Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Historia
Per Enerud
Låt oss dö som hjältar – Kvinnliga soldater i revolutionens Ryssland
Carlsson Bokförlag | 275 s | Isbn 9789173316514
Recensent: Gunnar Åselius
Normbrytande kvinnosoldater i revolutionens Ryssland

I avspänd ton och med intressanta reflektioner skildrar frilansjournalisten Per Enerud två kvinnors livsöden i revolutionens Ryssland. På många sätt framstår kvinnorna som varandras motsatser, den ena fattig bonde, den andra med bakgrund i överklassen. Men båda gick emot samtidens normer och tog värvning som soldater.

Kungariket Dahomey, som från 1700-talets mitt blomstrade tack vare den transatlantiska slavhandeln, använde sig av kvinnliga soldater, eftersom slavjakterna och de ständiga krigen i Västafrika hade skapat brist på män. När Dahomey underkuvades av fransmännen 1892 kan så mycket som en tredjedel av dess armé ha utgjorts av kvinnor. Den dahomeyska armén framstår emellertid som ett undantag. De flesta stridande soldater i historien har varit män. Typiskt nog hade de dahomeyska kvinnosoldaterna inte samma juridiska rättigheter som sina manliga kamrater. De levde i celibat, instängda i kungens harem, och så länge de tjänstgjorde i armén var deras genus omdefinierat. I sina krigssånger beskrev de sig själva som män.

Tidigare i historien verkar stora mängder kvinnor ha följt västerländska arméer i fält som anhöriga, markententerskor eller prostituerade. Det finns även berättelser om kvinnor som deltagit i strid förklädda till män, men det dröjde till 1900-talet innan kvinnor officiellt började uppträda i uniform. Under världskrigen rekryterades kvinnor för att tjänstgöra på sjukhus, i staber, luftvärnsbatterier och underhållsförband. I regel återfanns de bakom fronten och var andelsmässigt få, även under andra världskriget när de var som flest: i Storbritannien 9,4, i Sovjetunionen 3, i USA 2,5 och i Tyskland 2,3 procent av den uniformerade personalen. Det folkfattiga Finland, där ungefär 20procent av krigsmaktens personal utgjordes av lottor, var det krigförande land som hade störst andel kvinnor i sina väpnade styrkor. Det är först från och med 1970-talet som den militära karriären på allvar har öppnats för kvinnor (i många länder är de stridande befattningarna dock fortfarande stängda). I Israel har kvinnor visserligen gjort värnplikt sedan 1949, men med kortare utbildning än männen och med generösare möjligheter till frisedel. De få som krigsplaceras efter sin värnplikt hamnar som regel på icke-stridande befattningar.

Trots att Per Eneruds bok Låt oss dö som hjältar. Kvinnliga soldater i revolutionens och inbördeskrigets Ryssland inte i första hand handlar om kvinnor och krig, är detta sammanhang ändå väsentligt när man läser boken, som handlar om kvinnor som trotsade samtidens normer. Författaren är frilansjournalist och markerar tydligt att hans ambition inte varit att skriva vetenskap utan ett journalistiskt reportage, att ”berätta om en spännande epok genom två konkreta kvinnor, och om två konkreta kvinnor genom en spännande epok”. Det innebär att noter saknas, att texten genomgående är skriven i historiskt presens, att innehållet bitvis blir en sorts grundkurs i rysk historia och att tilltalet till läsaren ibland är lika avspänt som hos krönikörerna i gratistidningen Metro. Men trots den anspråkslösa dräkten är Eneruds bok i högsta grad läsvärd och innehåller många intressanta reflektioner kring Rysslands 1900-talshistoria.

De två kvinnor Enerud valt att studera framstår på många sätt som varandras motsatser. Maria Botjkarjova var en fattig bondkvinna från Sibirien, som trots sitt kön tilläts strida som frivillig i tsarens armé 1914 och efter februarirevolutionen organiserade en kvinnlig ”dödsbataljon” åt Kerenskijregimen, vilken sattes in vid fronten sommaren 1917. Under inbördeskriget sökte sig Botjkarjova till den vita sidan och skickades på turné till Storbritannien och USA för att mobilisera opinionen mot bolsjevikerna. När hon återvände till Ryssland föll hon dock i fångenskap hos de röda och avrättades.

Larisa Reisner hade en helt annan social och ideologisk hemvist. Hon tillhörde en tyskbaltisk-polsk adelsfamilj i S:t Petersburg, hade studerat vid universitet, talade flera språk och umgicks med berömda författare och skalder som Maxim Gorkij och Alexander Blok. Fadern hade vänstersympatier och dottern engagerade sig tidigt i bolsjevikpartiet. Under inbördeskriget tjänstgjorde hon som politisk kommissarie i flottan. Innan hon avled i tyfus 1926 hann hon vara diplomathustru i Kabul och kominternagent i Hamburg samt vinna berömmelse som journalist och författare.

Det är inte bara socialt och ideologiskt som Botjkarjova och Reisner framstår som varandras motsatser. En svensk journalist från tidningen Socialdemokraten, som gjorde reportage om den ryska kvinnobataljonen 1917, skrev att Botjkarjovas ”ingalunda föraktliga korpulens” gjorde att uniformen hade dålig passform, men att hon däremot säkert skulle vara ”en trevlig värdinna bakom syltskålar och småbrödsfat vid en trevlig pratstund kring samovaren i någon landsortsstad”. Den slanka Reisner – älskarinna åt Anna Achmatovas make Nikolaj Gumiljov (avrättad 1921), åt Kominternledaren Karl Radek (avrättad 1939) och möjligen även åt Lev Trotskij (mördad 1940) – beskrivs däremot av samtida vittnen som en sällsynt skönhet. Hon förblev aristokratiskt förfinad även under sovjetmakten, rekvirerade kavallerihästar för sina regelbundna ridturer genom det frysande och svältande Petrograd och lät ordna maskeradbaler i Amiralitetets salar för stadens kulturelit. Dräkterna hade beordrats fram ur Marinskijteaterns kostymförråd.

Överklassflickan som blir revolutionär är inte unik – Alexandra Kollontaj är ett annat exempel från samma tid och miljö – men vad drev Maria Botjkarjova? Till skillnad från Reisner har hon inte efterlämnat några egna texter eller privata brev. Vi känner hennes historia endast från en ”memoarbok” som skrevs i propagandasyfte av en journalist under hennes USA-resa 1918, och från de förhörsprotokoll som upprättades av Tjekan i samband med hennes arrestering 1920. Hennes uppväxt med en försupen, misshandlande far framstår som mycket olycklig. Redan som åttaåring får hon bidra till försörjningen genom att arbeta. Under rysk-japanska kriget, när hon är femton år gammal, rymmer hon med en fänrik. Han försvinner till fronten och hon gifter sig i stället med en före detta soldat – Botjkarjov – som är alkoholiserad och misshandlar henne. Hon flyr från honom och slår följe med en annan man, som också misshandlar henne. Flera gånger försökte hon ta sitt liv. Vid första världskrigets utbrott inför tsarregimen alkoholförbud. Det visar sig ödesdigert eftersom en tredjedel av ryska statens inkomster kommer från vodkaförsäljning, men Botjkarjova – i vars liv vodkan ställt till med så mycket elände – anar liksom miljoner andra människor i Europa sommaren 1914 att ”en ny, renare, lyckligare och heligare värld” är på väg att födas. Hon lämnar den man som slår henne och vandrar till fots tjugo mil genom den sibiriska tajgan – för att ta värvning! Kommendanten i Tomsk avvisar henne, men hon skickar telegram till tsaren som bifaller hennes bön om att få bli soldat.

Psykologiskt är det är lätt att tänka sig att den militära tillvaron med sin ”reglementerade brutalitet” kan framstå som en tillflykt undan mer oberäkneliga plågoandar hemmavid. Botjkarjova har genom sina tidigare upplevelser heller inga problem att anpassa sig till den råa stämningen bland kamraterna. I likhet med de dahomeyska kvinnosoldaterna omdefinierar hon sig själv som man så länge hon bär uniform. Grabbarna kallar henne ”Jaska” (diminutiv av Jakov, som var hennes sambos förnamn), och tar med henne på bordell.

Memoarerna antyder samtidigt att hon är en driftig och resursrik person. För att försörja sig och sina försupna, misshandlande män arbetar hon före kriget som asfaltsläggare och lyckas avancera till förman för tjugofem arbetare (en period driver hon även en kombinerad tvättinrättning, bastu och tesalong). Även om Enerud inte gör en poäng av det, så förvärvar Botjkarjova därigenom erfarenheter som är ovanliga i Tsarryssland. Industrisektorn är förhållandevis liten, knappt tre procent av de ryska bondehushållen har för vana att leja arbetskraft och det finns inte som i Västeuropa en flora av folkrörelser, politiska partier och fackföreningar som erbjuder vanliga människor erfarenhet av ledarskap. Därför har den ryska armén 1914 ont om kompetenta underbefäl. Det finns två underofficerare på varje ryskt skyttekompani 1914 – jämfört med tolv på varje tyskt. Det får givetvis betydelse för hur det sedan går i kriget mellan Ryssland och Tyskland. När Botjkarjova går in i tsararmén har hon alltså med sig ledarskapsvana, vilket de allra flesta av de 12–13 miljoner ryska män som kallas in under första världskriget saknar. Vid fronten utmärker hon sig omgående, såras tre gånger, tilldelas flera medaljer och befordras snabbt till korpral.

När disciplinen börjar upplösas efter tsarens fall våren 1917 får hon nog och vill lämna armén. Den styrande dumans talman, Pavel Rodzianko, träffar henne under ett frontbesök och ser till att hon kommer till Petrograd. Där får hon ansvar för att utbilda och leda en kvinnobataljon. Genom att föregå med gott exempel ska kvinnobataljonen få männen vid fronten att skämmas och därigenom stärka den vacklande stridsmoralen. Kvinnobataljonen kan också visas upp för utländska journalister som en symbol för det nya, progressiva Ryssland och generera goodwill och fortsatta lån hos de västallierade. Trots att tsardömets fall inneburit införande av soldatkommittéer vid varje förband och förbud mot alla bestraffningar, styr Botjkarjova med järnhand. Örfilarna haglar över rekryterna. De tvåtusen kvinnor som anmält sig som frivilliga smälter snabbt samman till omkring 300. Dessa är desto mer hängivna och skeppas iväg till fronten, där den ryska armén i juli 1917 samlar sig till sin sista offensiv under första världskriget. När Botjkarjovas bataljon rusar upp ur skyttegravarna har den förstärkts så att två män finns i ledet mellan varje kvinna. Efter inledande framgångar bryter anfallet snart samman, men det är inte i första hand de kvinnliga soldaterna som sviker. Vid bolsjevikernas maktövertagande i oktober befinner sig Botjkarjovas bataljon fortfarande vid fronten där den mer eller mindre ensam fortsatt att strida mot tyskarna. Först nu upplöses den, och Botjkarjova inleder den odyssé som ska ta henne till London och New York och sluta hos bödlarna i Tjekan.

Botjkarjovas bataljon är inte det enda kvinnliga förband som sätts upp i Ryssland 1917. Sammanlagt femton olika enheter organiseras, exempelvis den bataljon som försvarar Vinterpalatset under de rödas stormning. Totalt engagerar sig omkring 5000 kvinnor. Botjkarjovas förband är dock det enda som sätts in i strid. Även om insatsen blir kort, framstår den därför som historiskt viktig. Men liksom i 1700-talets Dahomey anses även i Ryssland 1917 genuin kvinnlighet oförenlig med krigaridentiteten. Botjkarjova förklarar för rekryterna vid ankomsten att nu ”är ni inte längre kvinnor, utan soldater”.

I Sovjetunionen blev Botjkarjova givetvis bortglömd. Samma öde drabbade Larissa Reisner, som hade en problematisk klassbakgrund och var alltför intrasslad med misshagliga figurer som Trotskij och Radek. Men det är ett faktum att Sovjetunionen under andra världskriget var det enda land som tillät kvinnor att strida. De tjänstgjorde som prickskyttar och stridspiloter, och som sjukvårdare vid fronten. De cirka 250000 sovjetiska kvinnor som inte bara bar uniform utan genomgick vapenutbildning motsvarade mindre än en procent av Röda arméns personal 1941–1945, men i en kamp som gällde nationens överlevnad var deras insats moraliskt viktig. Liksom Botjkarjovas dödsbataljon skulle deras närvaro sporra männen att offra sig.

Som Enerud påpekar passar Botjkarjovas livshistoria väl ihop med den ryska myten om ”den heliga dåren”. Hon lever ett ganska vanligt ryskt kvinnoliv tills hon plötsligt en dag mottar en kallelse, varefter hon i ord och handlingar utmanar den rådande ordningen, vänder upp och ned på allt för att tjäna det ryska folket och till sist dör som martyr i de ogudaktiga bolsjevikernas händer. Det är enligt författaren därför ingen omöjlig tanke att hon kommer att helgonförklaras i Vladimir Putins Ryssland, där hon har uppmärksammats alltmer under senare år och där behovet av hjältar och förebilder numera är stort.

Gunnar Åselius är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet