Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Filosofi & psykologi
Martin Heidegger
Vara och tid
Daidalos | 528 s | Isbn 9789171734006
Recensent: Johan Eriksson
Ofullbordat verk som präglat kontinental filosofi

Martin Heideggers verk Vara och tid från 1927 har präglat hela den efterföljande kontinentala filosofin. Den fråga han ville besvara var vad ”är” egentligen är, men han kom aldrig fram till något svar. Nu förligger denna klassiker i en utmärkt nyöversättning.

Vid sidan av Wittgensteins Filosofiska undersökningar är Martin Heideggers Vara och tid 1900-talets mest inflytelserika filosofiska verk. Stora delar av den kontinentala traditionen är närmast otänkbara utan den intellektuella grundstöt som utgick från Heideggers huvudverk. Utan de banbrytande analyser som där utvecklades skulle vi i dag ha svårt att föreställa oss till exempel existentialismen hos Sartre och Beauvoir, den hermeneutiska tolkningsteorin hos Gadamer och Ricoeur, fenomenologin hos Arendt, Merleau-Ponty och Levinas, Derridas dekonstruktion eller Lacans psykoanalys.

Verkets bakgrundshistoria är välkänd. Som nydisputerad gjorde Heidegger under 20-talet sig ett namn inom filosofiska kretsar i Tyskland som briljant föreläsare och egensinnig förvaltare och utvecklare av den fenomenologiska filosofin, som under seklets första år hade skapats av Heideggers lärare och tidigare mentor Edmund Husserl. När Husserl avgick från sin professur i Freiburg var Heidegger den tilltänkta och självklara efterföljaren. För att erhålla tjänsten behövde han dock meritera sig genom en större publikation. Manuskriptet sammanställdes i all hast och kort efter publiceringen 1927 stod det klart att den tyska filosofin hade fått en ny och lysande stjärna. Detta var sex år innan Heidegger också gjorde sig känd genom sitt ödesdigra ställningstagande för nationalsocialismen och dess partiprogram.

År 1981 kom boken i svensk översättning av Richard Matz, då med titeln i bestämd form: Varat och tiden. Matz gjorde ett på många sätt imponerande försök att överföra Heideggers nyskapande tyska språkbruk till läsbar svenska, men översättningen lider av tydliga brister och det har sedan länge viskats om en kommande ny­översättning. Det har tagit sin tid, men nu är den äntligen här, denna gång under den korrekta titeln, i obestämd form: Vara och tid. Översättningen är gjord av Jim Jakobsson och är alldeles utmärkt. Som en av de främsta Heidegger-kännarna i vårt land har Jakobsson också försett boken med en instruktiv efterskrift, där han med säker hand leder läsaren genom verkets avgörande begrepp och tankevändningar.

Fastän verkets originalitet är oomstridd, sällar sig Heideggers projekt åtminstone på ytan till raden av klassiska filosofiska grundläggningsförsök. Vi får höra att den vetenskapliga kulturen och filosofin befinner sig i en kris. Den positiva vetenskapliga forskningen har förlorat kontakt med sina egna grundbegrepp – natur, människa, historia, språk, psyke och så vidare – och skenat i väg i en idélös röra av faktakunskaper och metodologier som riskerar att skymma och fördunkla ”sakerna själva”. Boten ligger dock inte i en återgång till någon förvetenskaplig irrationalism eller urvattnad form av ny religiositet; det som krävs är att utveckla ett både strängare och mer eftertänksamt filosofiskt vetande.

Under denna tid tänker sig Heidegger att det finns två möjliga former av vetenskap: dels positiva vetenskaper, dels den transcendentala vetenskapen, det vill säga filosofin, eller vad Heidegger kallar ”ontologin”. De positiva vetenskaperna syftar till att vinna kunskap om det som finns till, alltså det varande, det som har den kategoriala formen av att vara något som vi på ett eller annat sätt kan ”tala om”, ”mena” och ”förhålla oss till”. De positiva vetenskaperna delar upp det varande mellan sig: lingvistiken undersöker språket, psykologin undersöker det psykiska, biologin undersöker det organiska livet, antropologin undersöker människosläktet och dess livsformer och så vidare.

Vad blir då över för ontologin? Finns det någonting annat att undersöka än det varande, än det som ”är”? Jo, där de positiva vetenskaperna söker faktakunskaper om sådant som språk, psyke, natur och människosläktet, där frågar den ontologiska vetenskapen efter språkets, psykets, naturens och människans vara. Ontologin syftar till att undersöka det som ”bestämmer det varande såsom varande”, det varandes ”mening och grund”, det som möjliggör varje meningsfullt sätt att tala om och förhålla sig till det varande och som därför är något som den positiva vetenskapliga forskningen alltid redan förutsätter.

Innan vi vetenskapligt kan börja undersöka och ställa frågor om hur till exempel psyket fungerar måste vi ju i någon mening redan veta vad psyke är för något. Om den positiva vetenskapliga forskningen alltså inte låter sig ledas av en åtminstone rudimentär ontologisk förståelse av det undersökta objektets eget vara, riskerar forskningen att i varje särskilt fall applicera en metod, en begreppslighet och ett sätt att grunda och bevisa som inte står i paritet med det undersökta objektet självt.

Men, tänker sig Heidegger vidare, även det ontologiska frågandet förutsätter något. Även den ontologiska undersökningen av de olika varandenas vara måste låta sig ledas av svaret på vad Heidegger kallar för den ”fundamentalontologiska” fråga som var den drivande kraften redan i Platons och Aristoteles filosofiska forskning, det vill säga frågan efter det som allt varande, trots inbördes skillnader, har gemensamt: att det är. Detta är den gåtfulla frågeställning som Heidegger i Vara och tid föresätter sig att arbeta ut och besvara: Vad är ”är”? Eller som Heidegger också uttrycker det: vilken är varats mening över huvud taget?

Vid en första anblick kan man tycka att det är konstigt att ett så klassiskt filosofiskt grundläggningsförsök har gett den intellektuella grundansatsen till stora delar av den kontinentala filosofins utveckling. För är det något som den kontinentala filosofin under senare delen av 1900-talet har problematiserat så är det väl just möjligheten att kunna artikulera en stabil grund för tänkandet och vetandet.

Heideggers projekt var tänkt att bestå av två delar som skulle innehålla tre avsnitt var, men avbröts efter den första delens två inledande avsnitt. Dessa inledande avsnitt utgör Vara och tid såsom vi i dag känner den. Fram till ett svar på verkets övergripande frågeställning om varats generella mening kom Heidegger aldrig. Vad vi får ta del av är hans försök att utarbeta själva frågeställningen, att skänka den nebulösa varafrågan en viss grad av genomsynlighet genom att öppna upp horisonten för hur ett svar skulle kunna sökas. I detta försök att göra frågeställningen förståelig, kom själva föreställningen om vad en grund är, och vad ett grundläggningsförsök kan tänkas innebära, att problematiseras på ett radikalt sätt.

I bokens inledning frågar sig Heidegger var vara och varastrukturer står att finna. Vara – det som bestämmer det varande såsom varande – är självt inte något varande bland andra. Vi hittar det inte i sfären av det som är: hur noggrant vi än undersöker till exempel ett träd, kommer vi inte att i trädet hitta dess karaktär av att vara just ett träd! I stället måste vi söka efter vara och varastrukturer genom att ta vår utgångspunkt hos den varelse som uppenbarligen kan ställa varafrågor – alltså hos oss själva. I egenskap av människor karaktäriseras vi på ett grundläggande plan av att vara ”varaförstående”. Detta visar sig i det faktum att vi på ett självklart sätt använder oss av uttryck som ”är”, ”har varit”, ”kommer att bli”, och att vi i vårt sätt att leva och förhålla oss spontant skiljer på sådana saker som natur, matematiska tal, tankar, bruksting och människor. Men denna varaförståelse är i högsta grad implicit: inför explicita ontologiska frågeställningar har vi trots vår levda varaförståelse initialt en benägenhet att stå handfallna.

Nu har Heidegger dragit upp riktlinjerna för sitt projekt: för att arbeta oss fram i riktning mot varats generella mening måste vi först och främst ta oss an uppgiften att explicit artikulera de meningsmässiga grundformer som konstituerar och strukturerar den implicita varaförståelse vi alltid redan lever i. Det handlar med andra ord om att initialt undersöka människans vara, men inte människan i egenskap av att vara ett varande bland andra i världen (då vore undersökningen en ”regional” ontologi och inte en fundamentalontologi), utan i egenskap av att vara den ”plats” där varat ges, varats ”där”, tyskans ”da-sein” – i svensk översättning: ”tillvaron”.

Denna ”tillvaro-” eller ”daseinsanalys” är vad som upptar verkets publicerade åttiotre paragrafer, och det är alltså i denna vindlande analys vi hittar incitamenten till stora delar av den efterföljande kontinentala filosofin. Existentialismen hämtar inspiration i Heideggers utläggningar av människans ändlighet, ansvar och frihet, det vill säga att människan väsentligen lever i riktning mot sina möjligheter och sin död, och att hon kan ställa frågan om sitt eget vara och därmed lever ett liv som på ett eller annat sätt alltid angår henne.

Den fenomenologiska tradition som utvecklades på basis av Heideggers tillvaroanalys får sina impulser från Heideggers kritik av de cartesianska begreppen om subjektet och världen och från hans utläggningar om människan som ”i-världen-varo”. Världen utgör ingen ansamling av indifferenta objekt placerade i den objektiva rumstiden, utan snarare ett dynamiskt meningssammanhang som vi i egenskap av människor alltid befinner oss öppna inför och engagerade i. Människan kan inte tänkas utanför sin värld, och världen kan inte tänkas utanför människan.

Den moderna hermeneutiken och tolkningsteorin tar sin utgångspunkt i Heideggers utförliga analyser av människan som en historisk och tidslig varelse. Varje försök att förstå och utveckla sig själv, sin värld och sitt vetande måste ta sitt avstamp i en historiskt nedärvd ”förför­ståelse”, eller i en ”hermeneutisk situation”, som ritar upp spelrummet för varje förståelseförsök, samtidigt som spelrummet alltid kommer att förskjutas och modifieras i relation till förståelseförsökens realiserande. Vår meningsmättade i-världen-varo är något som alltid är ”på väg”.

Den franska dekonstruktionens grundidéer, för att avsluta uppräkningen, kan spåras tillbaka till Heideggers tankar om människans ”kastadhet”, grundlöshet och hemlöshet. Människan är inte tänkande och handlande ”före” eller ”oavsett” utan endast utifrån sin karaktär av att vara mottagare av varat. Detta innebär att varat, samtidigt som det skänker möjligheterna till tänkande och handlande, alltid drar sig undan den reflexiva blicken. Tänkandet och handlandet, för att tala med Derrida, är effekter av en ”konstitutiv frånvaro”.

Att varat alltid motsätter sig varje försök till kontroll och genomlysning – detta kom mer och mer att bli ett bärande tema i den sene Heideggers skrifter, alltså de skrifter som härstammar från den period som sträcker sig från den så kallade ”vändningen” i hans tänkande under mitten av trettiotalet och fram till hans död 1976. Men det är en annan historia. Dock är det en historia som är svår att hitta in i utan att man först har tillgodogjort sig huvudverkets imponerande försök att leda det filosofiska tänkandet i riktning mot en erfarenhet av tiden som varats yttersta horisont och mening – Vara och tid.

Johan Eriksson är fil.dr i teoretisk filosofi.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet