Ökad frihet från staten har lett till starkare styrning

Avgörande för diskussionen om universitetet är att få utomstående intressenter att förstå varför akademisk verksamhet behöver styrformer som skiljer sig från annan offentlig och privat verksamhet. Denna antologi ger en stabil grund för en sådan strävan. Den tecknar en god och balanserad bild av hur svenska lärosäten styrs.

Universitetet, näst den katolska kyrkan, framhålls ofta som den västerländska institution som bevarat sin särprägel över längst tid. I dag, dryga 800 år efter att de första universiteten grundades, framstår dock dessa uppburna institutioner som litet vilsna och osäkra. När våra samtida lärosäten dras mellan olika intressen och uppdragsgivare är det ibland svårt att se vad som håller dem samman; kanske är universitetet, som historikern Shelby Foote uttryckte det, bara en ”samling byggnader som omger ett bibliotek”. En återkommande tankefigur är att idén om universitetet är det som utgör dess kärna och en rik tradition har – inte minst inom humaniora – ägnats åt att diskutera hur dessa idéer utvecklats. Bara under det senaste året kan Thomas Karlsohns omfattande textsamling på detta tema (Universitetets idé) och Johan Östlings fördjupade historik kring Humboldts universitet (2016) nämnas (se också Respons 4/2016).

Det samtida intresset för universitetens historia och de idéer som format dem bör ses mot en bakgrund av en allt intensivare diskussion kring hur forskning och högre utbildning ska styras. I flera nyligen utkomna böcker framställs universitetet som en ifrågasatt institution där statens och näringslivets krav på samhällsnytta och direkt kommersiellt utbyte hotar den akademiska friheten. I den alarmistiska Universitetsreform! – Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen (Anders Björnsson med flera) från 2015 är det snarast en återgång till ett idealiserat förflutet som anbefalls för att motverka en allmän förflackning av den högre utbildningen. Året efter kom antologin Det hotade universitet (Shirin Ahlbäck Öberg med flera) där en mer analyserande, om än kritisk hållning till den högre utbildningens och forskningens utveckling återfinns (recenserades av Johan Boberg i Respons 4/2016). Ett centralt problem i båda dessa verk är frågan om hur universiteten bör styras, ett problem som vanligtvis – kanske alltför ofta – kokas ner till en konflikt mellan kollegialitet och linjestyrning. Den senare styrformen sägs vara inspirerad av näringslivets organisation och inte sällan kopplas den samman med en allmän trend inom offentlig förvaltning, som av dess kritiker ofta benämns som New Public Management (NPM). Kollegialiteten, i form av lärare och forskares inflytande och beslutanderätt gällande ledning och organisation, ses däremot som en garant för professionens upprätthållande och för bevarandet av den akademiska friheten.

Det är inte bara så att lärarkollegiet har allt mindre att säga till om, utan de organ som ändå väljs blir alltmer centraliserade och därmed distanserade från de lokala kontexter där behovet av kollegialitet är som störst. Resultatet vid många lärosäten är att kollegialiteten blir ett slags garnityr som mer än något annat används för att legitimera beslut tagna i linjen.

Konflikten mellan kollegialitet och linjestyrning behandlas också utförligt i Linda Wedlins och Josef Pallas antologi Det ostyrda universitetet? – Perspektiv på styrning, autonomi och reform av svenska lärosäten. De texter som samlas här är främst skrivna av statsvetare och företagsekonomer och det är universitetet som organisation snarare än idé som behandlas. Begrepp som ”frihet” och ”autonomi” är dock centrala för flera bidrag, ett slags övergripande fråga för hela boken. Det forskningsprojekt som ligger bakom behandlar hur en, i alla fall på ytan, ökad autonomi för lärosätena gentemot staten har påverkat det sätt på vilket de styrs.

Inledningsvis skisserar Tina Hedmo en utveckling från 1970-talets hårda statliga kontroll till dagens mer distanserade styrning genom utvärdering och resursfördelning. Hennes slutsats kan sammanfattas i att den ökade ”friheten” gentemot staten resulterat i en allt starkare styrning inom lärosätena och det är en central, och i boken återkommande, iakttagelse. Ett annat viktigt bidrag ges av Shirin Ahlbäck Öberg och Elin Sundberg som övertygande visar hur autonomireformen resulterat i en nedmontering av det kollegiala styret där chefer numera i allt större grad utses av överordnande och inte genom val bland kollegor. Principen om den högste bland likar, ”primus inter pares”, där chefskapet ses som en plikt snarare än en karriär, har blivit allt ovanligare. Det är inte bara så att lärarkollegiet har allt mindre att säga till om, utan de organ som ändå väljs blir alltmer centraliserade och därmed distanserade från de lokala kontexter där behovet av kollegialitet är som störst. Resultatet vid många lärosäten är att kollegialiteten blir ett slags garnityr som mer än något annat används för att legitimera beslut tagna i linjen.

Hur en utvecklad modern kollegialitet som samspelar med en byråkrati och nutida managementideologier skulle kunna se ut är något som Kerstin Sahlin och Ulla Eriksson-Zetterquist behandlar i sitt bidrag. En ofta förbisedd aspekt som de lyfter är bristen på vad de kallar underhåll och utveckling av kollegialiteten. I jämförelse med den industri av litteratur, konsulter och kurser som finns kring ledarskap och management, finns det mycket litet resurser för att utveckla den kollegiala styrformen. Managementdiskursen tenderar också att dominera språkbruket med sina ”missioner”, ”visioner”, ”strategier”, ”handlingsplaner” och ”mål”, där allt från kommunikationsstrategi ner till minsta kursplan ska verka i samma på förhand utstakade riktning. Det managerialistiska styrsystemet kräver lojalitet till ledarskapet och dess visioner snarare än något annat. Kollegialiteten kräver också lojalitet, men då med verksamheten och kollegiet snarare än med ledningen. En vanligt förekommande kritik som riktas mot kollegialiteten är dess långsamhet och otydlighet, men som Sahlin och Eriksson–Zetterquist framhåller kan kanske oklarheten också betraktas som en av dess styrkor; för vem tror på allvar att ett helt lärosätes verksamhet och syfte kan sammanfattas i några klyschmättade strategidokument?

För universitetet är det dock mycket svårt att kommunicera en sådan otydlighet utåt till politiker och skattebetalare. Ett kontroversiellt förslag på hur dilemmat kan lösas framförs av vetenskapsteoretikern Steve Fuller i hans nyligen utkomna The Academic Caesar – University Leadership is Hard (2016). Rektorn blir här den som skall trygga universitets fortlevnad som en fristående institution och den ”akademiska kejsaren” ges därmed stor makt. Kejsarens främsta uppgift är att sörja för att universitetet har de resurser som krävs, samtidigt som det ska stå universitetslärare och forskare fritt att utveckla den inre verksamheten. Universitetet behöver också skyddas från alltför stort yttre inflytande; till exempel behöver inflödet av externa medel hanteras så att dessa inte kommer att styra verksamheten. Denna modell som Fuller föreslår innebär, till skillnad från den svenska utvecklingen som skisserats ovan, att ökad makt för universitetsledningen leder till större frihet inom universitetet. Huruvida akademiska kejsare, som inte i stället förvandlas till despoter, går att realisera är dock en öppen fråga.

Situationen i Storbritannien, som Fuller utgår från, är heller inte direkt jämförbar med en svensk kontext. Likväl finns det tecken på att rektorn får allt större betydelse vid svenska lärosäten och flera bidrag i Det ostyrda universitetet? rör ledarskapet, inte minst rektorns roll mer specifikt. Lars Engwall tar läsaren med över Atlanten och ger en inblick i de maktdelande styrningsprinciper som präglar amerikanska toppuniversitet. Han finner stora förtjänster med hur de organiseras och särskilt framhålls den akademiska senaten som förebildlig, men de stora skillnaderna i den övergripande organisationen av högre utbildning gör det svårt att se hur dessa ledningsstrukturer kan appliceras i en svensk akademi.

Fenomenet rektorsbloggar diskuteras i ett kapitel författat av Daniel Lövgren och han finner, inte helt oväntat, att bloggen blir ett sätt att skapa en enhetlig bild utåt där rektorns roll som ledare framhävs – en utveckling som alltså ligger helt i linje med managementideologin. Josef Pallas studerar också ledarskap, men då utifrån hur akademiska ledare ser på den verksamhet de är satta att leda. Hans resultat pekar på att de finner det svårt att konstruera en enhetlig och fungerade idé om vad ett universitet är. Universitet kan enligt deras utsagor inte styras utifrån en sammanhållande vision med prioriterade mål, utan komplexiteten och motsättningarna måste omfamnas snarare än undertryckas, en slutsats som tycks bekräfta Colin Lucas och Geoffrey Boltons precisa iakttagelse att ”ett universitet som enkelt kan styras inte är ett universitet alls”.

En följd av managementideologin är att mätning och utvärdering blir viktiga redskap för att se hur de handlingsplaner och mål som satts upp utfallit. Niklas Bormark samt Peter Edlund och Linda Wedlin studerar två exempel på detta. Bormark beskriver hur universitetsövergripande utvärderingar kommit på modet inom svensk akademi och hur dessa används för att styra verksamheten, medan Edlunds och Wedlins bidrag studerar hur en specifik bibliometrisk modell kom att implementeras som ett fakultetsövergripande utvärderingsverktyg. Värdefullt i dessa båda bidrag är att de visar hur mätsystem ständigt står i dialog med den grupp som ska utvärderas och en viktig poäng är att de inte, som ofta påstås, enbart är en pålaga ovanifrån. Slutsatserna hade dock kunnat dras ett steg längre om de svenska exemplen hade relaterats till internationell forskning. Speciellt de kommersiella aktörernas roll i skapandet av en utvärderingsmarknad för högre utbildning och forskning borde ha problematiserats.

Överlag ger volymen en god och balanserad överblick över hur svenska lärosäten styrs och de enskilda bidragen bidrar var för sig med viktiga insikter till debatten kring organisationen av högre utbildning och forskning. Det sammanhållna intrycket förstärks i det avslutande kapitlet, där redaktörerna kondenserar de insikter som volymen bidrar med. Dock är framställningen ibland blodfattig och som läsare saknar jag undersökningar som går bortom studier av dokument, propositioner och lagförslag. Dessa ger oss en bild av hur verksamheten är tänkt att styras, men mer närgående analyser av hur beslut verkligen fattas skulle ge en komplementär bild: vilka är de informella makthavarna och hur fungerar styrdokument och organisationsstrukturer utifrån dessa? Något som också saknas, vilket är förvånande givet att flera företagsekonomer står som författare, är analyser kring hur ekonomiska förutsättningar påverkar lärosätenas organisation. Exempelvis diskuteras knappast alls den internationellt sett höga grad av externfinansiering som präglar svensk forskning. De externa medlens betydelse gör i praktiken lärosätena till en form av ”forskningshotell”, där tillgångar i form av forskningsanslag kan placeras. Detta ger den kapitalstarka forskaren stort inflytande, samtidigt som andra, mindre lyckosamma kollegor, kan se sitt manöverutrymme minska.

Denna volym domineras, i likhet med ovan nämnda verk, av forskare från Uppsala och Lund, och kanske är det inte förvånande att frågan om universitetets framtid diskuteras särskilt flitigt i dessa traditionstyngda miljöer. I en stor del av det svenska akademiska landskapet, speciellt vid yngre universitet och mindre högskolor tycks dock frågor kring universitetets idé, kollegialitet och akademisk frihet diskuteras mycket litet. Att kollegialiteten är på undantag vid många lärosäten är säkert en förklaring, men detta till trots kan man fråga sig varför nedmonterandet av det professionella inflytandet inte väcker större engagemang. För om det är något denna samling texter visar så är det att den högre utbildningens styrning på intet sätt är given och att universitetslärare och forskare behöver ta en mer aktiv roll i debatten. En nyckelfråga i sammanhanget är att även få utomstående intressenter att förstå varför akademisk verksamhet behöver styrformer som skiljer sig från de gängse modellerna inom offentliga och privata organisationer. I denna strävan utgör Det ostyrda universitet? en stabil grund från vilken vidare diskussioner kan ta spjärn.