Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Historia
Bengt Wallerfelt
Den hemliga svenska krigsplanen
Medströms | 312 s | Isbn 9789173291248
Recensent: Bo G. Hall
Om anfallet från Sovjet hade kommit

Numera råder uppenbar enighet om det olyckliga i att dra ner försvarsanslagen såsom skett de senaste tjugofem åren. Under stora delar av kalla kriget upprätthölls vad som med en eufemism kallades ett ”efter våra förhållanden” starkt försvar. Jämförelsen borde snarare ha avsett hur starkt det upplevda hotet var. Även om kvaliteten efterhand urholkades genom inställda repmånader och andra snabba sparåtgärder planerade Sverige att vid en mobilisering ställa upp en armé på tre kvarts miljon män. Samtidigt tillfördes flygvapnet hela tiden plan av modernaste snitt – om än till minskat antal. Fastän flottan ofta fick stå tillbaka för de andra vapenslagen behöll den fortfarande hög teknisk nivå – ubåtsjakten undantagen.

Till detta kom – lätt att glömma – att även totalförsvarets civila del hade en genomtänkt organisation. Ett tjugotal ”funktionsansvariga” myndigheter skulle stötta militären, men också svara för övergripande försörjning och skydd av befolkningen. Särskilda K-företag av vikt för totalförsvaret utsågs och deras verksamhet i kris och krig tryggades. Militär- och civilbefälhavarna fick gemensamma stabsplatser i bergrum. Stora pengar lades också på psykologiskt försvar och på skyddsrum.

Men hur såg då hotet ut som detta genomorganiserade Sverige skulle försvara oss emot? En ny skrift, Den hemliga svenska krigsplanen, söker besvara hur regering och försvarsledning under åren 1945–80 planerade för att möta ett sovjetiskt anfall; något annat var det i realiteten aldrig fråga om. Författaren heter Bengt Wallerfelt, generalstabsofficer och expert på transporter på räls och landsväg vid mobilisering och krig. Som pensionär valde han att bli militärhistoriker och forska på den svenska krigsplanläggningen. Arbetet skulle utmynna i en doktorsavhandling men tyvärr gick Wallerfelt bort innan den var klar. Hans efterlämnade manuskript har redigerats av två i sammanhanget mycket kompetenta personer: Olof Santesson, förut utrikesredaktör på DN, och professor Kent Zetterberg vid Försvarshögskolan, som var författarens handledare.

Boken fokuserar på hur man avsåg att utnyttja armén operativt i olika krigsfall och tidsperioder. De senare valdes för att de genom nya försvarsbeslut eller viktigare förändringar i omvärlden uppfattades som omslagspunkter. Även marinens och flygvapnets uppgifter ingår, om än i begränsad form, allt i syfte att ge en mer komplett bild av planläggningen på central och högre regional nivå. Landet var vid denna tid indelat i sju militärområden.

Studien har titeln Den hemliga svenska krigsplanen. Detta är möjligen lätt missvisande eftersom skildringen i allt väsentligt avser armén medan alltså flyg och flotta behandlas mer styvmoderligt. Dessutom redovisas inte bara en krigsplan utan flera eftersom författaren tar upp ett antal alternativa angreppsfall under denna trettiofem år långa period.

De två lägen som hela tiden diskuterades var ett angrepp via finskt territorium i Norrbotten samt en mer eller mindre sjöburen invasion i Sydsverige, antingen direkt över Östersjön eller via ett redan erövrat Danmark. På drygt 300 sidor redovisas systematiskt och i detalj hur och var de svenska styrkorna skulle grupperas. Fram till 1958 års försvarsbeslut var ambitionen att vi skulle klara att samtidigt möta två angrepp. Men under sextiotalet tvangs man revidera denna målsättning eftersom resurserna inte räckte till.

Författaren analyserar de doktriner eller principer som var avgörande i beslutsprocesserna. Slutsatsen är att de sammatagna medförde systemfel. Detta ledde till att Sverige under senare delen av 1960-talet hade ett dyrt och omfattande men endast delvis modernt försvar.

Att behålla den allmänna värnplikten var en sådan vägledande doktrin. En annan – och minst lika styrande – var behovet av nya flygplan av högsta tekniska standard och tillverkade i Sverige. Föga överraskande då att marinen kom i kläm. Uppenbarligen styrdes inte längre försvarets fredstida organisation och produktion av krigsförband av en gemensam strategi. Det blir Wallerfelts dystra konklusion.

Den tredje och grundläggande doktrinen – vilken stod över alla andra – utgjorde naturligtvis neutraliteten. I ljuset av den aktivare svenska utrikespolitik, som regeringen Palme stod för, tonades dessutom de tidigare tankarna på militärt bistånd västerifrån alltmer ner i den officiella retoriken för att till slut helt upphöra. Författaren hävdar att den neutralitetspolitik som växte fram efter andra världskriget efterhand kom att ligga ”som en dimma” över de politiska och militära beslutsfattarnas arbete på flera nivåer. Härigenom hindrades de att förutsättningslöst analysera den problematik – och de alternativa perspektiv – som förändringarna i vår omvärld sannolikt hade krävt. Man får intrycket att Wallerfelt hellre hade talat om ”en våt filt”.

De källor som använts är av principiellt två slag, dels öppna såsom försvarspropositioner, utredningar och aktuell litteratur samt numera öppet material, dels alltjämt hemliga dokument i Krigsarkivets eller Högkvarterets arkiv. Mycket av de centrala stabernas material för åren efter 1961 är bränt men har i sina huvuddrag kunnat rekonstrueras i efterhand.

Bokens intressantaste del är den avslutande analysen av hur troligt det var att planeringen kunnat genomföras i praktiken. Här redovisar Wallerfelt stor skepsis. Sålunda menar han att risken var uppenbar att transportsystemen skulle bryta samman om allmän mobilisering med ingående militära förflyttningar genomfördes samtidigt med en krigsorganisering av övrigt totalförsvar samt utrymning av större tätorter och undanförsel av krigsviktiga varor och industrier. Särskilt markerar han stor osäkerhet om själva mobiliseringen med utrustning och personal på plats hade fungerat inom utsatt tid; bara armén hade 5 000 mobiliseringsplatser och 4 000 förråd.

Vi har många skäl att glädjas att planeringen aldrig prövades i ett skarpt läge. Samtidigt var ju dess syfte att avskräcka en angripare; hur framgångsrik denna strävan var får vi nog aldrig

Bo G. Hall är historiker och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet