Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva

Karin Johannisson vill inte skildra psykiskt sjuka kvinnor som offer utan lyfter fram dem som aktörer som använde sin sjukidentitet för att göra motstånd, leva ut och värna sina jag. Det är ett spännande och nyskapande perspektiv men många av de exempel på att kvinnorna inte lät sig kuvas som Johannisson anför känns inte självklara. Mest problematiskt är emellertid att det ofta inte framgår vilka slutsatser som bygger på empirisk forskning och vilka som grundar sig på Johannissons subjektiva inlevelse. Vidlyftiga generaliseringar och subjektiva uppfattningar presenteras som självklara fakta.

Den galna kvinnan visar sig i många skepnader. Hon kan vara våldsam och rasande, med håret i stripor och sönderrivna kläder. Hon kan vara melankolisk och nedbruten av kärlekssorg. Hon kan vara ung, begåvad och självförbrännande, hon kan vara en tonåring fylld av självförakt och kroppsfixering, hon kan vara en förvirrad gammal kvinna som hör röster i soffkudden. Hon möter oss i litteraturen, i konst och film, i medier och myter. Föreställningar om hur den ”galna kvinnan” ser ut har skiftat; som kulturell schablon och fantasi har hon speglat sin samtids könsroller och uppfattningar om normalitet och avvikelse. Att studera hur den typiska sinnessjuka kvinnan har utformats – och hur kvinnor själva har förhållit sig till dessa stereotyper – är ett både angeläget och aktuellt forskningsområde.

Det visar på Johannissons status som akademiker i offentligheten, men också skulle jag tro på att vi fortfarande fascineras av temat kvinnor och psykisk sjukdom.

Karin Johannissons nya bok Den sårade divan tar som utgångspunkt tre kvinnor som alla fått psykiatriska diagnoser och av sin samtid ansetts vara ”galna”. Johannisson är professor emerita i idéhistoria och sätter enligt egen utsago nu punkt för en lång författargärning. Genom åren har hon, med sin effektiva kombination av kittlande forskningsämnen och stilistisk briljans, vunnit en stor läsekrets utanför akademin. Intresset för hennes nya bok har också varit omfattande. Det visar på Johannissons status som akademiker i offentligheten, men också skulle jag tro på att vi fortfarande fascineras av temat kvinnor och psykisk sjukdom. Det är ett ämne som berör, griper tag och oroar.

Hur psykiskt sjuka kvinnor gestaltats och gestaltas i litteratur, konst, film och olika sociala kontexter har undersökts i en mängd kultur- och socialvetenskapliga studier. Några av de mest centrala är Phyllis Cheslers Women and Madness (1972), Joan Busfields Men, Women and Madness (1996), Elaine Showalters The Female Malady (1987) och Sandra M. Gilberts och Susan Gubars The Madwoman in the Attic (1979). Till dessa kan läggas en lång rad vetenskapliga verk som studerar kvinnlighet, kön och galenskap i olika kulturella, litterära, sociala och historiska kontexter.

Karin Johannissons bok tar avstamp i en kort diskussion av detta fält, ibland benämnt feministisk psykiatrihistoria, men hon vill göra något nytt. Hon vill inte skildra psykiskt sjuka kvinnor som offer för en (förment) bristfällig biologi eller patriarkalt förtryck och patologisering. Hon vill lyfta fram kvinnorna som aktörer, som egna subjekt med eget handlingsutrymme. De tre kvinnor det handlar om är berömda kulturpersonligheter i 1900-talets Sverige: Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), Sigrid Hjertén (1885–1948) och Nelly Sachs (1891–1970). De var alla, under kortare eller längre perioder, intagna på sinnessjukhuset Beckomberga i Stockholm och tilldelade tidstypiska psykiatriska diagnoser: hysteri, schizofreni och paranoia. Vad Johannisson vill göra, skriver hon, är inte att visa hur dessa diagnoser alstrades ur en könskodad psykiatrisk tankevärld (det har andra redan gjort) utan att ”undersöka hur samma diagnoser kan användas av kvinnan själv som roll, spelyta och identitetspolitik”.

Aktörsperspektivet är alltså studiens centrala utgångspunkt. Det förutsätter ett angreppssätt där Johannisson kan komma kvinnorna nära, komma dem under huden. Hon vill förnimma deras egna jag, deras känslor och deras helt personliga upplevelser. Med en empatisk och kroppsnära blick, inspirerad av fenomenologisk metod, är syftet att fokusera på den upplevelse som ”går genom kroppen”. Johannisson vill utgå från ett öppet, sökande och reflekterande förhållningssätt, en läsning som hon beskriver som medvetet experimentell och prövande. Detta till trots presenterar hon samtidigt en förförståelse av kvinnorna som ”sårade divor”. Redan i inledningen förser hon dem alltså med en bestämd karakteristik.

I några allmänt hållna kapitel avhandlar Johannisson frågor som: vad är galenskap, hur kan vi förstå de diagnoser som kvinnorna fick och hur fungerade praktiken på ett sinnessjukhus under 1900-talets första hälft? Av de tre fallstudier som sedan följer får Agnes von Krusenstjerna mest utrymme. Hennes levnadsöde har också stor dramatisk potential: hårt hållen familjeflicka i ett kvävande överklasshem, frambrytande skrikattacker i tonåren, läkarbehandlingar med tvivelaktigt uppsåt, sedan mångårig psykisk problematik med hysteriska utbrott, sexuella utsvävningar, allvarligt missbruk och otaliga vistelser på sinnessjukhus, kombinerat med ett produktivt författarskap och stor berömmelse.

Sigrid Hjertén, banbrytande modernistisk konstnär och gift med Isaac Grünewald, uttrycker sin psykiska smärta på annat sätt. Hon får ensam ta hand om sonen medan maken gör konstnärskarriär och hon plågas av känslor av ensamhet och övergivenhet, efterhand så påträngande att mannen tar hem henne från Paris och får henne intagen på Beckomberga (där hon senare avlider i sviterna efter en misslyckad lobotomi). Nelly Sachs, uppvuxen i ett välbeställt hem i Berlin och tidigt inåtvänd och överkänslig, flyr med sin mor till Sverige undan nazisternas förföljelser och lever sedan ensam i en liten lägenhet. Tyngd av Förintelsens trauma upplever hon sig med tiden förföljd av illasinnade makter och blir så småningom intagen på Beckomberga. Där skriver hon några av sina främsta verk och 1966 får hon Nobelpriset i litteratur. Hennes läkare följer med som kavaljer när hon tar emot priset.

Det finns mycket som är bra och imponerande i Den sårade divan. Johannisson visar än en gång vilken skicklig berättare hon är. Hennes suggestiva språk och livfulla skildringar av personer och miljöer skapar en förtätad stämning, ibland nästan en illusion av att få vara med och glänta på dörren till en okänd värld. Hon använder också medvetet en terminologi som förstärker den suggestiva effekten: det tidiga 1900-talets sinnessjukhus benämns ”dårhus” (jag köper det för stilens skull även om termen känns något malplacerad i sammanhanget) och hon väljer att kalla sina tre fall Agnes von K, Sigrid H och Nelly S – det var så patienterna titulerades i de klassiska psykoanalytiska fallstudierna från tidigt 1900-tal.

Det är ett lovvärt initiativ att lyfta fram von Krusenstjerna, Hjertén och Sachs som intellektuellt och konstnärligt begåvade kvinnor, visserligen förföljda av svårt psykiskt lidande men ändå självklara i sina professionella identiteter. Det finns ett starkt patos i skildringen av dessa kvinnor och i Johannissons beslut att inte se dem som offer utan som individer med ett visst handlingsutrymme, också i hur de gestaltade sin psykiska problematik. Det är spännande och nyskapande att anlägga ett så tydligt aktörsperspektiv i en studie av psykiatriska patienter i allmänhet och kvinnliga psykiatriska patienter i synnerhet. Sympatisk är också ambitionen att låta forskaren synas i texten, genom öppet redovisade funderingar och känslomässiga reaktioner. Det är alltid uppfriskande när en forskare vågar vara personlig.

Det är ändå här, i skärningspunkten mellan det personliga och det vetenskapliga, som jag känner att det blir problematiskt. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Det som saknas, upplever jag, är ett tydligt kontrakt mellan författare och läsare: I vilken mån kan vi förvänta oss att det vi läser bygger på empirisk forskning? I vilken mån är de slutsatser som presenteras grundade på personliga uppfattningar och subjektiv inlevelse? Även i en text som vänder sig till en publik utanför akademin bör det vara tydligt vad som är vad. I Den sårade divan saknas denna tydlighet. Det är ofta svårt att få klarhet i vilka påståenden som baseras på allmänt vedertagna forskningsresultat och vilka som är författarens egna uppfattningar. Förvirringen beror framför allt på att det är ont om både hänvisningar och diskussioner kring alternativa perspektiv och tolkningar. Vidlyftiga generaliseringar och subjektiva uppfattningar presenteras som självklara och etablerade fakta. I en bok som denna, som vänder sig till en bred läsekrets, kan man naturligtvis inte strössla med noter eller omständligt redovisa alla överväganden, nyanser och motstridigheter. Men det är ändå önskvärt att läsaren får veta vilken grund författaren står på. Varifrån kommer dessa kunskaper och slutsatser?

Behovet känns mest påträngande i de partier som berör övergripande kulturella attityder till kvinnlighet, manlighet, psykisk sjukdom och sexualitet. Johannissons drivande tes är att normalitetens gränser har varit snävare för kvinnor än för män och att kvinnors sexualitet setts som avvikande och sjuklig i mycket större utsträckning. Det är en intressant och viktig fråga att diskutera, särskilt som det är uppenbart att föreställningar om kön i hög grad påverkar definitioner av normalitet och avvikelse, inte bara i det förflutna utan också i dag. Jag hade gärna sett att Johannisson hade gett någon form av ledtråd till hur hon nått fram till denna slutsats, vad hon bygger den på, om det finns andra möjliga tolkningar. Ju större och mer generella slutsatser som dras, desto viktigare att forskaren kan argumentera för dem.

Ska man vara petig hade jag också gärna sett ett delvis annorlunda urval när det gäller den sekundärlitteratur som används för att belägga olika påståenden. I flera fall refereras det till utländsk litteratur när det gäller svenska förhållanden (ett exempel är konstaterandet att psykiatriska tvångsmedel använts mer på kvinnor än på män, där det refereras till en amerikansk studie av sinnessjukhus i Kalifornien på 50-talet). De förhållanden som rått i andra länder är inte överförbara på en svensk kontext – här hade det behövts hänvisning till svensk forskning.

Jag hade också önskat en något mer resonerande och försiktig hållning i de tre fallstudierna. Johannisson drar slutsatser om de tre kvinnornas personligheter, känsloliv och sjukdomsbilder som i många fall känns kloka och väl avvägda – men likväl kan de inte betraktas som något annat än gissningar. Det är en fin ambition att vilja komma kvinnorna nära och förstå dem utifrån deras eget perspektiv men det går (naturligtvis) bara till en viss gräns. Det förvånar att Johannisson inte är litet mer varsam i sina formuleringar – eller är det underförstått att det handlar om hypoteser och inget annat? Samma sak gäller för övrigt också när hon uttalar sig om personer som finns runt kvinnorna; här görs ibland onödigt värderande kommentarer om vad dessa individer tänkt och känt.

Onekligen får man känslan av att Johannisson känner mycket starkt för von Krusenstjerna, Hjertén och Sachs och att denna sympati färgar av sig på hennes läsning av materialet. Den utpräglade föresatsen att se dem som aktörer, att se deras handlingar som en sorts psykets estetik där de kunde använda sin sjukidentitet för att leva ut, göra motstånd och värna sitt jag, skiner starkt genom texten. Det är också denna slutsats Johannisson drar i bokens efterord: att kvinnorna förblev aktörer inuti sina diagnoser, att de vägrade göra sig till offer, att deras sparkar, skrik, matvägran, stumhet, arrogans, vänlighet och förbindlighet – kvinnorna hade diametralt olika beteendemönster – är ett uttryck för en vägran att foga sig. Johannisson driver också hårt sin inledande tes, att de var sjukhusets sårade divor: de hade en upphöjd position, lirkade med läkare och annan personal, såg till att få fördelar, beställde exklusiva varor och klädde sig moderiktigt.

Johannisson vill alltså gärna se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men frågan är om hon inte drar det hela för långt.

Johannisson vill alltså gärna se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men frågan är om hon inte drar det hela för långt. Visst har det funnits utrymme för motmakt på sinnessjukhus (Johannisson hänvisar också till svensk forskning där detta fenomen undersökts) och psykiatriska patienter har haft strategier för att kunna hantera en på många sätt förnedrande tillvaro. Många av de exempel Johannisson tar upp som belägg för att kvinnorna inte lät sig kuvas känns ändå inte självklara. Aggressiva sexuella utspel, stum orörlighet, arrogans och ironi, artighet och vänlighet – de beteenden som kvinnorna visade upp kan ha sin grund i en mängd komplexa faktorer som vi inte har någon möjlighet att känna till. Att två av kvinnorna självmant sökte sig till sjukhuset visar förvisso att de hade ett visst inflytande över sin vård och att de kunde dra fördelar av sitt sjukdomstillstånd – vilket helt klart är en viktig poäng – men det säger nog inte så mycket om vad som rörde sig i deras inre. Begreppet ”sårad diva” har jag svårt att relatera till – de eventuella primadonnafasoner som kvinnorna gav utlopp för var kanske inte så främmande för kvinnor med deras höga sociala status.

Den sårade divan är en sympatisk bok med goda intentioner. Den vibrerar av engagemang och empati. Den berättar en ytterst angelägen historia och bjuder på flera viktiga poänger – inte minst att en psykiatrisk diagnos i viss mån kunde utnyttjas som del i ett identitetsbygge. Jag uppskattar verkligen Johannissons personliga ingång och att hon låter hjärtat vara med i forskningsprocessen. Men det är nog ofrånkomligt att ju mer personlig en forskare är i förhållande till materialet, desto större blir också behovet av tydlighet såväl i relation till tidigare forskning som till de egna källorna och de tolkningar man gör. Det är här jag tycker att det brister.

Om detta är Karin Johannissons sista bok, som hon aviserat, vill jag inte sluta här utan ta tillfället i akt att prisa ett författarskap som haft en ofantlig betydelse både inom den akademiska forskningen och i offentligheten. Under en lång forskarkarriär har Johannisson ständigt visat sitt mästerskap i att välja ut angelägna och nervkittlande ämnen, skriva om dem på ett drivet och suggestivt språk och aktivt dela med sig av sin kunskap och visa på dess relevans. Låt oss hoppas att Johannisson sällar sig till alla de författare, artister och filmmakare som deklarerat att de lägger ner – och sedan kommer på att de visst inte var helt färdiga ändå…

Cecilia Riving är fil. dr i historia vid Lunds universitet.