Ny danskultur gav upphov till hat och moralpanik

Rejven har saknat historieskrivning, men när Anna Gavanas vill råda bot på det blir hon mer arkivarie än forskare. Men det är intressant att se tillbaka på den avsky som discon en gång möttes av och farhågorna för att rejv skulle få ungdomar att knarka hejdlöst. Men även om medierna överdrev är drogerna centrala inom rejven, vilket Gavanas inte riktigt vill kännas vid. 

Mitt första rejv var i ett skyddsrum på Södermalm vintern 2006. Jag minns varken musiken eller vilka som var där, men jag kommer fortfarande ihåg den intensiva känsla av närvaro som infann sig bland de kanske tvåhundra personer som hade samlats i det mörka bergrummet, känslan av ett här och ett nu. De kommande åren började det arrangeras många liknande fester i Stockholm. Med hjälp av sms från välvilliga bekanta kunde man med viss möda leta sig fram till källare, skogsområden och lagerlokaler där man för ett par timmar kunde låta basen ta kontroll över ens liv. Efter ett tag började jag och ett gäng kompisar ordna en utomhusfest i utkanten av Västberga industriområde i södra Stockholm. Det gör vi än i dag.

Jag tror mig därför kunna relatera till det som socialantropologen Anna Gavanas skriver i sin nya bok Från diskofeber till rejvhysteri i den svenska dansmusikhistorien: ”De som befolkar dansgolven kan uppleva livsavgörande individuella och kollektiva stunder, men kort därefter kan det verka som om dessa ögonblick aldrig funnits.” Rejvet har en flyktig existensform. Det finns bara i nuet, under ett par förtätade timmar, innan det försvinner och aldrig mer kommer tillbaka. Denna samtidighet förstärks av att rejv kan vara en av få etablerade kulturformer i vårt samhälle som saknar dokumentation eller historieskrivning. 

Rejvet har en flyktig existensform. Det finns bara i nuet, under ett par förtätade timmar, innan det försvinner och aldrig mer kommer tillbaka.

Att skriva den moderna svenska dansmusikens kulturhistoria är därför ingen lätt uppgift. Anna Gavanas har grävt djupt i arkiven. Hon har finkammat dagspressen och läst alla dansmusikrelaterade artiklar från 1970-talet och framåt. Hon har gått igenom ett antal kulturpolitiska rapporter och gjort intervjuer med ett fyrtiotal DJ:s, klubbarrangörer och festbesökare över hela Sverige. Dessutom har hon fått tillgång till ”rejvforskaren” Elisabeth Tegners privata arkiv med flyers, tidningsklipp, intervjuer och anteckningar från rejv och klubbar i skarven mellan 1980- och 1990-talet. 

Tegners material, som ursprungligen skulle ha blivit en avhandling i etnologi, ligger nu till grund för Från diskofeber till rejvhysteri. I bokens första del beskriver Gavanas hur den amerikanska discomusiken slog igenom i Sverige i mitten av 1970-talet och tog sig in på nattklubbar och diskotek. Enligt Gavanas var discons stora innovation att den omkullkastade gamla konventioner om hur man skulle dansa. Om tidigare stilar som swing, foxtrot och dansbandsmusik hade utgått från heteronormativ pardans möjliggjorde discon en ny typ av kollektiv och könsneutral dans. Samtidigt avpolletterade den också den gamla tidens dansorkestrar och krönte en ny sorts musiker: diskjockeyn. Även om det redan på 1960-talet hade funnits svenska nattklubbar där det spelades skivor i stället för livemusik var det först i och med discon som DJ:andet blev en respekterad, och efterhand också professionaliserad, verksamhet. 

Bokens andra del handlar om den house- och technomusik som uppstod i discons kölvatten. Till skillnad från discon, som karakteriserades av lättillgängliga refränger, blev den mer monotona housen och technon aldrig populära i breda folklager. Även om musiken fick visst utrymme i Stockholms och Göteborgs nattliv spelades den framför allt på svartklubbar och rejvfester, som började arrangeras över hela Sverige på slutet av 1980-talet. Ur dessa fester uppstod snart en hel subkultur av unga människor som förenades i kärleken till dansen. Gavanas uppmärksammar likheterna mellan rejvarna och 1960-talets hippies: båda kännetecknades av en antiauktoritär do it yourself-anda, en individualistisk uppmaning till njutning och ett inkluderande freds- och kärleksbudskap. Men trots pacifismen hamnade de svenska rejvarna mycket snart i konflikter med myndigheterna. Det hela kulminerade 1996 i den medialt hårdbevakade konfrontationen mellan svartklubben Docklands och Stockholmspolisens nyinrättade rejvkommission. 

Det är uppenbart att Gavanas har starka känslor för sitt ämne. Hon började dansa disco på Björndammens fritidsgård i Partille och åkte som tonåring till Amsterdam och Chicago för att gå på klubbar som Roxy och Shelter. Från och med början av 1990-talet har hon varit aktiv som DJ och housemusiker. Men Gavanas engagemang i den samtida dansmusikscenen är inte nödvändigtvis en fördel för hennes bok. Snarare än att vara forskare i egentlig mening framstår hon som ett slags discoarkivarie som redogör för alla DJ:s, klubbar och rejvfester som har funnits i Sverige. Som läsare får man tröska sig igenom partier av name-dropping och halvintressanta citat från folk som säger sig ha blivit ”helt frälsta” av disco och house. Det blir ofta ganska närsynt och trots upprepade påståenden om att dansmusik kan ”spegla, iscensätta och utmana det omgivande samhällets maktstrukturer”, saknar jag en ordentlig historisk kontextualisering. Vad innebar det exempelvis att discon slog igenom när det keynesianska svenska folkhemmet stod i zenit, samtidigt som rejvkulturen växte fram i kölvattnet av 1990-talets kriser och nedskärningar?

Det slår mig att discon verkar ha representerat alla de estetiska kvaliteter som tills nyligen brukade avfärdas som ’postmoderna’: det ytliga, kitschiga, syntetiska, massproducerade, kommodifierade.

Trots avsaknaden av såna diskussioner är delar av Från diskofeber till rejvhysteri verkligen intressanta. Det är fascinerande att se hur den i dag så harmlösa discomusiken möttes av vad Gavanas kallar för ”ett översvallande hat” från nästan hela Kultursverige, från den progginspirerade vänstern, som betraktade discon som kulturimperialistisk propaganda, från de traditionella dansbandsmusikerna, som såg den som ett hot mot brödfödan, och från det finkulturella etablissemanget (i boken representerat av Staffan Scheja) som avfärdade den som ”skränande, högljudd och prålig” skitmusik. Det slår mig att discon verkar ha representerat alla de estetiska kvaliteter som tills nyligen brukade avfärdas som ”postmoderna”: det ytliga, kitschiga, syntetiska, massproducerade, kommodifierade.

Visst fanns det ibland fog för kritiken. En del av den kalkylerat strömlinjeformade 1970-talsdiscon – ta exempelvis det tyska låtsasbandet Boney M. – är verkligen horribel. Jag förstår om den eskapistiska glättigheten i Saturday Night Fever var provocerande i strukturomvandlingens Sverige. Men ofta framstår dåtidens attacker på discon som lika verklighetsfrånvända. Jag fastnar vid ett citat av den svenska rockkritikern Mats Olsson, som i en Expressen-krönika från 1979 hävdar att man ”inte kan dansa till disco” och att musiken är ”kall, livlös, könlös”. Excusez-moi? Olsson framstår som ett eko av Steve Dahl, den rabiata amerikanska radioprataren som under parollen ”Disco sucks” arrangerade upplopp där arga vita män eldade upp skivor av svarta musiker.

Jag fastnar vid ett citat av den svenska rockkritikern Mats Olsson, som i en Expressen-krönika från 1979 hävdar att man ’inte kan dansa till disco’ och att musiken är ’kall, livlös, könlös’. Excusez-moi?

När discon efterhand muterade till modern elektronisk dansmusik handlade invändningarna inte längre om att musiken var dålig, utan om att den inbjöd till hejdlöst knarkande. 1990-talets auktoriteter var mindre intresserade av att diskutera majackorden i Mr. Fingers epokgörande houselåt ”Can you feel it?” än av att brännmärka en hel generation av unga människor som gick på rejv. Moralpaniken tog sig ibland komiska uttryck, som när Aftonbladets Richard Aschberg 1992 hävdade att rejvpartyn får ”skolbarn att röka heroin”. Eller när en journalist i Jönköpings-Posten fantiserade om en blomma som prydde en flyer för en rejvfest: ”Det är en blomma i röda toner, mycket lik en vallmo. Det är vallmon man kan utvinna opium ur.”

Rejvkulturen fick naturligtvis inte barn att röka opium. Men även om 1990-talets mediebevakning präglades av extrema överdrifter är det uppenbart att denna kultur fick, och fortfarande får, unga människor att ta massor av droger. Det är svårt att dansa åtta timmar i sträck utan kemikalisk hjälp. Man kan fråga sig om rejvkulturen över huvud taget hade uppstått utan ecstacy, den lilla centralstimulerande tablett som ger människor starka känslor av lycka, samvaro och kärleksfullhet. Eller LSD, vars psykedeliska effekter resonerade med musiken till den grad att den fick ge namn till genren acid house.

Anna Gavanas tycks dock inte vilja kännas vid detta. I Från diskofeber till rejvhysteri framstår rejvarna som juicedrickande musikfantaster som aldrig kom i närheten av några piller eller indränkta papperslappar. ”Motståndet mot droger var starkt inom rejvkulturen”, skriver hon: ”Rejvarrangörer över hela landet försökte på olika sätt att förhandla och samarbeta med polisen i kampen mot droger.” 

Så kanske det var. Men det motsäger inte det faktum att droger var, och är, en integrerad del av den moderna dansmusikkulturen. Kanske beror Gavanas tystnad på samma problem som präglar andra delar av hennes bok: hon är för nära materialet för att förhålla sig till det med kritisk distans. Bokens avslutande del framstår som litet för tillrättalagd, litet för mycket som ett försök att rädda 1990-talets rejvkultur från dess skamfilade rykte. Jag förvånas av att nästan ingenting sägs om den mest absurda, men också mest intressanta incidenten i turerna kring Docklands: den höstmorgon 1997 då klubbens grundare Mats Hinze, tillika mångårig medlem i nyliberala Frihetsfronten, greps på Millesgården där han som hämnd för Rejvkommissionens repression tänkte spränga bort Stockholms chanser att arrangera sommar-OS 2004.

Hinze är naturligtvis inte representativ för rejvkulturen i sin helhet. Men hans galna anspråk på frihet är inte väsensskilt från den känsla som jag själv upplevde i det där bergrummet för femton år sen. Drogerna och dansen, anarkin och omsorgen, galenskapen och kärleken – alla som har varit på ett rejv vet vad jag menar. Jag hade önskat att Anna Gavanas hade utforskat dessa motsättningar litet närmare i stället för att undvika dem. Det hade berikat en bok som visserligen ger en fin introduktion till den moderna svenska dansmusikscenen, men kanske inte går lika mycket på djupet som den hade kunnat.