Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Konstarterna & medier
Carlhåkan Larsén
En man med två huvuden
Om Falstaff, fakir och Axel Wallengren
Historiska media | 205 s | Isbn 9789175453217
Recensent: Peter K. Andersson
Nonsensdikt har haft svårt att få fotfäste i Sverige

En av de få representanterna för nonsensdiktningen i svensk litteratur är Axel Wallengren, som skrev under pseudonymen Falstaff, fakir. Först nu föreligger en biografi över honom av Carlhåkan Larsén. Det är en ojämn bok men den är hela tiden underhållande och högst välkommen i det gravallvarliga svenska kulturklimatet.

När August Strindberg fick i uppdrag att översätta en samling engelska nursery rhymes till svenska accepterade han anbudet med viss motvilja. ”Om jag ej lyckats återgifva det egendomligt vansinniga i originalet, som jag uppriktigt sagdt ej förstår meningen med”, skrev han så småningom till förläggaren, ”så kanske jag får skylla på den omständigheten att något dylikt orimligt aldrig förekommit bland mina barnaminnen!” Uttalandet är symptomatiskt för den svenska kulturelitens förhållande till det som kommit att kallas nonsenslitteratur, absurd och ologisk diktning som oftast förknippas med barnramsor och som envist undviker alla former av budskap. Idealet för den seriöse författaren har stöpts i Strindbergsformen och det är få som har lyckats kombinera humorn med den uppburne författarrollen. Detta har producerat en lång rad av litterära tråkmånsar – somliga nästan tråkigare än Strindberg själv! – och bidragit till att den nonsenslitteratur som i modern tid frodats i flera andra europeiska länder har fört en marginell tillvaro i det kalla Norden.

Det är kanske en av anledningarna till att vi har fått vänta i över ett sekel på den första biografin om den kanske främste svenske nonsensförfattaren Axel Wallengren, och till att den när den nu äntligen publiceras ges ut som en volym av Föreningen Gamla Lunds årsbok snarare än som en nationellt angelägen utgivning av något av landets stora förlag. Upphovsman till denna efterlängtade bok är Carlhåkan Larsén, sedan länge musikkritiker i Sydsvenska Dagbladet och författare till biografier om Sten Broman och Lars-Erik Larsson.

Wallengren är en viktig föregångare inom en stilistiskt unik svensk skämtlitteratur som influerat populärkulturella storheter som Povel Ramel, Hans Alfredson och Tage Danielsson, men som i sina mer litterära former haft svårt att etablera sig. Kanske var det framför allt den politiska dimensionen i Tage Danielssons författarskap som blev inträdesbiljetten i de litterära salongerna. Hans kollega Lasse O’Månsson, som mer uttryckligen ägnade sig åt litterärt nonsens och kanske utgör Wallengrens tydligaste efterföljare, blev knappast något mer än en kultfigur beundrad inom högst avgränsade kretsar. Trots förekomsten av enstaka storheter har det alltså aldrig funnits någon kontinuerlig svensk tradition som dessa nonsensförfattare kunnat luta sig mot. Det mest berömda exemplet på nonsens före Falstaff, fakir som brukar nämnas är Almqvists Sesemanas visor som, om de inte förpassats till obemärkthet, var originella och inspirerade nog för att kunna ha gett upphov till många efterföljare.

Men man letar förgäves efter en modernistiskt nonsensdiktning i stil med kontinentens dadaism bland det tidiga 1900-talets svenska skribenter. Senare storheter som Sture Dahlström och Åke Hodell är berömda som relativt isolerade excentriker snarare än som stilbildare. Det är i stället det sociala samvetet och det modernistiska gravallvaret som fått bilda skola.

I sin samtid var Axel Wallengrens humoristiska texter långtifrån en isolerad företeelse. Den bild av ett tillknäppt och disciplinerat 1800-tal som fortfarande reproduceras på sina håll är skev, även om parodierandet av tidens officiella högtidlighet förstås utgjorde en viktig del i Wallengrens humor. I det sena 1800-talets Sverige trängdes satirtidskrifterna på hyllorna (till skillnad från till exempel i dag) och komiker som Sigge Wulff, Anna Hofmann och Lars Bondeson gjorde succé på varietéscenerna. Skämttidningar som Söndags-Nisse, Kasper och Calle Glader häcklade friskt alltifrån uppblåsta politiker och inskränkta stadsbor till kvinnliga cyklister och kaxiga ligapojkar. Mot denna bakgrund utvecklades ett kortlivat men märkligt livskraftigt författarskap, karakteriserat av delningen mellan seriösa poetiska ambitioner och en tidlöst vild sjuk humor. Axel Wallengren framträder ofta som en anspråkslös och aningen gåtfull man, definierad av både en humoristisk och en vemodig sida. Det vemodiga är tydligt i den del av hans författarskap som han utgav under sitt eget namn. Den seriöse författaren Wallengren har i viss mån fallit i glömska, inte minst eftersom han som sådan var en underordnad figur i en litterär tid, där andra namn fått spela huvudrollerna. Därför är det välkommet att Larsén ägnar ett av bokens längsta kapitel åt en grundlig analys av Wallengrens seriösa diktning, där den sätts i relation till andra skandinaviska poeter vid tiden som kan ha influerat honom.

Även om Wallengrens seriösa poesi har sina kvaliteter kan man inte förneka att det är hans humoristiska skrifter utgivna under signaturen ”Falstaff, fakir” som gör honom förtjänt av en plats i den svenska litteraturhistorien. Även om Larsén anstränger sig berömvärt för att ge den seriösa sidan utrymme märker man i avsnitten som behandlar denna en viss otålighet att komma vidare till humorn och en benägenhet att se stildrag i det seriösa som förebådande tecken på en ”fakirstil”. Det är nog ingen överdrift att påstå att de som förälskar sig i Wallengrens författarskap gör det vid mötet med den särpräglade ”fakiriska” humorn – och här är nog Larsén inget undantag. Efter att utan framgång ha försökt skapa en egen version av den Baudelaireinfluerade flanörlitteratur som han stött på under en vistelse i Paris, började Wallengren 1894 ge ut de första av tre böcker under namnet Falstaff, fakir. Den första volymen, En hvar sin egen professor, blev en omedelbar framgång, och följdes upp redan samma år av En hvar sin egen gentleman. Impulsen bakom den speciella tonen i dessa böcker kom från den uppsjö av etikettmanualer och rådgivningslitteratur som Wallengrens samtid myllrade av och som vi än i dag tenderar att förknippa med 1800-talet. Att sådana böcker var ett skämt redan vid den tiden är fakirböckerna en tydlig indikation på, även om han var långtifrån den förste att använda formatet för att driva med sina läsare.

Den fakir som läsaren möter i dessa böcker är en läromästare som med titeln ”autodidaktiae doktor” tilltalar sina läsare med auktoritet och högdragenhet. Det är denna ton och böckernas form av rådgivningslitteratur som lägger grund för det mesta av humorn. Den präglas av ett tonfall som kombinerar det högtravande och uppfordrande med det familjära och talspråkliga, så att den dammige professor som är i färd med att föreläsa om teologi eller språkhistoria plötsligt hänfaller i utvikningar om vardagliga ting eller tar sig för att gissla akademin: ”De döda språken kallas så på grund af den graflika stämma, hvarmed de framsägas af den erfarne öfversättaren.” Ibland är det stilens förtroliga och raka ton som skapar humor: ”Mormonerna hafva så ofantligt många hustrur, att du knappt kan tänka dig det.” Men de flesta lektioner som böckerna innehåller urartar förr eller senare i nonsens: ”Alla linier indelas i raka och krokiga. Den linie, som hvarken är rak eller krokig, kalla vi sned. En mycket krokig linie kallas cirkel. En ovanligt rak linie kallas qvadrat.” Faktauppgifter med en skenbart logisk yta följer på varandra i snabb takt. Kasten från det ena till det andra, från uppgifter som känns igen till uppgifter som är fullkomliga förvridningar av verkligheten, bryter effektivt ner läsarens försvar.

Larsén lotsar skickligt sin läsare genom de fakiriska texternas ordlekar och kontexter med hjälp av referenser till både samtida litteratur och etymologi. Genomgången av fakirböckerna övergår stundtals i en ren uppräkning av författarens favoritcitat, men för den oinvigde kan detta fungera som en aptitretande introduktion. Larsén illustrerar väl hur humorn hos Wallengren innehåller referenser till uppbyggelselitteratur, nationalistiska texter och skriftkonventioner som lär ha varit bekanta för samtidens läsekrets. Bokens huvudtes sammanfattas av dess titel, som är hämtad från Wallengrens egen novell ”Mannen med två hufvuden”, i vilken personligheten hos en av karaktärerna beskrivs som en underlig kombination av lättsinne och förnuft. Larsén menar att denna dubbelhet löper som en röd tråd genom både Wallengrens självbild och hans författarskap. Denna tanke låter Larsén placera in Wallengren i en för tiden vanlig idé om det kluvna jaget, som fick uttryck i Edgar Allan Poes dubbelgångarberättelse och Robert Louis Stevensons Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Detta är knappast ett långsökt motiv när man skriver om Wallengren men tesen utvecklas fortlöpande i boken och når sin kulmen i den mest infallsrika delen av boken, som består av en utforskning av fakirkaraktären, det jag som talar i Wallengrens humoristiska skrifter. Här analyseras fakiren Falstaff i relation till Nietzsches övermänniskotanke och hur Wallengren implicit i dessa texter parodierar och kritiserar sin samtids självgodhet och översitteri.

Larsén gör också en teoretisk karakteristik av Falstaffs humor med en utförlig historisk exposé över olika humorteorier, från Cicero till Simon Critchley via Bergson och Freud. Den här typen av översikter har gjorts på andra ställen och passar inte riktigt in här. Fakirhumorn beskrivs av Larsén som influerad av amerikansk humor och han nämner på flera ställen Mark Twain, men man kan inte låta bli att sakna en jämförelse med den samtida engelska humorn, i synnerhet den nonsenspoesi som kort dessförinnan hade fått sina förgrundsgestalter i Edward Lear och Lewis Carroll. Särskilt Lear med sina absurda limerickar som på olika sätt plockar ner samhällets stöttepelare från sina piedestaler torde förtjäna att åtminstone nämnas. Även med Wallengren mer samtida humorister såsom Jerome K. Jerome bör ha utgjort en viktig grogrund för den svenska 1890-talshumorn. När sådana eventuella inspirationskällor och tveklösa föregångare förbisetts, känns referat av humorns inkongruensteori och Freuds idé om vitsen som ”legitim frigörelse av psykisk energi” litet onödiga.

Sammantaget är detta en ojämn bok, som alltid är underhållande, men ofta pendlar mellan inspiration och förvirring. Ibland har den drag av bibliografi när det räknas upp obskyra artiklar och dikter som inte har någon funktion i det som berättas. Till exempel kan man på ett ställe läsa att Wallengren i en Kristianstadstidning 1894 bidrog med ett kåseri ”där stilen har vissa underfundiga inslag”. Vad det är för underfundiga inslag får vi själva föreställa oss. I många fall lämnas läsaren med en väckt nyfikenhet kring en bok eller text som aldrig tillfredsställs. På samma sätt tar Larsén ibland vissa förkunskaper hos sina läsare för givna. I levnadsbeskrivningen har vi vid ett tillfälle helt plötsligt kastats in i en skildring av ”Tuakotteriet” utan att vi hunnit få någon tydlig förklaring av vad Tua är – något som för övrigt hade kunnat göras till en intressant skildring av de fysiska platser, som 1890-talets Lundastudenter rörde sig i. Dessa inslag av korthuggenhet skapar ibland känslan av att man läser ett föredrag inför medlemmarna av Fakirensällskapet, snarare än en bok för allmänheten, och det är kanske Larséns gedigna erfarenhet inom nämnda sällskap som gjort det svårt för honom att veta på vilken nivå han ska lägga framställningen.

Problemet är inte genomgående, men det riskerar att undergräva den chans att introducera Wallengren för en vidare läsekrets, som en bok av detta slag innebär. En av bokens höjdpunkter är emellertid avsnittet där Larsén funderar kring hur Wallengrens arv har förvaltats inom svensk humor. Det tydligaste och mest oundvikliga exemplet utgörs antagligen av Grönköpings veckoblad, som fortfarande ges ut, men Larsén nämner också namn som Åke Holmberg (Ture Sventon) och Lennart Hellsing. Fakirhumorn associeras för det mesta med ett särskilt tonfall, en stofilartad självironi med gammaldags formuleringar och en svag eftersmak av punsch och piprök. Denna humor fortlever i dag främst som en subkultur som emellanåt får liv av en Fredrik Lindström eller en Magnus Hedlund, men man glömmer lätt den mer bitska satir som finns i fakirböckernas drift med den självgode besserwissern. Det är en sida hos Wallengren som gott kan uppmärksammas i vår tid, när komikern, vars roll det är att gissla sanningssägare och moralpredikanter, i debattprogram och tv-galor ofta intar den rollen själv. Det är sådana saker som gör denna bok till en högst välkommen och läsvärd biografi som, om den inte tigs ihjäl av svenska recensenter, kan bidra till att motverka vårt lands alltför starka rädsla för att inte tas på allvar.

Peter K. Andersson är forskare i historia vid Lunds universitet och författare till boken Kafémänniskan.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet