kamp med hänsyn till FN-stadgan och förklaringen av de mänskliga rättigheterna. När PAIGC:s ledare Amílcar Cabral framträdde inför FN:s generalförsamling, kort innan han mördades av portugiserna, hävdade han att folket i Guinea-Bissau förvisso stred för nationellt självbestämmande, men också för att realisera intentionerna bakom den nya världsorganisationen.

Man behöver inte läsa många rader i Sällströms böcker för att inse att de historiska aktörerna var djupt förtrogna med de problem och dilemman som Nilsson framhäver: den sunkiga kalla krigs-kontexten, våldet, okunskapen om förhållandena på plats, folkrätten, riskerna för att hamna i knät på Sovjet, svårigheterna att överblicka händelseutvecklingen. På det hela taget var ambitionerna betydligt mera måttfulla än vad Nilsson gör sken av. Organisatoriskt var stöden en mardröm. När det gäller de svenska bidragen (under själva befrielsekampen) var beloppen så små att många av Nilssons blodfyllda anklagelser om Sveriges delaktighet faller på sin egen orimlighet. Utan tvekan hade bomberna fallit och väpnade styrkor ryckt fram även om svenskarna stannat hemma.

Naturligtvis finns skäl för kritisk granskning. Säkert vilade politiken på självrättfärdighetens botten, säkert var den naiv, allvarliga misstag begicks och i historiens ljus gick det mesta, som Anders Ehnmark skriver i sin tillbakablick på perioden, ”åt helvete”. I bästa fall finns kanske ”ett mörkt förflutet att återkalla”. Men alternativen förtjänar också att utredas: att stänga sig inne i sin egen trygga del av världen, att blunda för andras fattigdom och lidande, att acceptera existensen av förtryckande regimer eller till och med samarbeta med dem för egen vinning. I detta ligger också ett slags ”tyst samförstånd”, som för eftervärlden kan förefalla nog så klandervärt.