Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

3/2015

Tema: Historia & fiktion. Romanen, historien och vår bild av det förflutna
Politik & samhälle
Jang Jin-sung
Käre ledare
Min flykt från Nordkorea
Norstedts | 319 s | Isbn 9789113061979
Recensent: Jojje Olsson
Nordkoreas avhoppade hovpoet

Poeten Jang Jin-sung arbetade för Nordkoreas propagandaenhet och träffade diktatorn Kim Jong-il personligen. I sin bok berättar han om hur landet styrs och om sin flykt därifrån. Läsaren får en fascinerande och sällsynt inblick i maktens korridorer i Pyongyang.

Under de senaste åren har ett antal böcker som skildrar nordkoreanska avhoppares öden kommit ut. Barbara Demicks Nothing To Envy – Ordinary Lives in North Korea (2009) vill ge en representativ bild av en ”vanlig” nordkoreans vardag. Året därpå kom The Aquariums of Pyongyang av Kang Chol-hwan som satt i arbetsläger med sin familj under tio år. Kangs bok var en av de första redogörelserna för landets numera ökända fångläger, där hundratusentals människor plågas under värsta tänkbara förhållanden. Ett om möjligt ännu värre människoöde skildras i Escape from Camp 14 (2012) där Blaine Harden intervjuat Shin Dong-hyuk, född och uppvuxen i ett av dessa läger. Gemensamt för dessa böcker är skildringar av tortyr, hunger, sjukdomar och offentliga avrättningar, och de representerar den typ av historier som avhoppade nordkoreaner hittills delat med sig av till omvärlden. Jang Jin-sungs Käre ledare skiljer sig från ovan nämnda berättelser. Han var en av den framlidne diktatorn Kim Jong-ils favoritpoeter och levde ett privilegierat liv i Nordkoreas högsta politiska kretsar. Tack vare den information han som högt uppsatt tjänsteman tagit del av ger Jang en unik inblick i det slutna landet.

Redan i barndomen tillhörde Jang en privilegierad familj. Farbrodern var vapenhandlare och en av landets rikaste män. Jang var känd bland sina vänner för att alltid bära runt på minst tusen amerikanska dollar. Blott 28 år gammal vann Jang diktatorns gunst genom den lika korta som bisarra dikten Våren är sprungen ur Herrens gevärspipa, som nådde landets alla hörn efter publicering i den statliga partitidningen. En del av belöningen för dikten blev att få träffa Kim Jong-il och därmed invigas i Arbetarpartiets maktelit.

Rigorösa säkerhetsförberedelser föregick vad som borde ha varit den stoltaste dagen i Jangs liv. Han färdades genom tågstationer som bara fick användas av diktatorn, till en ö som endast var avsedd för ledarens släkt. Men tvärtemot alla gudalika myter om ledaren visade sig Kim Jong-il prata ful slang full av svordomar. Under lyxmiddagen tog diktatorn av sig sina skor; de var tunga och obekväma på grund av sulan som syftade till att göra honom 6–7 centimeter längre. I övrigt var denne halvgud mest upptagen av att leka med sin hundvalp och när Kim Jong-il under tillställningen plötsligt började gråta till åsynen av en rysk folkdans var även övriga närvarande kadrer tvungna att stämma in i gråten. Trots att situationen var högst främmande för Jang lyckades han till slut pressa fram några krokodiltårar genom att upprepa för sig själv ”jag måste gråta, jag måste gråta”. Den andra delen av belöningen för dikten bestod i att för första gången på många år få återvända till sin uppväxtort Sariwon, som ligger drygt 60 kilometer söder om Pyongyang.

Året var 1999 och en flera år lång svältperiod som kostat upp till tre miljoner nordkoreaner livet var i sitt slutskede. Som en del av bubblan kring Pyongyangs partielit hade Jang knappt märkt av svälten. Han hade som vanligt fått minst 21 kilo ris, fem kilo kött och fisk varje vecka. De allra högsta tjänstemännen fick sina ransoneringar utkörda dagligen, men ute i provinserna hade de statliga matleveranserna sedan länge upphört.

Redan på tågstationen insåg Jang att allt inte stod rätt till. Den gamla vän som välkomnade honom på tågstationen var så utmärglad att han knappt orkade hjälpa Jang att bära väskan. Utanför stationen strök försäljare omkring som desperat försökte kränga allt från kranvatten till cigarettfimpar. Då Jang frågade om de grupper av män som gick runt och petade med pinnar på orörliga kroppar som låg längs med vägen svarade vännen att ”det kanske inte finns likdivisioner i Pyongyang”.

Allteftersom timmarna gick såg Jang allt fler tecken på hur eländigt befolkningen i den gamla hemstaden hade det. Hans barndomskärlek såg trots sin unga ålder ut som en ”vanställd gammal gumma”, med en smal gamnacke som blottades då hon skamset slog ner blicken i marken. En gammal klasskamrats familj hade i väntan på sin ärade gäst ansträngt sig för att lägga undan ett visst antal riskorn vid varje måltid för att spara ihop till en måltid som i alla fall liknade risgröt. Under besökets andra dag bevittnade Jang en offentlig avrättning av en utsvulten bonde som i en fem minuter lång ”folkrättegång” dömdes till döden för att ha stulit en säck ris.

De obehagskänslor som besöket framkallade hos Jang fick honom att besluta sig för att återvända till Pyongyang efter mindre än ett dygn i Sariwon. I huvudstaden väntade åter arbetet vid sektion 5, division 9, kontor 101 på Departementet för enad front där han tillsammans med sju andra tjänstemän hade till uppgift att – under sydkoreansk pseudonym – skriva hyllande texter om Nordkorea.

På departementet hade Jang direktkontakt med några av landets högsta politiker, vilket gav honom god insikt i det politiska systemet. Bland det som väckt störst intresse – särskilt vid det sydkoreanska säkerhetsministeriet – är Jangs redogörelse för en relativt okänd maktkamp som ägde rum mellan Nordkoreas grundare Kim Il-sung och hans äldsta son Kim Jong-il. Enligt Jang kände sig sonen inte säker på att få ärva makten från Kim Il-sung, vilket fick honom att försöka manövrera ut fadern redan då denne var i livet. Bland annat befäste Kim Jong-il under 1970-talet sin auktoritet inom Departementet för organisation och vägledning och utökade sedan sakta dess befogenheter med hjälp av kontaktnät och kohandel. Utåt hölls departementets växande makt hemlig; Kim Il-sung framstod som landets obestridda ledare och landsfader fram till sin död 1994. Men bakom kulisserna hade Kim Jong-il redan total makt och började snart rensa ut flera av faderns allierade. Jang jämför Departementet för organisation och vägledning med SS i Nazityskland och sovjetiska KGB.

Efter att Kim Jong-il formellt tagit över makten kastades Nordkorea snart in i den svältkatastrof som förvandlade Sariwon och många andra platser till en jättelik kyrkogård. Jang berättar hur den kollapsade ekonomin och ransoneringssystemen skapade en privat marknad som hotade regimens ställning. Stora delar av befolkningen blev beroende av kommers snarare än statlig distribution för sin överlevnad.

Regimens räddning blev ironiskt nog den ”solskenspolitik” som Sydkorea startade i hopp om att förbättra relationerna mellan länderna. Jang skildrar hur kretsen närmast Kim Jong-il utnyttjade detta och knep åt sig så mycket bistånd det gick med så små eftergifter som möjligt. Hade det inte varit för Sydkoreas matsändningar hade Kim Jong-ils styre enligt Jang sannolikt kollapsat kring millennieskiftet.

Hans arbete gav honom tillgång till sydkoreanska tidningar och böcker, vilket var sällsynt även bland de allra högst uppsatta partimedlemmarna. Informationen utifrån gjorde honom alltmer kritisk till regimen och så småningom började han låna ut det sydkoreanska materialet till sin närmsta umgängeskrets. Detta innebar stora risker och ledde till slut till att Jang tvingades lämna Nordkorea. När en vän en dag i panik berättade att han han glömt sin portfölj med en av Jangs böcker på Pyongyangs tunnelbana bestämde de sig omgående för att försöka fly tillsammans.

Historien som följer på detta är att likna vid en deckare där kinesisk polis samarbetar med nordkoreanska agenter för att få tag på de två högt uppsatta avhopparna. För att föräldrarna ska verka genuint överraskade när de konfronteras av säkerhetspolisen berättar Jang inte för dem att han ska lämna Nordkorea. Väl på flykt tas vännen tillfånga och kastar sig från ett stup för att slippa återvända över gränsen. Efter 35 dagar på flyende fot i det iskalla Manchuriet får Jang slutligen kontakt med sydkoreanska agenter som smugglar in honom på landets ambassad i Peking, som sedan hjälper honom att ta sig till Sydkorea.

Eftersom flera nordkoreanska avhoppare har mördats lever Jang i Sydkorea under rigorös säkerhet. Han är en populär föreläsare och har startat en egen plattform för nyheter och analyser av Nordkorea. Efter ankomsten till Seoul arbetade Jang under flera år för Sydkoreas statliga underrättelsetjänst, men lämnade nyligen sitt arbete för att på nytt kunna ägna sig åt sin passion: skrivandet – denna gång utan restriktioner. Som tjänsteman i Nordkorea var alla litterära verk som inte skrevs på uppdrag av regimen per definition illegala och kunde leda till fängelse eller värre.

Även om historien om flykten är en nagelbitare består det mest intressanta i Jangs erfarenheter från tiden som tjänsteman vid Departementet för enad front. I den koreanska ursprungsversionen av boken fokuseras mer på själva flykten, men i den engelska versionen som legat till grund för den svenska översättningen ges som tur är mer plats åt tiden i Nordkorea.

Ett problem med Jangs bok är givetvis att innehållet inte går att kontrollera. Anekdoter som att 3000 forskare arbetade för att ta fram metoder som kunde förlänga Kim Jong-ils liv och att staten ska ha finkammat landets skolor på söta 13-åriga flickor som senare blev diktatorns älskarinnor är omöjliga att verifiera. Med tanke på tidigare diktatorers storhetsvansinne kan historierna mycket väl stämma, men samtidigt är det också känt att avhoppare ändrar sina berättelser för att de ska motsvara omvärldens förväntningar. Så sent som i januari i år erkände Shin Dong-hyuk, som nämndes inledningsvis, att flera detaljer i hans ursprungliga berättelse var osanna.

Boken är kronologisk när det gäller Jangs flykt, men det gäller inte berättelserna om Nordkoreas historia och regimens utveckling i modern tid. Dessa fakta presenteras löpande där den passar in i händelseutvecklingen. Läsare som är ute efter en tydlig redogörelse för landets politiska och ekonomiska tillstånd har större nytta av böcker som North Korea: State of Paranoia (2014) och The Impossible State: North Korea, Past and Future (2012). Men till skillnad från dessa böcker, vilkas information inhämtats vid ett skrivbord, erbjuder Jang en långt mer intressant berättelse. Boken är omöjlig att lägga ifrån sig.

Jojje Olsson är författare och journalist bosatt i Kina sedan 2007.

– Publ. i Respons 3/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet