Politik & samhälle

Nyanserade svar på hur politisk tolerans skapas

Political Tolerance in the Global South – Images of India, Pakistan and Uganda
Sten Widmalm

Routledge
267 sidor
ISBN 9781472476470

| Respons 5/2017 | 8 min läsning

En svensk pionjärstudie undersöker politisk tolerans i Indien, Pakistan och Uganda. Medan civilsamhället i Uganda kan främja tolerans, tenderar motsättningar mellan grupper att utmana densamma i Indien. Boken är ett viktigt bidrag till forskningsområdet, även om den inte visar om en befolkning blir mer tolerant på grund av sina institutioner eller om det förhåller sig tvärtom.

Sedan 1950-talet när forskningsområdet introducerades av Samuel Stouffers banbrytande studier över attityder till kommunism i USA – har politisk tolerans blivit ett vanligt ämne i akademin och i samhällsdebatten. Även om denna forskning har sitt ursprung i USA och i konflikten mellan kapitalism och kommunism, har den förflyttats till andra konfliktsituationer där olika gruppers uppfattningar kolliderar med varandra. Behovet av politisk och social tolerans ökar särskilt med etnisk mångfald och olika livsstilar. Tolerans kan därmed förstås som att ”stå ut” med dem som man är emot eller förkastar, när politiska rättigheter ska tilldelas illa omtyckta grupper. Men tolerans innebär inte endast frånvaron av fördomar, utan även hur både individer och institutioner hanterar misshag och motsättningar. I allmänhet anses politisk tolerans vara en viktig demokratisk princip. Ändå vet vi föga om och hur denna princip uppkommer och utvecklas i mindre demokratiska samhällen.

Uppsalastatsvetaren Sten Widmalms bok i ämnet bygger på ett mycket ambitiöst och viktigt forskningsprojekt. Widmalm har inte dragit sig för att samla in ett omfattande kvalitativt och kvantitativt material i mindre utvecklade demokratier och ställa frågor om hur politisk tolerans formas i länder utanför västvärlden. Traditionellt sett har politisk tolerans ansetts vara förankrat i en demokratisk läroprocess. Både tidigare forskning och vedertagen kunskap hänvisar ofta till denna process i termer av moderniseringsteorier när de söker efter förklaringar till skillnader i politisk tolerans i olika länder. Forskare har betonat att en viss grad av demokratisk mognad måste ha uppnåtts innan vi kan börja tala om tolerans. Widmalms bok utmanar denna vedertagna uppfattning genom att fokusera på hybridregimer, det vill säga politiska system som varken är fullt demokratiska eller autokratiska. Tidigare forskning har visat att politisk tolerans inte alltid uppnås i västerländska demokratiska samhällen, så frågan är hur toleranta individer faktiskt kan bli om institutionerna som omger dem inte själva är politiskt toleranta?

Tidigare forskning har visat att politisk tolerans inte alltid uppnås i västerländska demokratiska samhällen, så frågan är hur toleranta individer faktiskt kan bli om institutionerna som omger dem inte själva är politiskt toleranta?

Bokens sex kapitel tar med läsaren på en resa från de teoretiska förklaringarna av politisk tolerans till en detaljerad beskrivning av den politiska historien och analyser av befolkningens toleransgrad i regioner i tre mindre demokratiskt utvecklade länder: Indien, Pakistan och Uganda. Medan urvalet av länder vid första anblick ter sig ganska godtyckligt, motiverar Widmalm valet på ett övertygande sätt. De tre länderna är i olika stadier av demokratisk utveckling, men visar samtidigt likheter när det gäller ojämlikhet, ekonomisk tillväxt och mänsklig utveckling. I början av boken behandlas frågan om toleransens betydelse, liksom varför politisk tolerans är nödvändig i mindre ”fria” länders utveckling. Tolerans betyder inte harmoni, utan viljan att acceptera olika grupper, attityder och beteenden som man ogillar. Det är första steget i riktning mot att överbrygga samhällskonflikter. Du kan fråga dig själv om du är villig att ge individer från grupper som du ogillar, till exempel radikaler, abortförespråkare eller kriminella, rätten att tala offentligt eller bli valda som representanter för din samhällsgemenskap. Visserligen är sådana frågor mycket enklare att besvara i en omgivning där de demokratiska friheterna är garanterade av staten och sociala eller politiska grupper inte är undertryckta, men de är lika viktiga i de utvalda fallen. Enligt Widmalm kan en tolerant befolkning leda till mer toleranta institutioner, men om befolkningen visar politisk tolerans kanske institutioners påverkan för att formera tolerans inte är så viktig som vi trodde att de skulle vara.

Valkampanj i Uganda. Stödet för president Museveni är välregisserat. Foto: Sten Widmalm

Kärnan i Widmalms bok är beskrivningarna av Indien, Pakistan och Uganda. I varje fallbeskrivning ges en historisk överblick av de viktiga politiska händelserna, följt av en empirisk bedömning av nuvarande toleransnivåer i avgränsade stads- och landsbygdsområden. Till skillnad från många andra studier bygger Widmalms bok både på djupintervjuer och en kvantitativ undersökning för att granska toleransfrågan från olika analytiska vinklar. I fokus för varje kapitel står utmaningen att fråga efter ”de minst omtyckta grupperna” i länder där religiösa och etniska konflikter finns och vissa grupper och beteenden är förbjudna. Valet av grupper är särskilt intressant – till exempel går det knappast att ställa frågan om homosexuella borde ha grundläggande rättigheter i Uganda, eftersom homosexualitet leder till livstids fängelse. Det exemplet visar att landets institutioner och graden av frihet spelar en viktig roll för att definiera vilka grupper som man kanske ogillar och hur villig man är att garantera dem grundläggande medborgerliga friheter, som rätten att rösta och delta i demonstrationer. Detta komplicerar jämförelsen eftersom de utfrågade grupperna varierar mellan de tre länderna. Även om Widmalm sammanfattar sina resultat och gör användbara jämförelser mellan de utvalda länderna, hade det varit välkommet att se mer av jämförelsen. Den övergripande frågan om hur olika institutioner och kulturella sammanhang formar politisk tolerans är i viss utsträckning lämnad därhän.

Med tanke på bokens begränsade omfattning har Widmalm dock gjort ett briljant jobb i att summera de övergripande resultaten på ett kort och okomplicerat sätt. Läsaren får en mycket god bild över hur de tre länderna kan bli kategoriserade och även hur exempel på andra länder kan passa in i var och en av kategorierna. Studien visar detaljerat Indiens rivaliserande karaktär där tolerans spelar en viktig roll, men utmanas ofta av motviljan mellan grupper och den starka motsättningen mellan stad och land. I Pakistan finns politisk tolerans närvarande i olika samhällsgrupper och politiska partier, men utmanas av den militära dominansen och de fortsatta livshotande konflikterna. Uganda kategoriseras som ”underkuvad”. Här finns ett välfungerande civilsamhälle som kan främja ömsesidig politisk tolerans, men enparti-tyranniet hindrar utvecklingen av tolerans på en institutionell nivå.

På det hela taget ger boken nya och mer nyanserade svar på frågan om hur politisk tolerans skapas. Ändå skiljer svaren sig inte så mycket från studier som fokuserar på västerländska demokratier: om vi känner oss hotade, är vi mindre benägna att vara toleranta. Den mest angelägna frågan är dock vilken typ av hot vi pratar om. Tyvärr går Widmalm inte in i detalj när han diskuterar upplevda hot i de tre länderna, även om det är välkänt att det finns olika typer av hot. Å ena sidan finns verkliga hot i Pakistan, vilket innebär att individer efter kontinuerliga konflikter i landet fruktar för sina liv och försörjning. Å andra sidan de upplevda hoten i Madhya Pradesh i Indien, som tycks ha en kulturell grund och baseras på konflikter mellan etniska grupper, vilket resulterar i en känsla av att ens egen kultur hotas av en annan grupps kultur och vanor. Detta gäller särskilt i en religiöst diversifierad miljö som Madhya Pradesh. I Uganda verkar slutligen rädslan för den förtryckande regeringen och dess odemokratiska drag vara de främsta drivkrafterna för hot – som till viss del också kan anses vara en form av realistiska ekonomiska hot.

Förståelsen av verkliga rädslor och upplevda hot kan hjälpa oss att spåra ursprunget till tolerans på ett mer nyanserat sätt. Följaktligen borde framtida forskning på detta område mer noggrant skilja på olika former av hot. En mer detaljerad beskrivning av den enorma datamängden kunde ha löst det här problemet, till exempel genom att lägga till mer direkta citat och insikter från djupintervjuerna.

Slutligen kan boken inte svara på den ständigt aktuella frågan om en befolkning blir tolerantare på grund av sina institutioner eller om institutionerna blir mer demokratiska och toleranta efter attitydförändringar i befolkningen. Hittills har frågan inte tagits upp på ett adekvat sätt i tidigare studier, framför allt därför att data som omfattar flera år eller decennier av demokratisk utveckling till stor del saknas. Framväxten av nya demokratier ger möjlighet att kasta ljus på denna fråga och den föreliggande boken är ett första steg på vägen. Men genom hela boken tycks Widmalm alltför optimistisk om tolerans som något fredsbringande och mindre positiv till att använda moderniseringsteorier som förklaring. Tidigare forskning har visat att mer demokratiska och mer inkluderande institutioner främjar politisk tolerans.

Sammanfattningsvis är Sten Widmalms bok mycket användbar för dem som vill lära sig mer om politisk tolerans och övergångsländer. Även om det finns några brister som beskrivits ovan, utgör den ett viktigt bidrag till vår förståelse av politisk tolerans i allmänhet och specifikt om politisk tolerans i icke-demokratiska länder. Boken har potential att locka olika läsare eftersom den diskuterar vetenskapliga problem på ett adekvat sätt utan att bli alltför akademisk. I synnerhet kommer den som har intresse för de behandlade länderna Indien, Pakistan och Uganda säkert ha glädje av att läsa boken. Dessutom visar boken att det är nödvändigt att utsträcka forskningen om tolerans till länder utanför västvärlden.

Övers. från engelska av Johannes Heuman.


Carolin Rapp

Carolin Rapp är forskare i statsvetenskap vid universitet i Bern. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck