Nyanserat och sakligt om islam i Sverige

Att skriva en bok om islam i Sverige är en svår uppgift. Simon Sorgenfrei har valt en så neutral position som bara är möjligt, driver inga teser och undviker alla värderingar. Detta är sannolikt den enda tänkbara strategin om boken ska upplevas som trovärdig och därmed nå så stora grupper som möjligt. Det är en utmärkt bok som bör läsas av alla som är intresserad av frågan.

Simon Sorgenfreis beskrivning av den fiktive personen Erik, som är i sjuttiårsåldern och bor i Kristinehamn, illustrerar på ett utmärkt sätt varför Islam i Sverige – De första 1300 åren är en viktig bok som förhoppningsvis kommer att få stor spridning. Sorgenfrei, docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, beskriver insiktsfullt hur världen runt Erik förändrats på kort tid. I takt med att fabriker i omgivningen lagts ner har också invandrarnas bakgrund eller ursprung förändrats. Det som av Erik uppfattas som en förändring till det sämre kopplar han på grund av det han ser och läser till islam och muslimer. Den ytterst begränsade information Erik fick om islam i skolan räcker inte långt för att hantera flödet av konflikter där muslimer är inblandade och som genom olika mediekanaler sköljer över honom dagligen.

Sorgenfrei visar hur det i Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige” sprids invektiv mot islam och muslimer bortom alla tänkbara mått för vad som kan anses vara rimligt eller anständigt. På mindre än ett år har gruppen samlat 170 000 medlemmar, vilket enligt Sorgenfrei är 20 000 mer än antalet medlemmar i samtliga muslimska riksorganisationer som erhåller statligt stöd. Men den analys som Sorgenfrei gör av svenska attitydundersökningar om muslimer visar samtidigt att människor som oftare träffar muslimer i sin vardag är mindre negativa till dem och islam.

Att skriva en bok om islam i Sverige är en oerhört svår uppgift. Det är inte givet hur en sådan bok ska avgränsas eller vad den ska innehålla. Och med tanke på ämnets komplexitet är det inte heller givet hur författaren ska positionera sig. Av texten att bedöma har Sorgenfrei valt en så neutral position som möjligt. Vad han tycker eller tänker är omöjligt att utläsa. Han driver inga teser och undviker alla värderingar. Däremot går nyanseringar och saklighet som en röd tråd genom hela boken. Själv föredrar jag att läsa tesdrivande forskare, men i just detta fall är författarens positionering sannolikt den enda rimliga för att boken ska upplevas som trovärdig och därmed nå ut brett. Min gissning är att den under alla förhållanden kommer att kritiseras från olika håll som inte är nöjda med hur vissa företeelser beskrivs.

Själv föredrar jag att läsa tesdrivande forskare, men i just detta fall är författarens positionering sannolikt den enda rimliga för att boken ska upplevas som trovärdig och därmed nå ut brett.

Ibland går det dock enligt min mening litet för långt. I avsnittet som beskriver Sveriges första muslimska riksorganisation, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige FIFS, diskuterar författaren organisationens stadgar från 1982. Citatet ur stadgan ”bemöta och återgälda all polemik mot islam, liksom förvrängningar eller förvanskningar av den muslimska kulturen eller levnadssättet” gör uppenbarligen Sorgenfrei tillräckligt nervös för att genast rycka ut och beskydda avsändaren. Som för att hjälpa läsaren att förstå meningen rätt försöker han fånga vad som skulle kunna vara orsaken bakom formuleringen på följande vis: ”I en formulering som kan framstå som konfrontativ, men som sannolikt beror på osäker språkkänsla.” Här väcks en rad frågor. Varför skulle den inte vara konfrontativ med utgångspunkt i den uttryckta ambitionen att faktiskt bemöta sådant som kan uppfattas som falska anklagelser mot islam och mot muslimer? Kan det inte tvärtom vara så att god språkkänsla är orsaken till en tydlig formulering om hur organisationen faktiskt har för avsikter att positionera sig i det svenska samtalet om islam och muslimer?

Författaren är också med all rätt försiktig i sitt resonemang kring svenska organisationers eventuella kopplingar till Muslimska brödraskapet. Avsnittet som diskuterar organisationens nätverk i Europa är kort och överensstämmer med den forskning som finns. Ändå saknar jag standardverket om Muslimska brödraskapet i Europa av Lorenzo Vidino, The New Muslim Brotherhood in the West (2010). Ingen har gjort en mer omfattande granskning.

Historien om hur muslimer framför allt från Turkiet och tatarer etablerar sig i Sverige ger en fin inblick i hur det hela började. De första församlingarnas framväxt beskrivs detaljerat med information om inte bara varifrån människor kom utan också hur de försörjde sig och hur de förhöll sig till sin omgivning. Läsaren får följa Ebrahim Letejeff Umerkajeff (1877–1954) som kommer till Sverige för Konst- och industrimässan men blir kvar på grund av körsnären Maria Elisabet Hult (1876–1955) och tillsammans får de sonen Hussein (1901–1989). Ebrahim kom att från 1907 driva Ryska pälsvaruaffären på Östermalm och sannolikt är en han en av de två muslimer som folkräkningen 1930 lyckas fånga upp. Sveriges första imam Osman Soukkan, som föddes i Makedonien 1903, presenteras också för läsaren. 27 år gammal sätter han sig på en cykel för att ge sig ut i världen. 1932 kommer han till Helsingfors där han ansluter till den tatariska gruppen i Järvenpää för att så småningom hamna i Sverige som imam. Turk-Islam Föreningen, får vi lära oss, grundades 1949 och höll sitt konstituerande möte på Kjellsons kafé. Boken är fylld med liknande detaljrika och inkännande anekdoter om muslimers liv i Sverige från 1900-talets början och framåt.

De detaljrika personporträtten byts i vissa avsnitt ut mot en mer rak, färglös och informativ text. Det sker framför allt i avsnitten som behandlar svåra frågor som salafism, Muslimska brödraskapet, islamofobi och sufism. Samtidigt som avsnitten tar upp stora och komplicerade frågor blir de aldrig för tunga för att fylla sitt pedagogiska syfte. Sorgenfrei har dessutom haft det goda omdömet att i exempelvis avsnittet om Muslimska brödraskapet i Sverige fråga Omar Mustafa om hur han ser på de anklagelser som riktats både mot honom och mot organisationer han företräder.

Däremot är författarens forskningsetiska resonemang i just det avsnittet något felplacerat. Sorgenfrei menar att det ur ett forskningsetiskt perspektiv kan vara problematiskt att utgå från att organisationer eller företrädare för organisationer ljuger om sina egentliga avsikter. Och så är det ju naturligtvis. Men när det gäller just Muslimska brödraskapet är det egentligen tvärtom. Den som blir medlem i rörelsen svär nämligen en trohetsed eller ett lojalitetslöfte, en så kallad bay’ah, som innehåller ett löfte om att varken yppa något för någon om eden eller om att organisationen existerar. Till stor del kan detta hemlighetsmakeri motiveras med att rörelsen ständigt har varit under regimers övervakning och kontroll, inte minst i Egypten, där anhängare och medlemmar förföljts, fängslats och i vissa fall avrättats. I Europa och i Sverige skulle nog alla tjäna på en annan öppenhet, inte minst i kontakt med forskarvärlden.

Sorgenfrei för viktiga resonemang kring företeelser som kanske av de flesta kan anses vara självklara, men som muslimer i Sverige har tvingats börja om från början med för att kunna leva sina liv här. Exempelvis upptäckte muslimer som stannade i Sverige plötsligt behovet av religiösa institutioner eller lokaler för att fira högtider i. Ett sådant centralt behov som återkommer är en begravningsplats. Sorgenfrei konstaterar att människor som åldrades insåg att deras barn skulle bli kvar i Sverige och att därför också deras gravar skulle besökas i Sverige och inte i deras forna hemländer. Därmed blev också framväxten av en muslimsk begravningsplats ett mått på hur islam tog plats i Sverige.

Boken är fylld av kartor, skisser, statistik och bilder som ger fina illustrationer till en givande och lättillgänglig text. Boken är utgiven av Myndigheten till stöd för trossamfund vars uppdrag det råder delade meningar om. Varför människors religionsutövning ska finansieras av medborgares skatter har inget självklart svar. Men i just detta fall anser jag att myndigheten har tagit ett viktigt initiativ. Boken är utmärkt på så många olika sätt och passar varje människa i Sverige som har något som helst intresse för frågan. Dispositionen och de olika avsnitten gör det möjligt att använda boken efter behov. Likt ett uppslagsverk som enkelt och tydligt lyckas förklara de mest komplicerade fenomenen inom islam på ett sätt så att även människor med ganska ytliga kunskaper kan tillägna sig informationen. Förhoppningsvis når den många läsare.