Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Historia
Mikael Byström
Reaching a State of Hope
Refugees, Immigrants and the Swedish Welfare State, 1930–2000
Nordic Academic Press | 368 s | Isbn 9789187351235
Recensent: Johan Stenfeldt
Nordiska flyktingar öppnade Sverige för invandring

Flyktingars möte med folkhemmet belyses i nya böcker. Att Sverige blev ett invandringsland hängde samman med att de första flyktingarna var från nordiska länder. Dessa etniskt lika grupper lärde Sverige hur man tog emot flyktingar.

När detta skrivs är det 75 år sedan det så kallade Bollhusmötet i Uppsala. Det var vid detta tillfälle som universitetets studenter slog fast att främmande – judisk – arbetskraft inte var önskvärd i Sverige. Ett par veckor senare följde studenterna i Lund efter. Det var bara några månader efter Kristallnattens pogromer och behovet av en fristad kunde tyckas uppenbart. Studenterna däremot var mer rädda om sina framtida arbetstillfällen, och hävdade att ”en invandring, som medför att främmande element upptages i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar”. Som så ofta har eftervärlden dock gjort en annan värdering av vad det var som var försvarbart eller inte.

I den moraliska tolkningen av det svenska agerandet under krigsåren är just berättelsen om det svenska flyktingmottagandet en viktig del. I Maria-Pia Boëthius anklagelseskrift Heder och samvete från 1991 inrangeras den njugga behandlingen av flyende judar bredvid trupptransiteringar, järnmalmshandel, censur och allmänt kappvänderi. Sverige gick rentav jämte Schweiz i bräschen för att tyskarna skulle stämpla ett stort och tydligt ”J” i judiska pass för att avvisningen skulle underlättas.

Denna historiemoraliska dimension är en viktig, om än inte uttalad, undertext i ett par nya böcker kring tematiken om flyktingars möten med folkhemmet, Utmaningen av historikern Mikael Byström samt antologin Reaching a State of Hope, redigerad av samme Byström tillsammans med Pär Frohnert, även han historiker. Byströms fokus är hur två centrala utvecklingslinjer möts i det svenska 40-talet: å ena sidan hur socialhjälpsstaten successivt övergår i en välfärdsstat, och å andra sidan hur en restriktiv invandringspolitik följs av en mycket omfattande invandring. Hur mötet mellan dessa utvecklingstrender såg ut kan sägas vara huvudtemat för Byströms bok, medan antologin vidgar perspektivet i tid och rum. Särskilt de internationella jämförelserna är intressanta och tangerar tydligt det moraliska temat.

De tidiga svenska utlänningslagarna var restriktiva. Såväl 1927 som 1937 åberopades arbetsmarknadsskäl för detta, men delvis också rasskäl. Humanitära röster fanns, men det var rädslan för ”främmande element” och värnandet av de egna arbetstillfällena som blev bestämmande, precis som för de ovannämnda studenterna.
Men sen blev det krig. Sverige fick svårt att i längden betrakta sig som en neutral ö, helt skild från händelseutvecklingen i resten av världen, och fick frångå lagens bokstav och anda. Inte minst de nordiska flyktingströmmarna katalyserade en omprövning av politiken, ett faktum som kom att få dubbel betydelse. Dels var det sannolikt lättare att öppna dörren för de etniskt lika brödrafolken, som i efterhand kan ses som förtrupp och murbräcka i flyktingfrågan, dels innebar flyktingströmmen i sig att Sverige fick en jämförelsevis stor vana vid att ta hand om utländska medborgare. Det skapades med tiden en ny flyktingmottagande organisation och mottagandet professionaliserades. Denna organisation skulle man ha stor nytta av längre fram, när utlänningslagarnas arbetsmarknadshänsyn uppträdde i inverterad form under den tidiga efterkrigstiden. Då gällde det inte längre att freda svenska arbetstillfällen åt svenskarna, utan tvärtom att se till att alla de arbetstillfällen som kunde erbjudas i den expanderande svenska industrin besattes. Huruvida man var östgöte, jugoslav eller finne kunde i det sammanhanget kvitta.

Just arbetslinjen – Byström använder själv denna term – var dock central för flyktingmottagandet även under kriget. Annan sysselsättning än arbete, som studier, ville man i regel inte erbjuda och även när det gällde arbete kunde det ibland vara kinkigt. Grundtanken var att flyktingarna skulle försörja sig själv, men samtidigt inte ta arbetstillfällen från svenska medborgare. Detta kunde ge en något paradoxal situation, där utlänningen potentiellt var dubbelt utsatt: han kunde både anklagas för att vilja ta jobben från svenskarna och för att inte vilja göra rätt för sig. Ofta rörde det sig därför om arbeten som svenskarna inte ville ha. Men det kunde också finnas luckor att fylla på arbetsmarknaden när stora delar av den manliga befolkningen låg inkallad. Många skickades på ”huggarkurs” i skogen. Så många som en fjärdedel av skogsarbetarna beräknas ha varit norrmän vintern 1943. Somliga gjorde det godvilligt, andra under hot om tvångsdirigering. Förtjänsten för detta arbete var dålig, särskilt för de ovana. Vissa menade till och med, inte helt informerat får man väl säga, att de hade föredragit tyskarnas koncentrationsläger.

Men hanteringen av de utländska medborgarna var inte så repressiv som det kan låta. Mötet mellan de utländska medborgarna och den gryende välfärdsstaten tycks ha gått ganska smärtfritt. Arbetsmarknadsåtgärder och andra sociala insatser för flyktingar modellerades i grunden utifrån svenska system, även om de var administrativt separerade. När krigsårens tillfälliga lösningar fasades ut gled flyktingarna sedan över i de ”vanliga” systemen och fick åtminstone i teknisk mening samma sociala rättigheter som svenska medborgare. I utlänningslagen från 1954 talades det plötsligt om flyktingars ”rättigheter” i Sverige. Det är en annan ton än i utlänningslagarna före kriget.

Man kan naturligtvis fråga sig hur denna förändring kunde ske så smärtfritt, men också hur den svenska flyktingpolitiska utvecklingen ter sig vid en internationell jämförelse. På den första frågan, om förändringen och de utländska medborgarnas inlemmande i välfärdsstaten, skisserar Byström ett svar utmed tre linjer. Den första har att göra med arbetskraftsbristen, som förde med sig ett synsätt enligt vilket man var tvungen att ge också den utländska arbetskraften socialpolitiska rättigheter. De flesta flyktingar hade vid 40-talets slut jobb och betalade skatt, vilket gjorde det mindre känsligt att göra dem socialpolitiskt jämbördiga. Den andra linjen har med FN:s tillkomst att göra. FN hade en stark inriktning på flyktingproblemen och Sverige var tidigt en hän­given medlem. Det tredje svaret pekar mot välfärdsstatens idé.

Solidariteten bars upp och administrerades av staten. Vid krigsslutet var Sverige förvisso knappast ett utvecklat välfärdssamhälle. Det var inom ramarna för det gamla fattigvårdssystemet som flyktingar och svenskar blev jämbördiga. När de väl blivit det, skulle de självklart följas åt i efterkrigstidens välfärdsutveckling och ta del av välfärdsstatens inrättningar. Det framstod också som byråkratiskt rationellt.

När det gäller den andra frågan, den internationella jämförelsen, är svaren möjligen mer problematiska av lätt insedda skäl. Det är inte så många relevanta jämförelseobjekt som gör sig påminda när det gäller flyktingmottagandet under kriget – de flesta var själva involverade i konflikten och producerade snarare än tog emot flyktingar. Men i Reaching a State of Hope dyker det upp två internationella jämförelseobjekt: Storbritannien och Schweiz.

I det brittiska fallet sätter Louise London fokus på att judiska flyktingar behandlades restriktivt även där. Att nationalstaten skulle vara etniskt homogen var en vitt spridd och omhuldad tanke under mellankrigstiden, och just i denna aspekt var det ingen större principiell skillnad mellan Storbritannien och Nazityskland. När det gäller Schweiz gör Byström själv vissa noteringar. Det fanns en liknande hållning i Sverige och Schweiz under 30-talet, och den enade fronten kring J-stämpeln var således inte förvånande. Men under kriget skedde förändringar. I Sverige betonade man förvisso ”arbetslinjen” starkt, men successivt ökades också det statliga ansvaret för flyktingarna och man lade sig vinn om att inte splittra de familjer som kom. I det schweiziska fallet upprätthöll man sin restriktiva linje. De som lyckades ta sig innanför den schweiziska gränsen utsattes för hårdare kontroll, män dirigerades till läger och kvinnor till arbeten som hembiträden, med följden att familjerna splittrades. Det statliga ansvaret skruvades aldrig upp på det sätt som skedde i Sverige. Schweiz blev aldrig något invandringsland.

Nyckelfaktorn bakom detta är enligt Byström just de nordiska flyktinggrupperna: Sverige gavs en möjlighet att ”lära sig” flyktingmottagande på en grupp som var etniskt lik de egna medborgarna. Denna situation inträffade aldrig i Schweiz. Liksom hos London tonar det etniska temat fram, och för svenskt vidkommande får det snarast formen av en paradox: omhändertagandet av efterkrigstidens flyktingströmmar motiverades ofta av humanitära skäl och internationell solidaritet. Men detta hade gjorts möjligt tack vare att de nordbor som flydde under kriget ”etnifierades” av de svenskar som tog emot dem. I detta fall bedömdes de lyckligtvis som tillräckligt ”lika” majoritetsbefolkningen för att accepteras. Etnisk segregering var i denna mening förutsättningen för den internationella solidariteten.

För att återknyta till det historiemoraliska temat kan man här ana sprickor i den svenska självförståelsen som den internationella solidaritetens stamort på jorden. Denna självförståelse diskuteras också av flera av antologins författare. Inte minst Christina Johansson pekar i sitt bidrag på en kvardröjande etnisk diskurs i det svenska flyktingmottagandet, något som inte sällan har drabbat grupper associerade med islam.

Jämförelsen mellan Sverige och Schweiz aktualiserar också frågan om hur lärdomarna av krigsårens flyktingmottagande sett ut. Georg Kreis diskuterar i sitt antologibidrag frågan för schweizisk räkning. Kreiss identifierar fyra olika förhållningssätt till den flyktingpolitiska historien: 1) att perioden var ett misslyckande och är en referenspunkt för något som inte får inträffa igen; 2) att perioden var ett misslyckande, men att eftervärlden lärt sin läxa; 3) att perioden inte alls var ett misslyckande och därför inte kan användas som negativ referenspunkt; och 4) att perioden förvisso var ett misslyckande, men att dagens situation är något helt annat och att några dagspolitiskt relevanta lärdomar därför inte går att extrahera. Efter det invandringskritiska schweiziska folkpartiets, SVP:s, framgångar i folkomröstningen tidigt i februari tycks det som att de två sistnämnda lärdomarna för tillfället är dominerande.

Hur ser de svenska lärdomarna ut? Finns det några? Bör de se ut på något särskilt sätt? Historia och moral skär in i vartannat. I Respons Nr 1/2014 citerar Alf W. Johansson sin kollega Klas Åmark, som hävdat att ”[e]n storskalig flyktingmottagning blev en del av det pris som Sverige fick betala för eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland”. Utlänningen fick gå från ”hot” till ”bot” i efterkrigssveriges Mea culpa-akt. Johansson är däremot inte lika säker på denna moraliska analys. Han påpekar för övrigt också att judepassen var ett schweiziskt initiativ (som Sverige förvisso anslöt sig till, men ändå). Vad som är rimliga värderingar är svårt att veta, liksom vilken dagspolitisk relevans de har. Men det kan konstateras att krigsperiodens flyktingmottagande och tolkningarna av den förblir en viktig historiemoralisk brännpunkt.

Johan Stenfeldt är fil. dr i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet