Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Ahmed Rashid
Pakistan vid avgrundens rand
Leopard | 250 s | Isbn 9789173434379
Recensent: Sten Widmalm
Nya politiska mönsterväxer fram i Pakistan

Ahmed Rashid hävdar att Pakistan är på väg mot kollaps men han blundar för de stora förändringarna i landets partipolitik på senare tid. De kan mycket väl leda till att landets demokrati förstärks.

Under årets första månader drabbades Pakistan av flera bombattentat som var så omfattande att de nådde även de svenska nyhetssidorna. Men ganska snart falnade intresset. Det var nästan omöjligt för våra journalister att skriva om händelserna på ett någorlunda begripligt sätt – givet att redaktörerna på till exempel Dagens Nyheter inte var villiga att släppa till mer utrymme än den här artikelns inledande stycke.

Bakom rubrikerna dolde sig fem–sex rätt olika attacker. Ju mer man grävde i orsakerna till attentaten desto mer svartnade bilden likt ett överexponerat fotografi. Sunnimuslimer strider mot Hazara Shiamuslimer. Släktgrupper mot varandra i Balochistan (en provins i Pakistan). Det radikala Haqqaninätverket och talibaner mot regeringen. Och det var mitt i alla dessa konflikter som femton­åriga Malala Yousafzai, i oktober förra året, blev skjuten i huvudet och nacken av talibaner efter att hon bloggat om bland annat rätten för flickor att få gå i skola. Ovanpå allt detta utstår Pakistan drönarattacker i CIA:s regi, och landet har svårt att återhämta sig från de senaste årens omfattande naturkatastrofer i form av översvämningar och en större jordbävning.

Det är alltså ur denna svärta som Pakistan är tänkt att lyfta sig självt i håret och genomföra demokratiska val – troligtvis någon gång i maj eller juni i år. Genomförs valet så är det en historisk milstolpe. I så fall är det första gången en civil regering, åtminstone formellt, fullbordat en hel mandatperiod. Men när det inte tycks finnas kvar ens några nyanser av grått i bilden av Pakistan är det nödvändigt att fråga var denna milstolpe egentligen är placerad. Uppenbarligen befinner den sig inte på någon spikrak väg mot demokrati. Men kanske står den ändå inte heller på vägen mot den kollaps som Ahmed Rashid varnar för i sin senaste bok Pakistan vid avgrundens rand.

Ahmed Rashid är utan tvekan en av världens ledande skribenter både om Pakistan och Afghanistan. Flera av hans böcker har översatts till svenska. Som ung var han själv involverad i väpnade konflikter då han slogs för Balochistan och några år senare blev han journalist. Hans internationella genombrott kom med boken Talibanerna som gavs ut bara året före 11 september-attackerna 2001. Boken översattes och blev en internationell bästsäljare och en av de främsta källorna för amerikanska politiker, strateger och militärer som över en natt skulle utforma en helt ny strategi gent­emot Afghanistan. Sedan dess har Rashid givit ut ett flertal böcker som behandlar den säkerhetspolitiska situationen i området Afghanistan-Pakistan-Indien.

Den nya bokens titel är korrekt översatt, men när den säljs i USA har den även en undertitel – The Future of America, Pakistan and Afghanistan. När den säljs från England har den undertiteln The Future of Pakistan, Afghanistan and the West. Syftet är såklart att anpassa försäljningen till olika marknader. Vad det svenska förlaget missar genom att inte ha någon under­titel alls är att en betydande del av boken handlar om Afghanistan. Samtidigt kan man hävda att de engelskspråkiga undertitlarna över­betonar betydelsen av Pakistan och Afghanistan för Västerlandet och Amerika. I vilket fall som helst bidrar Rashid till att öka förståelsen kring några av de mest centrala konflikterna som plågar regionen.

Han berättar outtröttligt om den korrumperade politiken i båda länderna. Han går igenom amerikanernas olika politiska och militära strategier som prövats i både Pakistan och Afghanistan, blottlägger deras ytlighet och hur deras effektivitet hämmats av interna motsättningar och kortsiktigt politiskt tänkande. Det är oerhört viktigt att någon med Rashids renommé och tyngd i den internationella debatten påminner oss om att antalet civila dödsoffer i konflikterna i Pakistan på senare år varit högre än i Afghanistan. Medan våra västerländska medier enbart klarar av att rapportera om ett land i taget, visar Rashid hur flera av konflikterna i Pakistan fungerar som kommunicerande kärl med oroshärdar i Afghanistan. Han påminner också om hur ofta utlovade satsningar och biståndsmål för regionen aldrig förverkligas. Många av de löften som ges vid större internationella möten leder ofta till att enbart smulor delas ut.

Det är också viktigt att Rashid i varje fall i någon mån lyckas lyfta in Kina i bilden. Alltför ofta ses USA som enda extern aktör. EU betraktas mest som ett påhäng för vissa insatser i Afghanistan. Men när jag läser Rashid kan man inte låta bli att tänka att Afghanistan och Pakistan kan bli för Kina och USA vad Sydostasien var för USA och Sovjetunionen på sjuttiotalet. Kinas fruktar enligt Rashid att upproriska rörelser ska exporteras från Afghanistan och Pakistan till Kina. Men utöver sådana motiv kan man även se att Kina graviterar mot regionen av säkerhetspolitiska skäl. Det handlar om sådant som kontroll över handelsvägar och att bygga upp allianser mot USA.

Rashids mycket innehållsrika och fascinerande redogörelser är emellertid behäftade med en del problem. Ibland framstår texten som väl spretig och oredigerad och man inser ungefär halvägs genom boken att den egentligen inte har någon enhetlig eller tydlig kurs. Rashid är nog egentligen mest intresserad av att bara få berätta det han själv för stunden tycker är viktigast att prata om angående dessa konflikter… och det räcker långt som säljande koncept. För han har verkligen varit här förut. Bokens innehåll överlappar i rätt betydande omfattning hans tidigare böcker. Ovanpå det innehåller boken också en hel del upprepningar. Och alltför ofta, liksom i hans tidigare böcker, saknas källhänvisningar till många rätt kontroversiella uttalanden. Därför glider boken från rollen som bidrag i form av viktigt faktaunderlag till att mer anta formen av en krönika eller politisk essä över våldet i regionen.

Ytterligare en svaghet är att Rashid inte fångar upp flera stora pågående förändringar i den politiska normal- och undervegetationen i Pakistan. Även om förtrycket mot kvinnor är omfattande växer det upp nya rörelser som just värnar om kvinnors rättigheter. Även om flickskolor sprängs i luften av talibaner och pojkarna alltför ofta hänvisas till koranskolorna för att få ”utbildning” så finns de som bygger nya skolor baserade på mer moderna undervisningsideal. Och även om det tillkommit religiösa aktörer (senast Tahirul Qadri som i december förra året drog igång enorma protester mot korruptionen i Pakistan) på den politiska spelplanen så tycks även mer demokratiskt orienterade krafter kunna få luft under vingarna. Särskilt dessa bilder av det politiska landskapet är underexponerade i Rashids text.

Man får lätt uppfattningen att det inte är mycket som förändrats i partipolitiken på senare tid i Pakistan. Utifrån Rashids bok får man snarare intrycket av att det mest kommer att stå mellan Pakistan Peoples Party (PPP) och Pakistan Muslim League (PML-N). PPP, som leds av den bortgångne Benazir Bhuttos man Asif Ali Zardari, betraktas just nu som helt korrumperat och handlingsförlamat. PML-N är PPP:s främsta motståndare sedan åttiotalet och N:et står för Nawas Sharif, stålindustrimagnaten som tvingades i exil av general Musharraf i slutet av nittiotalet, men som nu hoppas på en comeback. PML-N och PPP fick turas om att ha makten under nittiotalet men hela tiden stod såklart militären i kulisserna och hade sista ordet i alla viktigare frågor. Men inför det kommande valet stämmer inte den bilden längre.

Att militären fortfarande är den starkaste maktfaktorn i landet råder det ingen tvekan om, men den är en alltmer internt splittrad aktör. Delar av militären står för ett sekulärt styre som vill hålla religiösa extremister på mattan, andra delar har starka sympatier för just de extremistiska aktörerna i landet, till exempel talibanrörelsen. Rashid belyser detta, men betonar inte tillräckligt hur stor konstrasten är i jämförelse med hur Pakistan tidigare styrts. Det Rashid nästan missar helt är förändringar i partiväsendet. Situationen med endast två politiskt dominanta partier tycks vara på väg att förändras radikalt.

Sedan några är tillbaka driver jag och min kollega Sven Oskarsson forskningsprojektet TOLEDO vid Uppsala Universitet som handlar om politisk tolerans i bland annat Pakistan. I de undersökningar vi nyligen genomfört i delstaten Punjab ser vi nya politiska mönster växa fram. Även om PPP är starkast i den södra provinsen Sindh och det parti som samlar på sig starkast stöd i flera delar av landet, har utvecklingen i östra Punjab ett mycket starkt politiskt genomslag, dels ekonomiskt eftersom det är där de starkaste industrierna är belägna, dels politiskt eftersom nästan halva befolkningen och nära sextio procent av alla som röstar bor där.

Just i Punjab håller den karismatiske före detta cricketspelaren och nationalhjälten Imran Khan på att rita om den politiska kartan på ett sätt som kan få omfattande konsekvenser. I mitten av nittiotalet bildade han partiet Pakistan Tehreek-e-Insaf (PTI – Rörelsen för rättvisa), men fram till för några år sedan betraktades Khan och hans parti mest som ett kuriöst inslag utan politisk betydelse. Nu ser det emellertid ut som PTI kan få ordentligt genomslag. Enligt TOLEDO-undersökningen får PTI drygt 40 procent av väljarstödet i Punjabs huvudstad Lahore. Troligtvis är stödet lika stort i andra städer i Punjab. Ingen förutsåg att partiet skulle gå så starkt framåt för bara något år sedan.

På landsbygden är det däremot PML-N som har en stark ledning med nästan sextio procent av väljarstödet. Det ser ut som att PML-N, kanske sporrat av PTI:s framgångar, insett behovet av att förnya sig inifrån och det tycks betala sig i väljarbasen. I undersökningen hamnar regeringspartiet PPP däremot på strax under tjugo procent både i städer och på landsbygden.

Det är uppenbart att det finns en någorlunda vital opposition i Pakistan som har goda chanser att avsätta PPP, ett parti som för varje dag som går blir en allt större politisk belastning för landet. PTI lovar att avskaffa feodalismen och att ta civil kontroll över armén och säkerhetstjänsten.

PML-N tar starkare och mer tydligt avstånd från talibanerna och religiösa extrema grupper, medan PTI har varit mer otydliga i den frågan. Många undrar varför Khan och hans PTI är villiga att föra en dialog med de extrema grupperna om de samtidigt vill bygga en modern, fungerande demokrati.

I vilket fall som helst finns det i detta val flera intressanta politiska aktörer på scenen, och ett par av de mest populära alternativen kan mycket väl förstärka det pakistanska demokratibyggandet. Visst var även PML-N behäftat med korruption när de hade makten på nittiotalet, men inte som PPP i dag. Och nu försöker de, precis som PTI, profilera sig i den frågan.

Nog för att mycket kan hända i Pakistan, men medan denna text skrivs tycks en sak i vart fall vara säker: inget parti kommer att få egen majoritet och inget av de stora partierna vill ingå i en allians före valet. Alla satsar på att bygga egna väljarbaser och då gäller det att inte stå för nära någon annan. Men om stödet för PPP fortsätter att dala och PML-N förstärker sina positioner, samtidigt som åtminstone några av PTI:s framgångar består i städerna, är det fullt möjligt att en koalitionsregering mellan PTI och PML-N bildas efter valet. Om det inträffar innebär det förnyelse i den pakistanska politiken som skulle kunna leda till en förstärkning av landets haltande demokrati.

Rashid skulle säkert hävda att sådana förväntningar är naiva och genast framhålla att om PTI får någon makt över huvud taget kommer det att radikalt försämra relationen till USA. Khan och PTI tar nämligen mycket starkt avstånd från allt slags samarbete med USA. Detta i sin tur skulle bara öppna slussarna för mer radikala extremister i Pakistan. Som motargument kan man använda Rashids egen analys. Han talar nämligen om behovet av samtal med talibanerna och han påpekar ständigt att mycket av stödet till extremisterna i Pakistan eldas på av amerikanernas okänsliga maktpolitik och militära interventioner i landet. Amerikanerna har misslyckats fatalt med sin politik i regionen och det gäller särskilt drönarbombspolitiken. Dessa förarlösa flygattacker med hundratals civila dödsoffer som följd uppfattas av alla parter i Pakistan som extremt fega, provocerande och kränkande. Att ta en paus i relationen med USA kan vara vägen framåt för Pakistan.

Sten Widmalm är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet