Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2016

Tema: Respons diskuterar den aktuella medieutredningen och den kvalitativa journalistikens kris och framtid
Historia
Nathan Shachar
Sin egen värsta fiende
– Essäer om spanska inbördeskriget
Bonniers | 640 s | Isbn 9789100156817
Recensent: Soledad Miguel
Obligatorisk läsning för hispanister

Det spanska inbördeskriget är fundamentalt för att förstå Spaniens nutidshistoria. Nathan Shachar lyckas i sin bok visa på krigets komplexitet och aktualitet. Sin egen värsta fiende har skönlitterära kvaliteter och borde vara obligatorisk läsning för Spanienintresserade, även om Shachar ibland är för kategorisk och överdramatiserande. 

Den som läser Nathan Shachars nyutkomna essäsamling kommer förmodligen inte längre att förknippa Málaga med bekymmerslös solturism. I stället kommer man att tänka på inbördeskrigets hårt drabbade stad: vandaliseringar, mord, repressalier, arkebuseringar, flyende civila som beskjuts… Málaga som våra dagars Aleppo.

Det spanska inbördeskriget (1936–1939), som inleddes med en misslyckad militärkupp, delade landet i två zoner. Den ena, som förblev lojal mot republikens lagliga regering, förlorade snart kontrollen över den allmänna ordningen. Vänstermiliserna (anarkister, vänstersocialister, kommunister) satte igång en social revolution där jordockupationer, kollektiviseringar, repressalier och mord på civila och präster ingick. Upprorsgeneralerna med Franco i spetsen styrde den andra delen av landet med järnhand; repressalier mot och mass-arkebuseringar av civila var vanliga. Deras erövringskrig skulle ta nästan tre år. Konflikten blev internationell: Hitler och Mussolini hjälpte Francosidan, medan republiken som på grund av noninterventionspakten varken kunde köpa vapen eller få militärhjälp av västvärldens demokratier, stöddes av Sovjetunionen och de internationella brigaderna. Få väpnade konflikter har fått så stor uppmärksamhet av världsopinionen, inte minst Sverige.

I sin nya bok behandlar Nathan Shachar, prisad essäist och korrespondent för Dagens Nyheter, detta krig på dryg 600 sidor i åtta tematiska essäer som inleds med ett introduktionskapitel och en hundra sidors kronologisk skiss över själva krigsförloppet. Essäernas olika teman kompletterar varandra men kan med behållning läsas separat. I fyra av essäerna berättar han med hjälp av individuella öden och lyckas med dramatik och intensitet förmedla gestalternas historia. Shachar är en gudabenådad berättare och hans kraftfulla formuleringar skapar njutbar rytm och intensitet, men det leder också till att han ibland missar viktiga nyanser, något jag återkommer till längre fram.

En viktig fråga Shachar tar upp är hur konflikten utspelade sig i språket när de olika sidorna benämnde kriget (”korståg mot ateism eller kommunism” / ”kamp mot fascismen”). Historikern Santos Juliá (f. 1940) utvecklar detta ämne i en mycket läsvärd artikel som finns på nätet (”Los nombres de la guerra civil”). Shachars beskriver, med all rätt, Juliá som inbördeskrigsforskningens nestor.

Med tanke på att inbördeskriget har genererat oceaner av både skönlitteratur och faktaböcker kan man ställa sig frågan: på vilket sätt bidrar Shachars bok till ämnet? Jag vill svara att den inte presenterar några nya rön men att Shachar på ett suveränt sätt för en nordisk publik lyckas belysa krigets komplexitet och aktualitet.

För det första visar han att det fanns stor splittring i varje läger. Francosidan bestod av flera grupperingar med olika ideologiska hemvister: falangister, carlister, monarkister, konservativa katoliker och fackliga fascister. Dessa tvingades samman inom Movimiento Nacional, den nationella rörelsen där den katolska kyrkan tjänade som en enande faktor och en källa till legitimitet. Som tack gav Franco kyrkan stora privilegier.

Den republikanska sidan förblev däremot splittrad och genom Shachars beskrivningar inser vi vidden av det stora dramat. Vänsterliberaler, socialister, anarkister, Stalintrogna kommunister (PCE), antistalinistiska kommunister (POUM), katalanska och baskiska nationalister var motsatta krafter. Inte nog med det, flera av grupperna var emot den ”borgerliga” demokratin. Shachar beskriver den hårda interna kamp som ledde till miniinbördeskriget i Barcelona i maj 1937 där det Stalintrogna PCE kom att öka sitt inflytande. PCE växte till ett massparti som paradoxalt nog fick rollen som ett antirevolutionärt parti som stod för ordning och auktoritet.

För det andra visar Shachar att det fanns avgörande skillnader mellan de båda lägren när det gällde militära resurser, vilket blev avgörande för krigets utgång. Franco-sidan fick överlägsen och kontinuerlig hjälp av Hitler och Mussolini. Sovjets hjälp till republikanerna var däremot ojämn och dyr. En avgörande militär faktor för Francosidan var ”morerna”, de erfarna marockanska soldaterna från det dåvarande spanska protektoratet. De utnyttjades i den psykologiska krigsföringen och var där ”för att skrämmas och få republikanerna ur balans”.

För det tredje visar Shachar att terror mot civila utövades av båda sidorna. I boken finns många exempel på denna viktiga aspekt av kriget, som inte är så känd i Sverige. Flera berättelser handlar om just den ”röda” terror som utövades av olika milisgrupper på den republikanska sidan (Modelofängelset, Paracuellos, Järnkolonen). Shachar nämner även milisernas mord på präster, nunnor och kyrkofolk i allmänhet, något som 1936 skapade rubriker i västvärldens medier och misskrediterade den spanska republiken.

Om Francosidans terror och repressalier mot civila kan vi läsa i avsnitten ”Málaga, Morerna kommer!” och ”Efteråt – krigets långa skugga”. De katolska militärprästerna deltog i repressionen genom att ge syndernas förlåtelse till de som begick brott mot civila eller genom att ge sista smörjelsen till de som skulle avrättas. I ”Málaga” beskrivs ett av de värsta krigsbrotten, den så kallade ”La desbandá”, när flyktningar från Málaga och övriga Andalusien utsattes för terrorbeskjutningar när de flydde till fots mot Almería. Shachar hänvisar till en skakande spansk dokumentär som behandlar denna relativt okända händelse, som producerats av den statliga spanska TVE och går att hitta på nätet.

Kapitlet ”Striden om minnet” behandlar krigets aktualitet genom att diskutera övergången till demokrati och ta upp påståendet om att den förutsatte ”en tystnadspakt”, något som den intervjuade professorn Juliá bestämt tillbakavisar med solida argument. Andra mycket aktuella diskussionsämnen som tas upp är utgrävningarna av massgravar, ändring av gatunamn, De fallnas dal samt neofrankisternas framgångar med sina historieböcker.

De siffror Shachar anger över antalet dödade civila är tagna från Santos Juliá (Víctimas de la guerra civil, 1999) när beräkningarna var preliminära; enligt dessa dödades över 38 000 civila av den ”röda terror” under kriget och över 140 000 av Francosidans terror under perioden 1936–1950. Jag hade önskat mig en uppdatering av dessa siffor med data från 2010 som man hittar i Martorell och Juliá (Manual de historia política y social de España, 2012). Enligt denna undersökning dödades 50 065 civila av den republikanska sidans terror, medan Francosidans terror (1936–1950) krävde 141 951 civila. Forskningen fortsätter och siffran över civila dödade av Francosidan kan öka något.

Förutom att Shachar i sina essäer lyckats visa krigets komplexitet och aktualitet kommer han till några enkla men insiktsfulla slutsatser: de flesta spanjorerna ville inte slåss även om det fanns en del hat innan krigets början (han stöder sig här på Pedro Corrals bok Desertores  från 2005); slumpen bestämde i många fall vilken sida man slogs på; framför allt berodde det på vilken del av Spanien man befann sig i vid krigets utbrott; kriget slutade inte 1939 för dem som förlorade. I essän ”Efteråt – krigets långa skugga” berättas om Francos fortsatta repression och arkebuseringar. 1940 befann sig över 400 000 personer i koncentrationsläger i väntan på rättegång. Familjerna till dem som ansågs skyldiga bestraffades också, de förlorade sina egendomar och fick inte ransoneringskort. För att skydda sina barn, hemlighöll de drabbade om någon familjemedlem hade blivit mördad eller förföljd. En grupp som blev särskilt utsatt var lärarna, många mördades, andra fängslades eller förlorade sina tjänster. Alla aktiva politiker eller tjänstemän under republiken blev förföljda och de flesta avrättade. De som var frimurare blev brännmärkta. Franco pratade alltid om en internationell komplott mot Spanien bestående av frimurare och judar, trots att det i Spanien knappats fanns någon judisk befolkning.

Sin egen värsta fiende är en imponerande och värdefull bok som täcker många betydelsefulla aspekter av kriget. Men det innebär inte att jag kan hålla med Shachar i alla hans påståenden och omdömen. Ofta är det frågan om nyanser, ibland är Shachar för kategorisk eller överdramatiserande.

Helt riktigt beskriver han Spanien 1936 som ett jordbruksland där kyrkan var en mycket viktig maktfaktor, men jag vänder mig mot hans kategoriska påstående att ”Spanien inte var något särskilt katolskt land, räknat i antalet troende och antalet mässbesök.”. Visserligen har jag inte några pålitliga uppgifter om antalet troende eller mässbesök från den tiden, men det är svårt – för att inte säga omöjligt – att förklara viktiga politiska fenomen under republiken (1931–1936) om man inte utgår från att Spanien var ett ”särskilt” katolskt land sett till antal troende. Man kan till exempel inte förklara varför det katolska och högermonarkistiska partiet CEDA, bildat i mars 1933, på mycket kort tid blev ett massparti och parlamentets största i valet i december samma år, om det inte var just för att majoriteten av spanjorerna var troende katoliker. Jag vill påstå att katolicismen och respekten för kyrkans bud åren 1931–1936 var en kvinnofråga. Många inom vänstern (Indalecio Prieto, Margarita Nelken) motsatte sig kvinnlig rösträtt med argumentet att kvinnorna skulle följa kyrkans påbud och rösta på konservativa partier. Med all sannolikhet påverkade kvinnornas nyvunna rösträtt (1931) det ovannämnda valresultatet 1933.

Det finns andra exempel på att Shachars tillspetsade formuleringar kan vara missledande. Ett är när han med hårda ordalag fördömer Franco och hans kumpaner ”som reste sig mot landets lagliga regering, drog igång ett förödande krig och sedan i fyra decennier höll Spanien i ofrihet och fattigdom”. Allt det där stämmer, om man tar bort substantivet fattigdom. Spanien industrialiserades från slutet av 50-talet och välståndet ökade markant under 60-talet, trots Francos diktatur kanske man ska tillägga. Ett annat exempel är när Shachar, i färd med att berömma den spanska övergången till demokrati, beskriver Spanien 1975 som ”ett härjat, nedblodat samhälle med avgrundsdjupa klyftor, förgiftat av harm och hämndlystnad och med mardrömslika minnen, levande eller nedkämpade i de allra flesta hem – går från tyranni till demokrati på ett par säsonger!” Denna dramatiska beskrivning kunde kanske ha passat in på Spanien 1950 men absolut inte 1975. Det skulle vara intressant att jämföra det citerade stycket med Peter Weiss positiva kommentarer om det spanska samhället under sin resa i landet år 1974 och som nu finns utgivna (Peter Weiss och Francisco J. Uriz, Viaje a la España de Franco, 2016).

Men trots dessa invändningar har Sin egen värsta fiende stora förtjänster. Det handlar om en bok med skönlitterära kvaliteter och en imponerande faktamängd. Den behandlar ovanliga aspekter och har överraskande synvinklar. Den lyckas visa krigets komplexitet och aktualitet. Den erbjuder insiktsfulla slutsatser. Shachar kan konsten att skapa spänning och fånga läsaren. Med tanke på att kriget är så fundamentalt för att förstå Spaniens nutidshistoria, borde den här boken vara obligatorisk läsning för alla hispanister och Spanienintresserade. (Särskilt glädjande för oss hispanister är att han ofta använder sig av spanska ord och lyfter fram deras potentiella innebörd.) Dessutom är jag säker på att den är lämplig som utgångspunkt för vidare diskussioner eller studier inom högskolan eller i studiecirkelform. På Södertörns högskola brukade jag använda Shachars tidigare essäer i kurser om spansk kultur. Hans texter kunde väcka intresse och stimulera unga studenter att läsa vidare. Min förhoppning är att Sin egen värsta fiende även ska kunna locka den unga twitter-generationen.

Soledad Miguel är doktor i spanska vid Göteborgs universitet och filosofie magister vid universitet i Oviedo (Spanien). Hon är författare till boken España. Historia, literatura y arte (Studentlitteratur, 1997 och 2002). I hennes avhandling (Revolución o reforma, 2016) analyserar hon två spanska socialistledares retorik månaderna före inbördeskriget.

 

– Publ. i Respons 6/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet