Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Politik & samhälle
Carl Tham
Nyliberalismens triumf och fiasko
Atlas | 141 s | Isbn 9789173894333
Recensent: Peter Santesson
Nyliberalismen har inte förmått rubba välfärdsstaten

Det mesta som gått snett beror på nyliberalismen, hävdar Carl Tham. Men varför har den i så fall fått så stor framgång och varför återgår man inte till det som fanns förut? Tham ignorerar de ekonomiska kriser som banade väg för nyliberalismen och de problem som fanns med politiken på 50- och 60-talet.

Nyliberalism är en etikett som brukar sättas på lite av varje. Politisk-ekonomiska idéer från Chicagoskolan som analyserar politiken som en marknad, marknadsliberala ideal, individualism och valfrihetsreformer utgör den teoretiska kärnan. Den politiska praktiken tar sin början i Margaret Thatchers och Ronald Reagans valsegrar (1979 respektive 1981). I Sverige brukar Timbros tillblivelse och näringslivets mobilisering mot löntagarfonderna ses som motsvarande symboliska brytpunkter. De följande årtiondena har beskrivits som en högervåg som svept över västvärlden. Nyliberalismens triumf och fiasko är Carl Thams försök att från sin politiska horisont ge en hårt kondenserad skildring av vad som hände och vad resultatet blev.

Triumfen i bokens titel syftar på att nyliberalismen de senaste dryga trettio åren sägs ha satt sin prägel på tänkandet hos större delen av västvärldens ekonomier och politiska eliter. Härjningarna i USA, Storbritannien och Sverige framställs som särskilt långtgående och livet har blivit rätt bedrövligt. Någon inbillar sig kanske att den svenska välfärdsstaten ännu huvudsakligen är präglad av socialdemokraternas exceptionellt långa maktinnehav? Icke. Här sägs att en återuppstånden Milton Friedman, en av nyliberalismens mer omtalade portalfigurer, skulle känna sig mer hemma i Sverige än i USA.

Men när nyliberalismen segrade på idéplanet blev politikens praktik ett gruvligt fiasko. Boken anklagar valfrihetsreformer och nya styrsystem i offentlig sektor för att enbart ha resulterat i mjuk korruption och ineffektivitet. Skyhög arbetslöshet, hiskelig egendomskoncentration, ökat välstånd för de redan besuttna utan att livet blivit det minsta bättre för de sämst ställda – nyliberalismen slet samhället sönder och samman. Den sägs rentav ligga bakom att psykiska sjukdomar blivit vanligare de senaste tjugo åren. (Belägget för denna hypotes är att en fransk filosof tror att det kan vara så.) Det mesta som gått snett de senaste decennierna, och det mesta har enligt Tham gått snett, beror kort och gott på nyliberalism. Av gåtfulla skäl framhålls Folkpartiets landsdagar 1981 som en central tilldragelse. Temat upprepar sig med smärre variationer som en fuga över dryga 130 boksidor.

Ibland har socialdemokratiska samhällskommentatorer svårt att bestämma sig för om socialdemokratin har vunnit eller förlorat. Två bilder brukar förekomma i debatten, beroende på läglighet. Å ena sidan sägs det att man i dag endast kan vinna val genom att sluta upp bakom den socialdemokratiska välfärdsstatens huvudprinciper. På så sätt består de socialdemokratiska idéerna hur det än går i valen. Även Alliansens valsegrar ska förstås som en triumf för socialdemokratin. Å andra sidan målas ofta bilden av en hegemonisk högervåg som krossar allt i sin väg – inte ens Socialdemokraterna vågar längre föra en socialdemokratisk politik.

Denna ambivalens syns även hos Tham. Vi får veta att den höger som i dag styr och ställer i grund och botten är ”den gamla högern, klasshögern för vilken omfördelning, välfärd och demokrati var huvudfienden – högern från tiden före 1914”. Det är denna politiska rörelse som har vunnit. ”Välfärdskompromissen är förintad, de rika har berikat sig, underklassen har fått lära sig att veta hut, demokratin är försvagad, facket är tillbakapressat, fördelningspolitiken lagd åt sidan, socialdemokratin krossad åtminstone som ett verkligt politiskt alternativ.” Man kommer att tänka på Oliver Twist.

Samtidigt beskrivs hur socialdemokratin tydligen har kvar vissa välfärdsambitioner ändå och tvärtom fått sina motståndare på defensiven:

Det var just i det avseendet som socialdemokratin inte gav upp: satsningar på skola, vård, omsorg, pensioner, sjukförsäkring, alltså välfärdens omfördelning och institutioner, är alls inte oförenliga med ekonomisk tillväxt och internationellt beroende. Man har förvisso retirerat, man har inte lyckats att klargöra att sådana insatser är särskilt angelägna när de ekonomiska vindarna blåser hårt, man har duckat när det gäller att stå upp för de nödvändiga skatterna, man har privatiserat och anpassat – men själva grundtanken har man inte övergivit. Det är det enda politikområde där nyliberalismen pressats till eftergifter – som till exempel Moderaterna i Sverige. Också högern vill nu tala om ’välfärd’.

Åtminstone en av bilderna måste vara felaktig. Ser man till offentlig statistik är det historien om välfärdsstatens överlevnadsförmåga som tycks vara korrekt, inte historien om dess fall. ”Det enda politikområde” som Tham här beskriver som ett undantag utgör i praktiken lejonparten av offentlig sektor och står i centrum för den politiska debatten. Under 1970- och 80-talet växte den svenska offentliga sektorn stadigt. År 1970 låg skattekvoten på 37,1 procent. Tio år senare hade den stigit till 45,5 procent. Vad hände när högervågen svepte över landet? Skatterna fortsatte att stiga. Toppnoteringen blev 51,5 procent, som första gången nåddes 1987. Förändringen under Alliansens regeringstid framstår i jämförelse som en måttlig trimning på en trend som i det längre perspektivet varit kraftigt uppåtgående.

Om nyliberalismens idéer är så illa underbyggda (”kvasivetenskap”) och får så katastrofala följder blir frågan hur i hela friden de har kunnat få en dominerande ställning – och dessutom i stort sett kunnat behålla denna ställning trots finanskrisen. Under 1950- och 60-talet följde västvärlden med framgång den inbäddade ekonomins modell, men övergav den från och med 1970-talet, menar Tham. Varför, och varför sker inte en återgång när fiaskot är ett faktum? I praktiken handlar detta om hur man kan förklara politisk förändring. Här framstår bokens analys som mycket grund, och detta helt oavsett om man delar Thams bedömning av nyliberalismens egenskaper.

Bokens förklaring uppehåller sig mycket vid utbudsfaktorer. Näringslivsfinansierade tankesmedjor och deras propaganda spelar en central roll, i Sverige huvudsakligen i form av Timbro. (Här bör det inflikas att författaren till denna recension varit verksam vid Timbro, vilket rimligen färgar min bedömning, men det betyder också att jag har haft möjlighet att få vissa inblickar på området.) Det beskrivs hur lärorna med tiden ”arbetar sig igenom opinionsbildning och politik”. I Storbritannien och USA ”rullades nyliberalismen ut med full kraft”, ”formerade nya väljargrupperingar” och ”skapade sin egen verklighet”. Östländer som kastat av sig kommunismen blir ”lätta offer för en segerrusig nyliberalism”. Ibland försöker ”försvagade” länder och rörelser att ”hålla emot” men ack, de förmår inte hålla fortet. Tham sammanfattar sin förklaring med ett citat av den tyske sociologen Wolfgang Streeck: ”Det var inte demokratins kravlogik eller det sociala medborgarskapet eller ens den demokratiska opportunismen som undergrävde efterkrigstidens sociala överenskommelse utan den historiska kraften i kapitalets ackumuleringslogik.”

Det är svårt att förstå vad dessa suggestiva penseldrag mer exakt skulle motsvara i den politiska praktiken. Resonemangen och metaforerna tycks beskriva processer där vilja, intentioner och agentskap är satta ur spel hos mottagarna, som om det handlade om spridningen av en mental infektionssjukdom. Var hela den politiska eliten och väljarkåren bara grundlurade dumbommar? Och varför kunde i så fall inte en så framgångsrik politisk rörelse som den svenska socialdemokratin anlägga effektiv intellektuell moteld mot detta svindleri i global skala?

Oavsett kapitalets makt är det svårt att ”rulla ut” politiska idéer som saknar relevans för sin samtids aktuella samhällsproblem. Man kan inte förstå en Margaret Thatcher som segrar i tre parlamentsval i följd, utan att samtidigt väga in den svaga ekonomiska utveckling och kaotiska arbetsmarknad som förstörde trovärdigheten för den tidigare Labourregeringen. Även i Sverige syntes liknande mönster: vikande tillväxt, stagnerande eller till och med fallande reallöneutveckling kombinerad med hög inflation. Här försökte Socialdemokraterna under 1980-talet förgäves att möta detta med en stor devalvering följd av den så kallade tredje vägens politik, en politik som nådde vägs ände åtta år senare. Kjell-Olof Feldt slutade som finansminister och utkom med sina memoarer varpå 1990-talskrisen följde.

I Thams historieskrivning framstår dessa ekonomiska kriser bara som episoder där storkapitalet otillbörligen har utnyttjat att arbetarrörelsen befunnit sig i temporärt underläge och fräckt passat på att trycka ned ovälkomna idéer i halsen på landets försvarslösa politiska ledning. Men idéspridning är i själva verket en högst aktiv process även från mottagarsidan. Politiker, byråkrater och väljare söker lösningar på samhällsproblem som de står inför.

Om politiska idéers framgång är beroende av de tidigare idéernas fiasko, borde den diagnos som Tham ställer betyda att förändringsfönstret står vidöppet i dag. Bokens svepande kritik mot politikens utfall är förvisso inte helt grundlös. De nyliberala idéerna har inte haft någon nämnvärd effekt på statens storlek, men genomslaget har varit desto större på statens form. Välfärdsstaten styrs och administreras med helt andra metoder i dag än tidigare. Visst kan man här hitta många misslyckanden och bieffekter av den politik som förts de senaste decennierna. Exempelvis är avregleringsreformer som bygger på att skapa pseudomarknader notoriskt svåra att lyckas med. Sådana reformer kräver ofta långtgående reglering, vilket kan få den paradoxala effekten att privatisering leder till ökad regelbörda.

Men all politik leder till misslyckanden och trista bieffekter, helt enkelt för att det är ett elände att hantera samhällsproblem och administrera välfärdsstater. Att praktiken bjuder på besvikelser är inte någon unik egenskap hos den usla nyliberalismen. Sant, att styra en offentlig förvaltning genom New Public Management, med köp-sälj-system och artificiella ”prislappar” på olika ärenden, kan ibland få rent absurda följder. Men har vi redan glömt de byråkratiska absurditeter som New Public Management försökte råda bot på? Den politiska utvecklingen blir mer förståelig när man betraktar den som en serie nödlösningar som successivt avlöser varandra.

När det värsta stridslarmet avtagit i boken kan man ändå möjligen skönja ett enstaka tecken som pekar i riktning mot mer nyanserade resonemang. I boken refereras statsvetarprofessor Bo Rothsteins förklaring till varför nyliberalismens policymisslyckanden inte resulterat i politiska nederlag. ”Det beror på … att man inte fogat samman de samhällsvetenskapliga insikterna till en sammanhängande samhällsteori som ett alternativ till den havererade nyliberalismen.” Brist på nya lösningar, således?

Problemet är att Tham inte med ett ord förklarat vad som skulle vara fel med den saliggörande politiken från 1950- och 60-talet. Varför skulle det behövas några nya idéer alls, och inte bara en rejäl återställare som med ett alexanderhugg förflyttar oss till 1970 igen? Den omtalade globaliseringen antyddes ju till stor del vara framkallad av olyckliga politiska beslut. Men kanske inte så enkelt ändå? Exakt vad är det som gör att de gamla idéerna inte längre duger? Det är här vänstern skulle behöva börja sin politiska diskussion. Men det är här boken tar slut.

Peter Santesson är chef för opinions­analys på Demoskop.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet