Konstarterna & medier

Ödmjuk men bakåtlutad läsning

Inte en punkt – Snitt i Sonnevis dikt
Arne Melberg

Daidalos
265 sidor
ISBN 9789171735508

| Respons 5/2019 | 9 min läsning

Arne Melberg menar att Göran Sonnevi sedan mitten av 70-talet skrivit på en enda lång dikt som förblir oavslutad och att dess centrum är överallt. Sonnevis dikter tycks enligt Melberg framför allt ropa efter en tematisk inventering och identifiering av poetens vägval. Här framstår litteraturvetaren mest som en kunnig trädgårdsmästare och man saknar längre och fördjupande närläsningar.

Göran Sonnevi. Foto: Stefan Tell

När en av samtidens mest omtyckta och lästa poeter nu blir föremål för en första författarskapsstudie är ingången passande nog den bredast möjliga: att beskriva författarskapets centrala teman. I skydd under den personliga essäns vida kappa manövrerar professor emeritus Arne Melberg fritt mellan djupborr och fjäderpensel för att avtäcka Sonnevis egenartade poetiska profil i den svenska litteraturen. I sin helhet bär essäboken drag av samlade anteckningar om författarskapet och trots tematiska indelningar om sex kapitel finns en totaliserande tendens som undviker längre och fördjupande närläsningar.

Metoden är på en gång insisterande och anspråkslös. Melberg analyserar inte gärna enskilda dikter, utan talar hellre om Sonnevis Dikt som ett enda helt. Han menar att Sonnevi skrivit på en enda lång dikt sedan det längre formatet tog över efter Det omöjliga från 1975 och på så vis kan han hämta underlag för sina teser från alla diktböcker. En följsamhetens förbannelse vilar över boken: själva arbetet ligger i att ordna läsfrukten efter identifierbara teman snarare än att göra de snitt genom texterna som titeln lovar.

Av det första kapitlet, som också fått ge namn åt boken, Inte en punkt, lär vi oss att Sonnevi slutade med renodlade punkter med sin fjärde diktsamling och nu! (1967). Förutom klargörandet av interpunktion vill Melberg också mena att Sonnevis dikt alltid är oavslutad, med ”ett centrum överallt” och öppnar sig för ett ständigt kommande. Iakttagelsen är så långt förstås korrekt. Men vad gör Melberg med den?

I stället för att låta insikten öppna Sonnevis dikt och få dess övriga teman och ärenden att djupna blir den en återkommande sentens, ett omkväde som visserligen inte försvagas, men vars potential förblir oförbrukad. Att orientera sig och dra gränser i en så rik textyta som Sonnevis kan förstås framkalla svindel hos vilken kritiker som helst. Men utan modet att följa dikternas kallelse och verkan så långt de bär, blir litteraturvetaren sällan mer än en kunnig trädgårdsmästare som hänger efter poesiläsaren med åtföljande botaniska instick och utvikningar. När sekundärlitteraturen saknar både historiska ambitioner eller meddelar nya kritiska fynd, mattas läsningen och texten får drag av kommentar.

Troligen är den tillbakahållna positionen en del av Melbergs egen självrannsakan, framlagd i den givande akademiska memoarboken Mitt i litteraturen (2002). Självkritiken är här inte nådig, med ”en misstanke om att jag hamnat på fel spår, att mina litteraturkritiska ansträngningar varit missriktade och att jag borde ha gjort bättre och borde kunna göra bättre”. Kanske har de misskända felstegen gjort författaren mindre villig att låta Sonnevis poesi korsas genom fler kritiska perspektiv och tyngre lastade tolkningar? Kanske ansåg han det helt enkelt inte nödvändigt.

Ändå finns i memoarboken starka omläsningar och betydande insikter som vittnar om en tro på litteraturkritiken och den drivna teoretiska reflektionen. I någon mening innebär alltid skrivande om estetiska verk ett våldförande på materialet – att låna något av dess akuta adress och följa sin läsning även när den hotar att leda till återvändsgrändens remi eller uppmana till fosforistiska halvsanningar osande av litt.vet. Utan att vika för frestelsen att ”lösa gåtan” i det estetiska verket kan man minnas Theodor Adornos ord om ”behovet av övertolkning” just för att spåra något av sanningshalten i det estetiska verket. Litteraturen ropar efter reflektion! Hos Melberg tycks Sonnevis dikter främst ropa efter en tematisk inventering och identifiering av poetens hållning och vägval. Det anbefaller en visserligen ödmjuk, men lätt bakåtlutande läsart.

Melberg blottar övertygande övergången från en aktivistisk utgångspunkt till en mer tvivlande och resignerad position.

Kapitlet ”Interventioner, reservationer”, om politikens roll i Sonnevis poesi, hade särskilt tjänat på en mer utvidgad diskussion. Det politiska är hos Sonnevi en av de röda trådar som löper genom hela författarskapet och är en självklar del av dikten som livskommentar över ”poetens liv, vännernas liv” och – ”världens liv”. Melberg blottar övertygande övergången från en aktivistisk utgångspunkt till en mer tvivlande och resignerad position. Strävan att aktivt intervenera i politiken avtar och Vietnamdikternas appell av anklagelseakt ryms inte i de senare, mer dialogiska kommentarerna till de världspolitiska skeendena. Rättfärdighet blir mer och mer av ett dilemma och motståndet grumlas av eftertanke. Som i Klangernas bok (1998):

Det finns inget svar  Jag vill

gå det vidriga emot, men jag

vill inte vara bland de rättfärdiga

För då har jag inte längre

 

friheten, inte heller mot

det vidriga        Så här kan jag röra mig

i labyrinten       Det hjälper

inte den vidriges offer

Det är samma ”vidrighet” som i den kända ”Om kriget i Vietnam”, men vädjan till handling har synbart avtagit. Här blir dock en helhetsläsning nödvändig: anteckningar om dagspolitiska händelser varvas med intimsfärens sinnlighet, med den omsorgsfulla beskrivningen av en fjärils vingar, med den metafysiska spekulationen, med tidens ständiga hot om avslut och avsked. Att utvinna en politisk hållning låter sig göras, men det löser inte frågan om politikens roll i poesin och för dess läsare. Arkimedes punkt finns inte, som Sonnevi skriver i Oceanen (2005), vare sig den avser en samhällets hävstång upp ur förtrycket eller en världsvisdom befriad från skumdagerns tvivel. Likväl ådrar den poetens uppmärksamhet likt en magnet:

Jag önskar mig topologisk suveränitet

Varifrån jag ser topologierna    De fritt

svävande systemen, jag såg som

ung människa   Och jag själv någonstans

utanför, svävande, som en gud i mörkret

Sonnevis särpräglade förmåga till närvaro och besinning lyfter motivtrådarna i hans dikt med en närmast existentialistisk verkanskraft. För trots all prosafiering, sinnlighet och livskommentar rör det sig om en hög konst med stark vertikal lutning, i riktning mot ascension, epifani och upplyst övertygelse. Utan den samtidiga rörelsen mellan messianism och materialism, det höga och det låga, skulle inte den särskilda ytspänning bildas med dess täta polyfona skikt som karaktäriserar Sonnevis poesi.

Kritikern måste följaktligen ställa sig frågan om själva mekaniken i Sonnevis diktion, den som skapar dess närvaro och fenomenologiska verkan. Tillståndet är klassiskt grekiskt: där det normala är att glömskan och Lethe slukar allt och att motståndet – aletheia – måste mobiliseras, trots dess tragiska implikationer. Långt ifrån den ständigt påtalade Mozart liknar Sonnevis metod de tidiga pianosonaterna hos Beethoven: enkla fraser byggs ut och förskjuts till en omfångsrik musikalisk kombinatorik (ett av poetens återkommande favoritord). Inte sällan är det den enkla iakttagelsen och den uppskjutna eller aldrig helt fullgångna epifanin som leder vägen, som i inledningsdikten ”Eldsnabbvingen; 2013” i den senaste diktsamlingen Sekvenser mot Omega (2017):

Så ser jag den        En

lite mindre fjäril

som sitter med hopfällda

ljust bruna vingar

med svaga linjer i vitt

Den sitter i låg ögonhöjd

på tomatplantans

ljust gröna blad

På ytan rör sig dikten på den botaniska och entomologiska iakttagelsens nivå. Små signaler ges emellertid om att mer står på spel: ”något fladdrar till”; ”jag ropar på dig”; den suggestiva titeln och diktens placering alldeles i början av boken. En banal tolkning är förstås att det rör sig om en ”sekvens mot omega”, om livet ställd inför döden; ett utsnitt av vår delaktighet i tidens gång, med ett eko av större upptäckter. Fler närläsningar i Inte en punkt hade kunnat fördjupa bilden av motivens verkan i dikterna och upptäckterna hade kunnat bli flera. Dess kritiska uppgift är däremot uppmätt efter större avstånd och riktmärken och hejdar sig inför alltför närgångna och långvariga stopp i ett digert estetiskt material.

När det gäller dikternas formaspekter uppehåller sig Melberg vid rörelsen mellan elegi och hymn, där den förra riktigt bekräftas vara den mest framträdande. Även cesuren, ett centralt begrepp i Sonnevis poesi, bevärdigas med följsam uppmärksamhet. Genom ett kluster av betydelser utgör den ”ett motrytmiskt avbrott” (Hölderlin), en vändning eller skärningspunkt – ja är det inte själva snittet – det som bryter med världens gång och samtidigt möjliggör ett nytt skede i tiden. Även om vi inte får någon sublim vy över materialet så är Melberg en noggrann läsare som med god djupsikt påvisar hur motivet återkommer och transformeras i Sonnevis poesi. Han har inget behov av att ta sin tillflykt till målande adjektiv, nykläckta neologismer eller kursiverade poetismer för att överskyla ett selektivt urval. Förtrogenheten med författarskapet lägger också i dagen i vilken hög grad Sonnevis dikter talar med varandra och vinner på att korsläsas med varandra.

I kapitlet ”Torn av intet” får vi många exempel på hur intets och bottenlägets status utgör ett grundläggande villkor i Sonnevis poesi – trots dess voluminösa oceaner av ord. Inför avgrunden och tystnaden får ordet en räddande roll och blir ett sätt att närma sig eller kvarhålla det levande och låta det uppdaga sig. Alfabetets möjligheter blir som hos Inger Christensen ett sätt att framhålla livets befintlighet; att solen och fjärilen finns, kärleken och vännerna. Överallt i böckerna återkommer dessa dikter där kärleken utgör den livets sluss som trumfar systemen, labyrinten och vidrigheten.

Den i övrigt kanske mest bidragande orsaken till att läsningen av Arne Melbergs bok blir en stundtals märklig upplevelse är att inlagan löper på vänster sida medan den högra sidan helt ägnas åt åtföljande kommentarer, funderingar och fullständiga diktcitat. Följden blir ett ofrånkomligt bladvändande fram och tillbaka. Högersidan fungerar även som en löpande notapparat, vilket medför brister i orienteringen och förstärker med dess personliga utvikningar draget av personlig klippbok. Bäst fungerar lösningen i slutkapitlet, ”Antologi”, där en dikt ur varje diktsamling introduceras på ena sidan och citeras i sin helhet på den andra.

Med sitt fokus på central tematik och grundliga motivgenomgång kommer Arne Melbergs essäbok otvivelaktigt bli en värdefull hållpunkt inför kommande studier av Göran Sonnevis diktning.

Publ. i Respons 5/2019
TEMA | Det ojämlika Sverige

Thomas Evertsson

Thomas Evertsson är kritiker och bibliotekarie på Rättviks kulturhus. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark