Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Filosofi & psykologi
Claes Ahlund (red.)
Scandinavia in the First World War
Studies in the War Experience of the Northern Neutrals
Idrottsforum.org | 360 s | Isbn 9789187121579
Recensent: Björn Elmbrant
Norden var nära att dras med i kriget

De skandinaviska länderna lyckades hålla sig utanför första världskriget men påverkades ändå av konflikten. Inflation och varubrist skapade politiska oroligheter. En ny antologi undersöker konsekvenserna av kriget ur olika perspektiv.

Hundraårsminnet av första världskrigets utbrott har helt naturligt lett till ett ökat intresse för hur kraftmätningen faktiskt påverkade Norden. De tre skandinaviska länderna lyckades ju hålla sig utanför, medan Finland ytterligare några år skulle förbli storfurstendöme under tsaren. Men alla fyra var givetvis starkt berörda av kriget, kanske främst sedan olika handelsblockader trätt i kraft. Inflation och omfattande varubrist skapade efterhand problem för stora delar av befolkningarna och därmed politisk oro. Ett resultat var vidgade sociala klyftor och bittra politiska spänningar som i mycket präglade situationen även under de efterföljande åren.

Ovanligt lämpligt kom nyligen en forskarantologi där dessa ämnen belyses ur olika synvinklar i sammanlagt tretton uppsatser, Scandinavia in the First World War. Den är resultatet av ett nordiskt tvärvetenskapligt projekt med syfte att just undersöka konsekvenser av kriget för de tre skandinaviska länderna. Bakom boken står ett nätverk med sjutton forskare. Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, har fungerat som redaktör.

Fyra av forskarna svarar för ett mycket värdefullt inledande kapitel som behandlar hur kriget påverkade politiken – främst säkerhetspolitiken – i de skandinaviska länderna. För alla gällde att beslutet att bli neutrala i stormaktkonflikten var okontroversiellt, även om uttolkningen av denna politik skiftade. Särskilt den svenske statsminstern Hjalmar Hammarskjöld – framstående folkrättsspecialist – var mycket aktiv, men samtidigt stelbent på ett för landet föga lyckosamt sätt. Det yttre trycket var så stort att alla inrikespolitiska kontroverser lätt kunde föras åt sidan tills bilden förändrades genom de dramatiskt stigande levnadskostnaderna. Dessa innebar en kraftig försämring för stora grupper i samhället, vilket ledde till sociala spänningar och en radikalisering av arbetarrörelsen. För svensk del medförde detta som bekant till slut demokratins definitiva genombrott. Första kammarens särställning upphörde, även kvinnorna fick rösträtt och ett parlamentariskt styre etablerades.

Utan omsvep konstaterar författarna att det var mycket större risk att länderna hade dragits med i världsbranden än vad dåtidens ansvariga hade klart för sig. Detta medförde i sin tur att de fortsatte med samma säkerhetspolitik långt in i mellankrigsperioden, något som ju Danmark och Norge smärtsamt erfor den 9 april 1940. Samtidigt beklagas att forskningen kring dessa frågor vid en internationell jämförelse uppvisar slående stora luckor.

Forskarantologier har en klar tendens att spreta åt olika håll och deras spännvidd brukar vara betydande. Denna bok är inget undantag. Likaså skiftar kvaliteten mellan de enskilda bidragen. Men överlag håller de håller god klass och ryms utan större svårighet under detta gemensamma paraply. Generellt förefaller författarna väl insatta i sina forskningslägen.

Mångfalden i skriften är alltså stor. Osloforskaren Gjermund Forfang Rongveds redogörelse för hur olika ekonomiska erfarenheter påverkade guldproblematiken inom de tre ländernas valutaunion följs av en studie av hur folkmordet på armenier speglades i skandinavisk litteratur. Lina Sturfelt diskuterar dåtida svenska kontextuella föreställningar om raser och rasmässig åtskillnad mellan européer och andra nationaliteter. En annan studie skildrar hur 26 000 danskspråkiga tyska medborgare från norra Schleswig slogs – ofta inte alldeles entusiastiskt – för den tyske Kaisern. En annorlunda uppsats av stockholmshistorikern Anne Hedén behandlar svenska Röda – sedermera av rätt självklara skäl omdöpt till Blåa – Stjärnans hästambulans till Tammerfors och det finska inbördeskrigets avgörande slag. Hon har studerat dels hur djuren användes – snarare misshandlades – dels sympatierna inom ambulansens egen personal, vilka uppenbarligen främst låg hos den vita sidan.

Utöver det vill jag lyfta fram tre bidrag såsom särskilt intresseväckande. Den första är en uppsats av Gunnar Åselius, professor vid Försvarshögskolan, som ger en snabbpresentation av den svenske officeren Carl Bennedich, i flera hänseenden en tämligen udda gestalt. Denne deltog vid utformningen av Gustaf V:s borggårdstal vid Bondetåget 1914, främst genom att inspirera och ge faktaunderlag till verklige författaren Sven Hedin. Men Bennedich var också drivande när det gällde att stöpa om centrala delar av undervisningen vid Krigshögskolan, fokusera på "total militärhistoria" och lägga ökad vikt vid kontextuella samband. Alldeles för länge hade man där fokuserat på detaljstudier av Sveriges gamla krig med Danmark och Ryssland. Genom hans insatser – baserade inte minst på erfarenheterna från första världskriget – breddades undervisningen till att omfatta även ekonomiska, sociala och politiska strukturer i samhället. Att dessa har avgörande betydelse för varje slag av krigföring är en insikt som inte riktigt alla har klart för sig ens i dag.

Vid första världskrigets utbrott var militär underrättelseverksamhet styvmoderligt behandlad bland stormakterna, något som snabbt förändrades, inte minst med hjälp av trådlös teknologi. Ganska omgående berördes även de neutrala länderna av denna utveckling. Därför känns det angeläget att nämna en studie i antologin om de stridande lägrens spionage och sabotage i Skandinavien, främst Norge. Den enda koppling till Sverige, som redovisas, avser några fall då tyskarna spionerade på Norge via vårt land. Uppsatsen är författad av Nikolai Brandal och Ola Teige, forskare vid universitetet i Oslo, och redovisar såväl tillvägagångssätt som faktiska resultat. Visserligen hade tyskarna några framgångar av betydelse men britterna lyckades vanligtvis hindra dem. Däremot hade de norska myndigheterna uppenbarligen avsevärda problem att stoppa verksamheten. I den mån de alls lyckades skedde detta vanligen med hjälp av underlag från brittiska MI 6. Där låg helt klart – och föga överraskande – de norska sympatierna. Ja, emellanåt var samarbetet så intimt att Norge ibland lite ironiskt kallats "a neutral ally". Kopplingen var inte alldeles riskfri, rimligen svår att förena med den proklamerade norska neutraliteten.

Det på flera sätt kanske allra tyngsta bidraget står emellertid Bjarne Soendergaard Bendtsen från universitetet i Århus för. Hans bidrag är rubricerat "Neutral Merchant Seamen at War" och bygger på hans doktorsavhandling häromåret. Han ställer frågan: hur drabbades sjöfolket ombord på de tre ländernas handelsflottor? Det enkla svaret är: mycket hårt. Totalt förlorade Norge 829 fartyg, Danmark 305 och Sverige 280 under kriget. Ingen annan yrkesgrupp fick så hårdhänt lära känna krigets ödesdigra vardag. Till följd av tyska ubåtsattacker och allierade minfält miste totalt mer än 3 300 skandinaviska sjömän livet på så vis; 2000 norrmän, 700 svenskar och 650 danskar. Och då är ändå inte förlusterna ombord på icke-skandinaviskt tonnage medräknade; totalt omkom där ytterligare 434 svenska sjömän. I synnerhet sköt alla dessa förluster i höjden sedan tyskarna den 1 februari 1917 proklamerade "det oinskränkta ubåtskriget".

Särskilt dystert är att de efterlämnade familjerna led mycket svårt ekonomiskt. Detta var en tid då de sociala skyddsnäten var både glesa och bristfälliga. Och inte lär man ha blivit hjälpta av att särskilda monument till minnet av de bortgångna uppfördes – ett antal år efter krigsslutet. I Norge genom Minnehallen i Stavern 1926, i Danmark 1928 och – sista av alla – i Sverige Sjömanstornet i Göteborg 1933. Då var nästa stora kraftmätning på global nivå med nya förluster inte längre så avlägsen.

Bo G. Hall är författare och fil. dr.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet