Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Filosofi & psykologi
Fredrik Svenaeus
Homo patologicus
Medicinska diagnoser i vår tid
Tankekraft | 218 s | Isbn 9789186273408
Recensent: Patrik Möller
Numera lider i på ett vetenskapligt vis

I dag omfattas allt fler aspekter av tillvaron av diagnoser. Fredrik Svenaeus menar att vi försöker låta vetenskapen fylla bristen på livsmening, vilket den inte kan. Boken rekommenderas till alla som är intresserade av medicinska frågor och vår tid.

Medicinska diagnoser berör i dag allt fler av oss. Statistiskt sett bär de flesta av oss på åtminstone en. Det kan vara ett akut sjukdomstillstånd eller en diagnos vi får leva med resten av livet; diagnoser bildar ramar för vår tillvaro och ger oss identitet. Vi tolkar också våra medmänniskor med hjälp av diagnoser som vi känner till. Bråkiga barn misstänks vara ”bokstavsbarn” och när någon framstår som märklig, avvikande eller besvärlig tänker vi att hon eller han ”måste ha någon diagnos”. Vad är det då som har hänt? Håller vi på att bli allt sjukare? Eller är det så att den vetenskapliga utvecklingen leder till upptäckter av en massa sjukdomstillstånd som vi tidigare kanske led av, men inte visste fanns? Till viss del stämmer naturligtvis det senare. Den medicinska forskningen har gjort och fortsätter att göra värdefulla framsteg. Men processen är betydligt mer komplicerad än så. För att medicinsk diagnostik skall bli var mans egendom, måste den fylla en viktig funktion i samhället. Den bild som framträder i Fredrik Svenaeus nya bok, Homo patologicus – Medicinska diagnoser i vår tid, är att vi låter vetenskapen fylla ett hål i vårt sökande efter livsmening, och det är ett hål som den per definition inte kan fylla, enligt författaren.

I titeln till boken, Homo patologicus, finns en dubbeltydighet som på ett fint sätt sammanfattar dess problematik. Närmast tänker vi kanske på ordet ”patologi”, som pekar mot föremålet för den medicinska vetenskapen, det vill säga den sjuka människan. Men titeln kan lika gärna uttolkas som den lidande människan om vi utgår från grundbetydelsen i grekiskans ”pathos”, som det medeltidslatinska ”patologi” bygger på. Huvudpoängen i boken är hur som helst att dessa båda människo­bilder inte nödvändigtvis sammanfaller. Visserligen innebär sjukdom alltid ett lidande, men lidande är inte ovillkorligen ett tecken på sjukdom. Lidandet och inte minst reflektionen över vårt lidande är något av det som gör oss till människor. Vad som händer ”i vår tid” är att vi hänskjuter alltmer av detta lidande till den medicinska vetenskapen, menar Svenaeus. Vi lider numera ”på vetenskapligt vis”. Hur det blivit så och vad får det för konsekvenser? Det är frågor som boken ställer.
Ökningen och specificeringen av diagnoser sker på alla medicinska områden, men är kanske tydligast inom psykiatrin. Till stor del handlar också Homo patologicus om psykiatriska diagnoser. Kapitel ett tar upp den (ännu) inte helt etablerade diagnosen HSP (highly sensitive person) för att visa hur en medicinsk etikett kan vinna popularitet genom att ge lidandet legitimitet och mening för stora grupper av människor.

I kapitel två behandlar Svenaeus modigt det ångestsyndrom han själv lider av. Det självupplevda gör emellertid inte skildringen till en patografi i gängse mening. Snarare blir kapitlet en fint exempel på författarens fenomenologiska ambition att skildra de saker han studerar inlevelsefullt och detaljerat, i det här fallet rentav inifrån upplevelsens centrum. Ytterligare tre kapitel handlar om psykiatriska diagnoser: depression, ADHD och ett av de senaste tillskotten, datorspelsberoende. Men även om tonvikten ligger på psykiatriska diagnoser ägnas ett kapitel en helt annan folksjukdom, fetma, och genom boken behandlas många olika såväl psykiatriska som somatiska diagnoser. Syftet är nämligen inte att granska vårt sjuka själsliv eller att specialgranska ett enskilt medicinskt fält. Inte heller de enskilda diagnoserna är egentligen måltavlan, även om många beskrivningar är utförliga och träffsäkra. Vad Svenaeus vill göra är att skapa ett helhetsresonemang kring diagnosernas plats i vårt moderna samhälle, kring lidande, livsmening och vetenskapens roll.

På så vis diagnosticerar Svenaeus också vår samtid. Det blir tydligt i det sista kapitlet, ”Rapport från en skurhink anno 2013”, där avsikten är att knyta ihop säcken och använda bokens lärdomar till att ställa en diagnos på det närliggande 1970-talet, ett decennium som författaren noterar ”i vissa avseenden redan tycks tillhöra en annan galax”. Som ofta sker när diagnoser skall ställas på historiska epoker – de klassiska exemplen är Jesu tid och Tredje riket – faller emellertid ljuset starkast på betraktarens egen utsiktspunkt. Fredrik Svenaeus sitter i bilen och lyssnar på Maja Ekelöfs berömda roman från 1970 i en uppläsning på radion. Den självbiografiska romanen kretsar i hög grad kring den politiskt motiverade ångest författaren känner över Vietnamkriget och orättvisorna i världen. Då slår det honom: ”Maja Ekelöf lider ju av ett solklart ångestsyndrom!”

Den medvetna presentismen i Svenaeus reflektion sätter fingret på något viktigt. Ångest betyder inte detsamma i dag som det gjorde för 40 år sedan. Det som på 1970-talet kunde ses som en reaktion på sociala och politiska förhållanden, eller kanske rentav som tecken på filosofisk insikt, betraktas i dag som symptom på medi­cinska problem av biologisk eller psykologisk art. Med ändrade orsaksförklaringar följer att ångesten sannolikt inte heller upplevs på samma sätt. Åtminstone är det tydligt att vi väljer andra sätt att behandla vårt lidande. Där Maja Ekelöf och hennes generationskamrater sökte tröst i skönlitteraturen och Mao Tse Tungs tankar, skrev böcker och engagerade sig politiskt, går vi i dag till vårdcentralen, medicinerar, motionerar och undviker att läsa om det som oroar oss.

Svenaeus idealiserar varken 1970-talet eller 2010-talet. Han tror inte att en världsrevolution hade befriat Maja Ekelöf från hennes ångest, men han tror inte heller att ett snävt fokus på hjärnans synapsfunktioner utan hänsyn till patientens livsbetingelser är lösningen. Medikaliseringen av lidandet innebär samtidigt en individualisering av problemen. Vi tenderar att söka problemens rot i individen snarare än i de politiska, sociala eller ekonomiska omständigheter som omger individen. Därmed försöker vi också lösa problemen på individnivå. Det finns helt klart en risk att en sådan utveckling gör oss till navelskådare. Svenaeus uttrycker det kärnfullt:

Om den religiösa och politiska ångesten var sårbar för totalitära berättelser, så är den psykiatriska ångesten sårbar för berättelser som skär bort det yttre sammanhanget till fördel för vårt eget lilla universum. Där kan signalsubstanser samsas med positiv psykologi och yoga allt medan världen går under.

Som synes i citatet talar Svenaeus gärna om berättelser. Vi människor behöver livsberättelser som ger våra liv mening. Frågan blir vem eller vilken instans som ger form och levererar material till vardagens livsberättelser. En gång för inte så hemskt länge sedan var det ideologierna, i dag är det i allt högre grad vetenskapen.
Tydligast blir nog ändå samtidsdiagnosen i kapitlet om datorspelsberoende. Svenaeus beskriver där en värld som kanske är okänd för de litet äldre av oss, men som engagerar många barn (och vuxna) flera timmar varje dag. För att ansluta till den utläggning författaren gör om Platons grottliknelse kan man säga att den unga generationen har fått ett eget skuggspel att leka med och vissa blir så fascinerade att de fastnar i grottan. Den digitala världen är helt enkelt så mycket mer fängslande än den verkliga. Intresset övergår i ett beroende och behovet av en sjukdomsdiagnos väcks.

Egentligen är Svenaeus inte så rädd för att för mycket datorspelande skall leda till beroende. Hans kritik mot företeelsen handlar mer om att datorspelen levererar berättelser som är så stereotypa och begränsade i relation till vad han anser är värdefullt i det verkliga livet. Till skillnad från skönlitteraturen och filosofin stimulerar de inte till ett kreativt och kritiskt levnadssätt. Men vad säger man då till en yngling som inte vill sluta spela? I vår tid? Hur motiverar man sina åsikter om vad som är ett gott liv i en tid som domineras av den liberala övertygelsen att ingen skall få pracka på någon annan sina åsikter? Hur kan vi göra anspråk på generella värderingar om vad som är meningsfullt i livet i en tid av vad Svenaeus välfunnet kallar ”livsmeningsrelativism”?

I vår tid, då inga filosofier eller ideologier längre erkänns – förutom den förhärskande nyliberalismen som kamouflerat sig till verklighetsbeskrivning – återstår bara vetenskapen som kan hindra oss från att missbruka vår frihet. Den medicinska vetenskapen blir, som Svenaeus uttrycker det, ”den frustrerade förälderns räddningsplanka”. När det väl finns en diagnos är det mycket enklare att argumentera för en begränsning av datorspelandet. Därigenom använder vi inte bara vetenskapen till att förstå och finna bot på lidandet, vi gör den också till ett redskap för att legitimera gränserna för det vi anser är normalt och sunt.

Homo patologicus hör till en nu ganska omfattande medikaliseringsdiskurs. Med ”medikalisering”, i sociologisk mening, menar man att (livs-)problem som inte med nödvändighet är medicinska omdefinieras till medicinska problem. Böckerna i genren är ofta mycket kritiska och vill gärna peka ut syndabockar. Det kan vara läkemedelsbolagen som ställs till svars för att lansera normala företeelser som sjukdomar i syfte att sälja piller – medikaliseringen av blygsel är ett sådant exempel – eller det kan vara läkarna som misstänks vilja stärka sina positioner i samhället. Svenaeus är mycket mer nyanserad än så. Han är kritisk till medikaliseringen av lidandet, men söker inte några konspirationer. Det är frågan om en samhällsutveckling som är mycket mer komplicerad, och som vi alla deltar i. Till sin hjälp tar han den sene Foucault och pekar på att det naturligtvis finns ett konglomerat av goda avsikter och egenintressen som utgör ett slags ”biomakt”. Inte minst ekonomiska intressen spelar in. Homo patologicus växer fram i skuggan av en annan människobild, homo œconomicus. Men det är också frågan om något som kan betecknas som ”självteknologier”. Vi är i hög grad delaktiga i och ansvariga för processen att skapa oss själva och den värld vi lever i.

Till skillnad från vissa medikaliseringsteoretiker vill Svenaeus inte heller relativisera lidandet genom att ifrågasätta att de lidandetillstånd som diagnoserna betecknar verkligen finns. Frågorna blir snarare hur de vetenskapliga anspråken motiveras och varför det är så viktigt för oss att dessa lidandetillstånd betraktas som just sjukdomar. Tydligast blir det på det psykiatriska området och för att beskriva vad en psykiatrisk diagnos är för något använder sig Svenaeus av en intressant metafor. Sådana diagnoser är som kometer, skriver han. I kärnan finns tydliga exempel på sjukdom eller avvikelse och denna kärna drar med sig ett stoftmoln av relaterat lidande på sin färd genom kulturen. Ibland tangerar kometer varandras banor och byter stoft med varandra, ibland kolliderar de och klumpas ihop till nya kärnor, ibland brinner de upp och förtärs. Det är inte otänkbart att olika kometkärnor består av samma sjukdom, inte heller att enskilda kärnor består av flera sjukdomar som tillfälligt klumpats ihop. Poängen är att lidandet är oomtvistligt, men att gestaltningen av det varierar samt att förändringar i kometernas/diagnosernas natur förvisso kan bero på medicinska upptäckter, men också på kulturella omvandlingar i samhället.

Det stora problemet med att vi hänskjuter allt fler av våra livsfrågor till (natur-)vetenskapen är att vi tilldelar den en plats som den inte kan fylla. Vetenskapen svarar på frågor om hur någonting är. Ett ensidigt fokus på sådan kunskap leder till vad Svenaeus kallar en ”förment vetenskaplig livsstil”; vi lär oss mer om vissa saker, men vi försummar också viktig kunskap om vad det innebär att vara människa. Svaren på frågorna om hur vi bör leva våra liv kan ju varken vägas, mätas eller räknas fram. Sådana frågor handlar ytterst om människans jakt på livsmening och behandlas av tolkande och meningsorienterade discipliner inom humaniora och samhällsvetenskap. I dag växer ett fält fram som i Sverige kallas medicinens humaniora (medical humanities på engelska) där olika humanistiska discipliner tar sig an människans möte med medicinen. Men det slutar inte där. Diagnosfrågor berör i dag oss alla och samtalet bör inte isoleras till mottagningsrummen eller de akademiska korridorerna. Homo patologicus ger en både bred och djup inblick i problematiken. Den rekommenderas alla som är intresserade av medicinska frågor och vår tid.

Patrik Möller är doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet