Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Friedrich Kittler
Nedskrivningssystem 1800/1900
Glänta | 652 s | Isbn 9789186133320
Recensent: Claudia Lindén
Nya medier löser upp Skriftens monopol men inte genusordningen

Friedrich Kittler visar att medierna inte är våra verktyg utan att vår situation egentligen bestäms av dem. Han lyfter fram hur de nya medierna vid 1800-talets slut löste upp skriftens monopol, om än inte alla maktordningar.

Att det är medierna som bestämmer hur litteratur förstås och läses har gått från att vara en obskyr till en mer allmänt accepterad tanke. Där man tidigare bara såg ”text”, som var ordet för dagen på 1980- och 90-talet, ser man nu i stället ”medier” och ”teknologier”. Att det blivit så är i stor utsträckning Friedrich Kittlers förtjänst. Kittler, som tyvärr dog i förtid häromåret, är den som styrde om litteraturvetenskapen från en evig analys av epoker och ismer till att fokusera på medier. Namnet Kittler har blivit synonymt med mediehistoria.

Kittler föddes 1943 i det som sedan blev Östtyskland. Familjen flydde dock tidigt till Väst och Kittler fick sin utbildning i Freiburg och innehade senare en professur vid det anrika Humboldtuniversitetet i Berlin. Denna professur döpte han själv om till just ”mediehistoria”. Genom denna position och sina följande skrifter blev Kittler mycket inflytelserik inom tysk humaniora och även i övriga Europa.

En antologi med texter av honom, Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur (Anthropos 2003), finns sedan tidigare på svenska. Den bok som nu föreligger, Nedskrivningssystem 1800/1900, var Kittlers så kallade habilitationsskrift. Den publicerades ursprungligen i Tyskland 1985 och var den bok som han slog igenom med. Översättaren Tommy Andersson har lyckats väl med att överföra Kittlers säregna stil med dess torra saklighet och på samma gång underskruvade humor.

Kittler har kallats ”den sista litteraturvetaren” eftersom han gör upp med den humanistiska traditionens självuppfattning att den skulle vila på en idé eller en särskild sorts ande och därmed visar att även litteraturhistorien grundas på en teknologi. Kittlers utgångspunkt är Marshall McLuhans tes om att det är först genom uppkomsten av nya medier som gamla blir synliga som just medier. Kittlers ”högst personliga teoriarkitektur”, som det står i förordet, blandar McLuhan med Foucault, Derrida, Lacan och Saussure. Med sin bas i denna teori, framför allt Foucault, undersöker Kittler mediets genealogi. Hans kulturanalys tar sin utgångspunkt i vår samtida mediala belägenhet och försöker frilägga de dolda historiska förutsättningarna för litteraturhistorien. Medierna är inte vårt verktyg som vi så gärna vill tro, utan vår situation bestäms egentligen av dem. Det gäller såväl boken på 1800-talet som filmen på 1900-talet och datorn i dag.

Även om Kittlers analyser rör sig från 1800-talets fonografer till våra dagars mikroprocessorer är det dock fortfarande människan som står i centrum för hans analyser. Det gör honom till något vida mer än en teknikhistoriker. För Kittler är det förbindelserna mellan tekniken och kulturen som är intressant. Det är ändå människans estetiska fenomen och fantasmer som är ämnet för hans analyser. Men där den traditionella estetiska analysen utlägger texten, ljudet eller bilden på dess egna villkor, tar Kittler ett steg till och frilägger fenomenens grund i mediernas materialitet. Det är dessa bakomliggande teknologier och institutioner som Kittler benämner nedskrivningssystem. Det är intressant att göra kopplingen mellan Kittlers projekt i mitten av 1980-talet och den vid samma tid framväxande genusteoretiska och postkoloniala teorin. I dess förlängning ligger i dag den så kallade nymaterialismen som sätter fokus på kropp, teknik och materiella företeelser. Genom sitt tidiga fokus på materialitet blir Kittler en länk mellan dessa teoretiska fält.

Även om Kittlers syfte inte är genusteoretiskt så spelar könsskillnaden ändå en central roll i flera av hans analyser och särskilt i Nedskrivningssystem 1800/1900. I stället för att lojalt utlägga romantiken i enlighet med dess egen självförståelse, lyfter Kittler fram 1800-talet som ett informationssystem baserat på skriften och de nya, framför allt pedagogiska, praktiker som omger den. I denna berättelse spelar både Kvinnan med stort K och kvinnor i pluralis en stor roll. De två är förbundna genom den roll kvinnan får som läsare och lärare i att läsa till små barn. Kvinnan blir till Moder Natur som ”tiger för att andra skall tala om och för henne”, musan bakom allt litterärt tal. Det är också kvinnan som i sin komplementära funktion förväntas läsa litteraturen - ”dessutom Goethe, och alltid Goethe”, som Clemens Brentano uppmanar sin syster Bettina i hennes bildningsgång.

Så länge läsande var kopplat till skrivande så uteslöt det kvinnor, skriver Kittler. Men när föreställningen om Kvinnan som Moder Natur, det tysta villkoret för diktningen, möter den nya ljudande alfabetiseringstekniken blir kvinnor i pluralis de som ska lära sina barn att läsa. Läsandet blir nu något som med den nya ljudningstekniken genljuder ur den älskade modersmunnen. Döttrarna skall reproduceras som alfabetiserande mödrar, medan deras bröder skall växa upp till skrivande ämbetsmän, det vill säga i förlängningen författare: ”I sitt Moderskapsämbete får kvinnorna författaren att skriva.” För litteraturhistorien får det resultatet att i den bildning som de unga flickorna ska få innan de blir mödrar ingår en koncentration på modersmålet, varav en stor procent utgörs av läsning av den tyska litteraturen. Detta skapade kanoniska listor över tysk litteratur, som i sin tur lade grunden till litteraturhistorien.

Medan högreståndsdöttrarna läser, reciterar och njuter tyska diktare i undervisningen görs det klart att detta inte är en sysselsättning för män. Det anstår dem inte att ”i skolan lustvandra med poeterna och prosaförfattarna i vår litteratur”, som Friedrich Thiersch skriver. Nej, en riktig man skall lära sig att skriva. Studentuppsatsen görs obligatorisk 1810. När de unga männen kommer till universitetet måste de som Friedrich Schleiermacher säger ”ha kommit så långt att de också kan uppträda som författare”. Genom dessa tekniker av alfabetisering och läsarinnor och skrivande (ämbets)män framkallas och vidmakthålls föreställningen om Författaren och den Tyska Diktningen, samtidigt som kvinnor hålls kvar i positionen som hjälpare. Universitetets initiationsrit fungerade bara så länge kvinnorna förblev avlägsna källor till allt filosoferande och inte själva satte sin fot i Heidelberg, som Kittler skriver.

Så långt fungerar Kittlers analys av 1800 som en utmärkt beskrivning av Tysklands utveckling under 1800-talet, inte minst som en förklaring till varför den tyska litteraturen har så få kvinnliga författare under den här perioden jämfört med andra språkområden, som engelskan och franskan, men också svenskan. Kittler säger aldrig att det bara är Tyskland han undersöker även om det helt klart förhåller sig så. På ett plan är det underförstått, eftersom han hela tiden refererar till den ”Tyska Diktningen”. Samtidigt talar han om nedskrivningssystemet 1800 med dess läsande kvinnor som om det hade universella anspråk. Att mediet bestämmer vår situation är kanske universellt, men är hur det också?

Relationen mellan läsande, skrivande och bildning för kvinnor ser helt annorlunda ut exempelvis i England eller Sverige, där den skrivande kvinnans realitet och den genuskritik som romanen uttrycker i stället framkallar en rädsla för vad läsning kan göra med kvinnan. V. F. Palmblad skriver redan 1812 i tidskriften Phosphoros om den menliga inverkan romanläsning kan ha på just unga flickor. Hans kritik är lika tidstypisk som klassisk. Det finns ett intimt samband mellan kvinnors frigörelse, framväxten av ett nytt kärleksideal i slutet av 1700-talet och romanläsning. Detta var Jane Austen väl medveten om när hon försvarar romanläsningen som en feministisk solidaritet i Northanger Abbey. ”Ack, om hjältinnan i en roman inte beskyddar hjältinnan i en annan, vem skall hon då kunna vänta sig beskydd och medkänsla ifrån?”

Nedskrivningssystemet 1900 visar att skriftmonopolet föll när filmen, skrivmaskinen och fonografen uppfanns. Därmed uppenbaras också böckernas teknologiska status. Nedskrivningssystemet 1900 har inte samma systematiska karaktär som 1800 utan splittras genom mängden nya apparater. I Kittlers bok är det fortfarande den tyska litteraturen som står i centrum, men vyerna vidgas också till just England i Kittlers roliga läsning av Bram Stokers Dracula, som visar sig innehålla de flesta av de nya tekniker som präglar 1900 - skrivmaskinen, fonografen etcetera. Om analysen av 1800 handlade om att göra upp med romantiken kan man säga att 1900 handlar om en uppgörelse med modernismen. I stället för att fokusera ismerna i början av 1900-talet lyfter Kittler fram hur uppkomsten av de analoga medierna splittrar skriftens informationsmonopol och i sista hand också upplöser subjektet.

Ett av exemplen på detta är skrivmaskinen. När den sköna handskriften hos 1800-talets tjänstemän ersätts med skrivmaskinens mekaniska inskriptioner händer flera saker. Det gamla 1800-talssubjektet blir upplöst och den manliga skrivaren ersätts av ett nytt genuskodat byråkratiskt proletariat: maskinskriverskorna. Om kvinnan spelade en central roll 1800 i sin egenskap av lojal läsarinna av Diktningen och läsfostrande mor handlar 1900 om ett annat slags kvinna och skriftmediets förändrade genusordning, enligt Kittler. Tydligast framträder hon i maskinskriverskan Minna Harkers gestalt i Dracula. ”I nedskrivningssystemet 1900 - och detta är dess officiella hemlighet - finns ingen sexuell relation mellan könen” skriver Kittler. Han vill i 1900 se en öppning för ett friare system där kvinnor i plural skriver maskin och skrattar.

Men det är i Kittlers analys av 1900 som vidgningen av hans system utanför den tyska kulturen med dess implicita anspråk på generell giltighet blir problematisk. Även om skrivmaskinen öppnade upp för en ny yrkeskategori för kvinnor (liksom kameran och telefonen gjorde) medförde det inte nödvändigvis en emancipation för kvinnan. I Tyskland med sin tradition av läsande mödrar innebar kanske skrivmaskinisten att den skrivande mannens herravälde bröts, men i England betyder det med nödvändighet något annat, vilket är en skillnad Kittler inte uppmärksammar.

Det är inom det engelska språket, som vid 1900 har minst tvåhundra år bakom sig av framgångsrikt skrivande kvinnor, som ordet ”typewriter” kom att syfta både på den skrivande kvinnan och maskinen. Vad betyder det att kvinnan efter det litterärt kvinnodominerade 1800-talet plötsligt blir synonym med en maskin gjord för att nedteckna mannens tal? När Remington började tillverka skrivmaskiner var avsikten att de skulle användas av en kvinna för att ta diktamen, därför utformades de med blommor på ovansidan. Att skrivmaskinen uppfanns samma år som rösträttsrörelsen i England är en händelse som ser ut som en tanke.

Sammanblandningen av kvinna och maskin utlöste också en flod av skämtteckningar och vykort ofta med erotisk anspelning på vad man kan använda maskinen till som i vykortet där chefen anställer en ung man framför en vacker flicka vid skrivmaskin. ”I see that you write shorthand - but are you familiar with the typewriter? No - but I can soon manage that!” Nedskrivningssystemet 1900 må ha upplöst Gutenberg-erans skriftmonopol och subjektet men tyvärr inte genusordningen.

Claudia Lindén är docent i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet