6/2016

Även kvinnor spelade en central roll i det medeltida samhällets maktutövning. En tvärvetenskaplig antologi problematiserar könsroller i det medeltida Norden och Europa. Boken tillför ny empirisk kunskap men sammanhållande teoretiska perspektiv är frånvarande i de flesta av bidragen.

Forskning om medeltidens genus kan inte längre motiveras med hänvisning till nyhetens behag. Det går inte att hävda att medeltidens samhälle, dess sociala strukturer, kulturella och litterära uttryck, inte tidigare studerats ur ett genusperspektiv med tanke på den omfattande forskningen på detta område sedan 1970-talet. Vad menar då redaktörerna till denna antologi att de bidrar med för nytt till fältet? De har velat omfatta genus som ett ”totalt socialt fenomen”, det vill säga som ett fenomen som får återverkningar inom samhällets samtliga sfärer: politiska, juridiska, sociala, ekonomiska, kulturella och religiösa, som alla är ömsesidigt beroende av varandra. Genom att inte betrakta makt som knuten till politik och institutioner utan som kommunikation, avhängigt av föränderliga sociala relationer, kan man komma ifrån perspektiv som privilegierar mäns roller i samhället, förklarar redaktörerna Hermanson och Magnúsdóttir i sin insiktsfulla inledning. Därmed kan man lyfta fram kvinnor som kulturbärare, rättssubjekt och sociala aktörer. Det är en lovvärd ambition som inte förverkligas fullt ut.

Boken består av tre delar, vilka behandlar kvinnor som kulturbärare, rätt och kön, samt kön och social organisation. I den första delen rör vi oss i första hand i medeltidens Norden, där vi möter analyser av den danska drottning Margareta Fredkullas betydelse för den bysantinska konsten i danska 1100-talskyrkor och av den norska drottning Eufemias verksamhet som mecenat för de fornsvenska (översatta) riddarromanerna, de så kallade Eufemiavisorna från 1300-talets första decennier, de första egentliga litteratära verken på svenska. Dessa medeltida drottningar visas ha haft särskild betydelse för den transnationella överföringen av nya kulturyttringar mellan olika geografiska områden, genom att de hade starka kopplingar till Bysans och Kontinentaleuropa genom arv och giftermål.

Vi får också möta Faltonia Betitia Proba, den senantika kristna poet som är föremål för Sigrid Schottenius Cullheds artikel. Proba har av tidigare forskning betraktats som en genuskonservativ kvinna i en tid av omvälvande samhällsförändring, men Schottenius Cullhed visar hur en närläsning av hennes återbruk av Vergilius Aeneiden i sitt Cento (latin för lapptäcke), som återberättar episoder ur Bibeln med verser från Vergilius, är könsöverskridande i porträtten av Jesus och jungfru Maria.

I den andra delen återfinns Auur Magnúsdóttirs artikel om kvinnor, män och våld i de isländska sagorna och det samtida rättsliga materialet, som utmärker sig särskilt för sin bredd, men här finns också en artikel om oäkta barns ställning i svensk medeltida lagstiftning och en studie av den kanoniska rättens betydelse för kristnandet av äktenskapet på Island. Det kristna äktenskapets betydelse för Islands sociala organisation har ofta uppmärksammats i samband med studier av kvinnors situation under medeltiden, eftersom det ifrågasatte frillosystemet, det vill säga att mannen kunde ha älskarinnor med lagstadgade rättigheter, och poängterade vikten av de blivande makarnas samtycke.

Den tredje delen inleds med Bjørn Bandliens fascinerande studie av kön och rumslighet i det vikinga- och medeltida Norden. Där finns också en artikel om gillen som mötesplatser för kvinnor och män i 1400-talets Norden och en studie av den samhälleliga innebörden av den enigmatiska sköldmön i isländska fornaldarsagor (ungefär forntidssagor). Bland den rika isländska sagolitteraturen från medeltiden finns en genre som berör en mytisk forntid och den stridbara kvinnliga sköldmön är en av de figurer som uppträder i dessa sagor som mest engagerat forskarna.

Utan tvekan lider denna antologi av ett sedvanligt problem: det teoretiskt medvetna perspektiv som präglar redaktörernas introduktion är frånvarande i de flesta av bidragen, varav få definieras tydligt av sitt genusperspektiv. Några artiklar har den genushistoriska ingången som huvudsakligt fokus, men lika många tycks ha ett annat egentligt undersökningsobjekt. En del texter är kvinnohistoriska i traditionell mening. Inget fel med det, men de bidrar inte till den analytiska diskussionen om vilka föreställningar om kön som fanns under medeltiden, och här har heller inte frågeställningarna påverkats av en förståelse av könsskillnadsskapandets förutsättningar och konsekvenser.

Den historiska forskningen om kvinnor bör, som den amerikanska historikern Joan W. Scott påpekat, vara meningsskapande genom sin förmåga att belysa inte bara likheten mellan kvinnor utan den stora variation i det kvinnliga subjektet som återfinns i det historiska källmaterialet. Under den generation av forskning som passerat sedan Scott formulerade sin banbrytande artikel om genus som en användbar kategori av historisk analys i The American Historical Review 1986, har genus blivit utmanad av och kompletterad med andra meningsbärande analytiska kategorier. En stor del av genusforskningen har betraktat kön intersektionellt, i förhållande till klass, sexualitet, etnicitet med flera identitetsbärande kategorier.

Viktigt är att – även om kvinnor betraktas som en enhetlig kategori, eftersom de ofta definieras som männens motsats – identifiera vad som särskiljer den kvinnliga erfarenheten. Om forskningen tar kvinnor som kulturbärare som undersökningsobjekt, bör en central fråga vara vad som skiljer kvinnor från män som kulturbärare, om det bara är en kvinna i en viss (social eller politisk) position som kan fylla denna roll och vad som gör kvinnor mer eller mindre lämpade att ägna sig åt detta slags aktiviteter, vilka föreställningar om vad som är passande för könen som var rådande etcetera. Flera av bidragen till antologin försummar tillfället att gå på djupet kring analytiska frågor om kvinnor som aktörer, trots intressanta empiriska fynd. Även där det finns ett uttalat syfte att diskutera förändringar i könsnormer, ideal och identiteter är dessa resonemang ofta begränsade.

Det finns emellertid flera undantag. Schottenius Cullhed bidrar med ett sällsynt långsiktigt tidsperspektiv, som låter henne analysera inte bara Probas betydelse i hennes samtid, utan följer hennes verks skiftande reception i senare perioder och kan påvisa hur hennes Cento blev del av en livaktig tradering både i karolingisk latinundervisning och Vergilius-studier under medeltiden och renässansen, då en protofeministisk fåra av humanismen (som argumenterade för kvinnors intellektuella förmåga och rätt till utbildning) berikades av hennes verk.

Magnúsdóttirs artikel om våld mot och av kvinnor i de isländska sagorna och i det samtida lagmaterialet är ett av de bidrag som behandlar flera olika typer av källmaterial och får dessa att samspela på ett fruktbart sätt. Förtjänstfullt diskuterar hon könsöverskridande handlingsmönster i sagorna och vad dessa säger om föreställningar kring kön och genus i det isländska högmedeltida samhället. Genom ett nyanserat perspektiv på medeltida våld och på förhållandet mellan privat och offentligt, når hon bortom de fåtaliga exemplen på kvinnor som utövare av fysiskt våld och visar hur den samtida genusideologin samt instabiliteten och osäkerheten i könsidentiteterna genomsyrar sagorna.

Bruket av varierande källmaterial utmärker också Bjørn Bandliens artikel och inte minst ligger den teoretiskt sett i framkant. Med en nydanande blick på rumslighet visar han hur sociala rum och religiösa och mytologiska föreställningar samspelade med uppfattningar kring kön och genus. Det är slående hur tydligt han i skiftande källmaterial kan påvisa sambandet mellan genus och social utstötning, hur icke-normativt könade personer och karaktärer hamnade i utkanten av samhället rent rumsligt, såväl i den imaginära (litterära och mytologiska) sfären som i den sociala realiteten. På detta sätt når han det icke-normativa och det gränsöverskridande, dessa svårgripbara kategorier, som bidrar till att avslöja och dekonstruera det binära könstänkandet. Lokes agerande i de mytologiska berättelserna – han förvandlar sig till kvinna, föder Midgårdsormen, Fenrisulven och andra monster – går inte att omfatta med beteckningen ”omanligt”; hans överskridande av normerna får betydelse genom att han saknar fast tillhörighet och står mellan centrum och periferi, manligt och kvinnligt, mänskligt och djuriskt, mellan ordning och kaos.

Jessica Sundströms artikel, som kopplar den självständiga heroiska sköldmön till nya kristna äktenskapsnormer, har ett intressant angreppssätt men är metodologiskt tvivelaktig. Över huvud taget står vi inför stora problem när det gäller att avgöra vad som finns av förkristet i de isländska sagorna, eftersom alla är nedtecknade efter kristendomens införande på Island. Sundström brottas med ett svåröverkomligt metodproblem: om vi betraktar litteraturen – i detta fall de isländska fornaldarsagorna – både som avspeglingar av ”rådande attityder och förhållanden” och som försök att påverka och förändra den gängse normen, hur avgör vi vad som är vad? Utan en fördjupad kännedom om kontext, kunskap om författare och brukare eller intention bakom verkens upphov är detta svårt. Ett och samma motiv kan tolkas antingen som en skildring av den samtida isländska kvinnan under tillkomstperioden, eller som en idealbild utan förankring i den sociala verkligheten. Ett sätt att förankra tolkningarna tydligare i det sociala sammanhanget är att som Magnúsdóttir jämföra den fiktiva litteraturen med exempelvis samtida juridiska texter, hur imperfekt detta normativa material än är som källa till social praktik.

Vi får inte glömma vikten av ett dialektalt förhållande mellan historisk forskning och teoribildning inom genusforskningen. Historisk beskrivning och teori är beroende av varandra, som Shireen Hassim påpekar i sin introduktion till Gender & History vol. 28.2 (2016). I detta ligger ett ansvar för specialister inom skilda historiska perioder att inte bara applicera teoribildning på sitt invanda källmaterial, utan också att låta teori och evidens möta varandra så att både nya läsningar av materialet och nya förhållningssätt till det teoretiska bygget kan uppstå. Inte minst har den förmoderna forskaren ett ansvar i detta avseende, då exempelvis medeltida kulturer uppvisar många särdrag som lär vara främmande för den teoretiskt sinnade genusforskare som laborerar med samtida föreställningar. Vid några punkter skymtar sådana strävanden fram i den här antologin.

Sammantaget tillför antologin ny kunskap framför allt empiriskt, genom nyfynd (såsom i fallet med de bysantinska influenserna i det danska kyrkomåleriet), omtolkningar av välkänt material och genom att nya frågor ställs till material som inte brukats tillräckligt (såsom källor kring gillena). De flesta av bidragen hade med fördel kunnat förses med en fördjupad teoretisk diskussion för att infria de förhoppningar introduktionskapitlet inger, men i vissa fall, som i Bandliens diskussion av Lokes roll i den nordiska mytologin och hans könstillhörighet, kan läsaren ana hur den komplexa medeltida verkligheten kan bidra till att ifrågasätta moderna tankekonventioner och binära könskonstruktioner.

I ett hänseende höjer sig antologin bortom det gängse och det gäller det geografiska perspektivet. Boken handlar enligt undertiteln om Norden och Europa cirka 300–1500. Betraktar man ytligt artiklarnas ämnen tycks det vara en gediget nordisk genushistoria vi får ta del av. Dock har många av författarna antingen haft ett perspektiv som jämför de nordiska rikena sinsemellan eller lyckats skildra Norden som en del av Europa under denna period genom att framhålla hur förändringar i de nordiska länderna var beroende av och samspelade med kontinentaleuropeiska processer. Detta är något att ta efter.

Kim Bergqvist är doktorand i historia vid Stockholms universitet.