Historia

Om Sveriges förflutna moderniseringsprojekt och behovet av ett nytt projekt i dag

Sveriges moderna historia – Fem politiska projekt 1809–2019
Svante Nordin

Natur & Kultur
342 sidor
ISBN 9789127151208

| Respons 5/2019 | 16 min läsning

att skriva historiska synteser är inte vanligt i Sverige och därför måste man hälsa Svante Nordins nya bok med glädje. I stället för att tala om ett modernt projekt, delar han upp den svenska historien i fem olika projekt, som alla tillkommit för att lösa problem i samband med en kris. Det femte moderniseringsprojektet, som sträcker sig från 1976 till nutid, är under omprövning och boken ger anledning till funderingar över hur ett nytt svenskt moderniseringsprojekt skulle kunna se ut. Nordin ger indirekt vissa synpunkter, som att ett nytt projekt inte bör underskatta den nationella dimensionens betydelse.

I Sverige finns det inte någon stark tradition av att skriva sammanhängande synteser om det egna samhällets historia. Det finns inget fält av politisk-historiska synteser skrivna av historiker som står mot varandra. Skillnaden jämfört med Norge är påtaglig. Där har det funnits en lång rad historiker som har formulerat synteser om Norges historia, från Ernst Sars och Sverre Steen till Francis Sejersted och Rune Slagstad. Vad det gör för ett samhälles förmåga att reflektera över den politiska situationen i ett historiskt perspektiv är svårt att överskatta. I Sverige har historiebruket under efterkrigstiden som bekant främst präglats av icke-bruk eller bruket av det förflutna (”förr”) som en negativ kontrast av förtryck och fördomar till det moderna, upplysta nuet. Mot den bakgrunden måste man hälsa Svante Nordins syntes om det moderna Sveriges historia med glädje och nyfikenhet.

Vilket är innehållet i Nordins historia? I stället för att tala om moderniteten eller det moderna projektet, är hans historia uppdelad i fem moderna projekt som följer på varandra. Moderniseringens karaktär av just projekt innebär att den inte abstraheras till anonyma samhällsprocesser, utan knyts till avsikter och idéer, till aktörer och grupper som aktivt främjat projekten. Att projekten skulle få just dessa riktningar var inte givet och det rådde inte konsensus om dem. Generellt sett har de tillkommit i samband med en kris för en dominerande politisk modell och formulerats som ett sätt att lösa dess problem. Från att vara en utmanare mot det etablerade har ett visst projekt lyckats uppnå kulturell hegemoni. Efterhand har också det nya projektet stött på svårigheter, som i sin tur lett till en ny kris och nya lösningsförslag.

Perspektivet anknyter till utvecklingen inom moderniseringsteori, som jämfört med tidigare mer monolitiska moderniseringsteorier både historiserat och kulturellt differentierat modernitetsbegreppet, med kända teoretiker som Peter Wagner, Shmuel Eisenstadt (”multiple modernities”) och Hans-Ulrich Wehler. I Sverige har bland annat Bo Stråth använt sig av liknande perspektiv, exempelvis i sin del av Norstedts Sveriges historia (1830–1920).

En fördel med denna sorts perspektiv är att det ger utrymme för olika utvecklingsriktningar och är mer historiskt och empiriskt känsligt för olika framstegsbegrepp. På motsvarande sätt är det också mer lyhört för att kritik mot ”det moderna projektet” har sett ut på olika sätt under olika historiska epoker, till skillnad från perspektiv som rätlinjigt reducerar alla dessa riktningar till kampen för en enda progressiv riktning – ”framåt” – gentemot framstegets motståndare.

Projekten i Nordins syntes handlar i första hand om politisk historia, med inrikes- och utrikespolitiskt handlande i centrum, men även ekonomiska och kulturella aspekter belyses i viss mån. Religion och sekularisering behandlas inte mycket och tvärtemot den globalhistoriska trenden har Nordin valt ett nationellt perspektiv. Det tycks inte bara motiveras av lusten att göra tvärtom, utan också av den nationella dimensionens nutida aktualitet som en reaktion mot globaliseringen.

Det första moderna projektet i Sverige har i Nordins historia 1809 som utgångspunkt. Mot bakgrund av erfarenheten av frihetstidens svaga regeringsmakt och enväldets ofrihet, de franska och amerikanska revolutionerna och förlusten av Finland formulerades ett nytt samhällskoncept. Det byggde på konstitutionell monarki och maktdelning, grundläggande medborgerliga rättigheter samt uppbyggnad av en ämbetsmannastat med inspiration från Preussen. Jordbruket rationaliserades genom skiftet, folkskolan infördes och kommunikationer utvecklades med kanaler och järnvägar. Grunden lades för den snabba industrialiseringen under senare delen av 1800-talet. En rad betydande författare, vetenskapsmän och politiska tänkare som Geijer, Berzelius och Tegnér bidrog till en viss kulturell blomstring. Nordin påpekar att perioden 1809–65 ofta har bedömts utifrån den liberala oppositionens perspektiv och då framstått som en mörk kontrast till den modernisering som tog fart efter 1870. I stället betonas att perioden på flera områden utmärktes av modernisering som främjade den fortsatta utvecklingen.

Det andra moderna projektet (1865–1905) handlar framför allt om införandet av tvåkammarriksdagen, liberalisering av ekonomin och att driva på industrialiseringen. De centrala aktörer som lyfts fram är Johan August Gripenstedt och Louis De Geer. För läsare som är vana vid att Sverige först på 1930-talet blev riktigt modernt i internationell jämförelse, kan Nordins positiva bedömning av sekelskiftets Sverige vara förvånande. ”Under Oscar II:s regeringstid (1872–1907) blev Sverige ett högst modernt nord- och västeuropeiskt land. I fråga om industri, handel och ekonomiska institutioner låg landet långt framme med en ekonomisk frihet som möjliggjorde snabb tillväxt.” Kulturellt utgjorde perioden en ”guldålder” inom konst, musik, arkitektur och litteratur. Till den positiva bedömningen bidrar också att man hade genomfört ”omfattande sociallagstiftning”, ”inrättat representativa institutioner” och ”garanterat yttrande- och tryckfrihet”. Men det förefaller inte helt träffande. Mer rimligt vore väl att beskriva det som att en mycket blygsam sociallagstiftning hade inrättats, att riksdagen i viss mån hade anpassats till en förändrad social struktur, men inte var representativ i förhållande till befolkningen samt att visst skydd för yttrande- och tryckfrihet hade införts. Strindberg, Fröding och Branting kunde fortfarande åtalas för hädelse och osedlighet.

Det indikerar ett mönster i boken: det är i grunden en framstegens historia som berättas, medan de problem som de olika projekten skulle lösa hamnar i bakgrunden.

Ett fenomen som inte får mycket utrymme är emigrationen, trots att den i samtiden fick stor uppmärksamhet och uppfattades som ett hot mot nationen. Varför valde över en miljon svenskar att lämna landet? Hur var det egentligen med religionsfriheten, trygghetslagstiftningen och möjligheterna att försörja sig? Det indikerar ett mönster i boken: det är i grunden en framstegens historia som berättas, medan de problem som de olika projekten skulle lösa hamnar i bakgrunden.

Det tredje moderna projektet är den period (1905–1932) som förärats det längsta avsnittet i boken. Det handlar framför allt om demokratins och parlamentarismens genombrott, men även om försvarsfrågan. Nordin påpekar att parlamentarismen inte genomfördes så konsekvent 1919 som det ofta uppfattats, utan att kungen även senare hade ett finger med i spelet vid regeringsbildningar. Medan kampen för demokratin ofta framställts som en konflikt mellan vänster mot höger, pekar Nordin på att högern accepterade demokratin och att de enda verkliga motståndarna mot demokrati i vanlig mening var de vänstersocialdemokrater som inspirerades av Lenin och den ryska revolutionen. En ganska utbredd uppfattning har annars varit att hotet om revolution, med den ryska revolutionen mullrande i bakgrunden, var en nödvändig förutsättning för att demokratin skulle accepteras av högern. Enligt den berättelsen framstår vänstersocialdemokraterna närmast som de mest radikala demokratiförespråkarna. Nordin betonar i stället att de var anhängare av bolsjevikernas linje om proletariatets diktatur och väpnad revolution och att bolsjevikernas statskupp innebar att de ”krossade […] den yrvakna ryska demokratin”. Betydelsefullt för Sveriges utveckling på längre sikt var socialdemokratins klara ställningstagande för demokrati gentemot kommunistisk diktatur. En annan viktig förändring var framväxten av en diversifierad politisk pressoffentlighet och att det politiska livet kom att struktureras av organiserade politiska partier.

Folkhemmets period (1932–76), som i det allmänna medvetandet väl fortfarande är det som är starkast förknippat med ”modernitet”, har i Nordins historia förskjutits till det fjärde moderna projektet. ”Socialdemokraterna letade efter ett nytt politiskt projekt som i likhet med rösträtten men i motsats till socialismen skulle kunna vara genomförbart.” Men i vilken mån övergav Socialdemokraterna socialismen? I Nordins framställning likställs ”socialism” med förstatligande av industrin eller avskaffande av privategendom. Här vore det motiverat att artikulera innebörden av ”socialism” i socialdemokratiskt språkbruk och att tydligare diskutera Socialdemokraternas förhållande till begreppet ”socialism” i dialog med tidigare forskning, till exempel Sten O. Karlssons Det intelligenta samhället – En omtolkning av socialdemokratins idéhistoria (2001). Redan Eduard Bernstein, en av Brantings inspirationskällor, hade i sin skrift Die Voraussetzungen des Sozialismus und die Aufgaben der Sozialdemokratie (1899) omdefinierat ”socialism” via den latinska termen socius till att i grunden handla om samarbete och betonat att demokrati inte bara var vägen till socialismen, utan också ett ändamål och formen för socialismens förverkligande. Demokrati innebar enligt honom klassherraväldets avskaffande och allas lika berättigande, och ett styre där majoriteten inte förtryckte minoriteter eller individer. Demokrati utgjorde ett avgörande moment i rättens utveckling, som enligt Bernstein inte bara var en ”överbyggnad”, utan kärnan i den historiska utvecklingen. Ser man Brantings och Per Albin Hanssons idéer i det ljuset framstår de mindre som ett avsteg från ”socialism” än som idéer i linje med en viss form av socialism.

©SCANPIX SWEDEN, 2000-11-10. Socialdemokraternas programkommission. Presenterar förslag till nytt partiprogram. Bilden: Göran Persson (t.v.), ordförande i kommissionen och statsminister och kommisionsmedlemmen Thomas Östros vid podiet täckt av affischer med babyporträtt och texten Folkhemmet 2.0. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX Code: 50010©SCANPIX SWEDEN, 2000-11-10.
Socialdemokraternas programkommission. Presenterar förslag till nytt partiprogram. Bilden: Göran Persson (t.v.), ordförande i kommissionen och statsminister och kommisionsmedlemmen Thomas Östros vid podiet täckt av affischer med babyporträtt och texten Folkhemmet 2.0.
Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Code: 50010

Även om folkhemspolitiken enligt Nordin inte var särskilt unik i internationellt perspektiv och inte heller avgörande för den ekonomiska återhämtningen, skapade folkhemsvisionen en ny överbryggande idé om samarbete och nationell gemenskap. Decennierna efter 1945 framstår som något av en andra guldålder, med tydligt ställningstagande för demokrati, långtgående samförstånd och kraftig ökning av levnadsstandarden. Palme och 60-talsvänstern medverkade däremot till en kursändring, som på sikt förde bort från folkhemmet och ideal som omfattades av breda skikt – ”arbete, sparsamhet, samhällsansvar, uppslutning kring Sverige och det svenska och kring det västerländska kulturarvet”. I stället för ett entydigt ställningstagande för demokrati mot diktatur, blev nu motsättningen mellan kapitalism och socialism central. Det kunde uppfattas som att blandekonomin, neutralitetspolitiken och samförståndsandan skulle ersättas av någon form av socialism, som enligt Palme var ”nyckeln till framtiden”. En som reagerade mot detta var Gösta Bohman, som blev en viktig aktör i den liberala motoffensiv som inleddes. Den borgerliga uppslutningen mot ”socialism” och konflikten om kärnkraften blev vid sidan av det höga skattetrycket och Sveriges försvagade konkurrenskraft växande problem för den socialdemokratiska riktningen.

Det femte moderniseringsprojektet, som sträcker sig från 1976 till nutid, karaktäriseras av globalisering och mångkulturalism. Till skillnad från tidigare projekt hamnade modernisering och nationell sammanhållning nu i motsättning till varandra. 60-talsvänstern, den nya kvinnorörelsen, miljörörelsen, nyliberalismens universalistiska individualism och en föreställning om upplösta identiteter i det postmoderna samhället bidrog tillsammans till att förpassa folkhemmets och andra nationella gemenskapsföreställningar till det förflutna. Här borde man dock också beakta den längre kulturradikala tradition som varit stark bland allt från kommunister till liberaler under efterkrigstiden och som bidragit till att, smått paradoxalt, göra antinationalismen till en del av svensk modernitetsnationalism.

Hursomhelst innebar åren runt 1989 onekligen en betydelsefull förändring, då välfärdsstaten, neutralitetspolitiken och Sveriges position som en tredje väg mellan öst och väst utmanades. Avsnittet slutar med det femte projektets kris och framväxten av Sverigedemokraterna som oppositionsparti, som framställs som en reaktion inte bara mot invandringspolitiken, utan också mot globalisering, multikulturalism och det nationellas upplösning.

Varför bara kapitel 2, 5 och 6 men inte 3, 4 och 7 har summerande slutavsnitt är oklart. Det kompenseras inte riktigt av den korta sammanfattningen i kapitel 8. För att förverkliga det deklarerade syftet att analysera ”vad som skedde i det som skedde” hade det varit välgörande med systematiserande avsnitt i vart och ett av kapitlen. På så vis kunde det perspektiv på modernitet som presenteras i slutet ha genomförts mer konsekvent och behandlat de olika aspekterna av projekten: projektets idéer och reformagenda, dess historiska rationalitet i termer av lösningsförslag på historiskt bestämda problem, dess pådrivande politiska elit med stödgrupper och motståndare, innehållet i dess kulturella och ideologiska hegemoni, hur man lyckades förena olika politiska viljor, förhållandet mellan projektet och den utrikespolitiska situationen samt de svårigheter som projektet efterhand fick.

I inledningen skriver Nordin att varje försök att skriva Sveriges historia på nytt inbegriper en ny värdering. På vissa ställen förs resonemang om varför en epok eller en aktör borde bedömas på ett annat sätt än vad som är vedertaget. Den diskussionen utgör ett meningsfullt inslag, men ibland handlar den väl mycket om enskilda aktörers göranden och låtanden och för bort från den övergripande frågan om bedömningen av de fem projekten. Det hade varit värdefullt med mer systematiska avsnitt om bedömningen av projekten, till exempel i termer av hur väl de lyckades lösa de problem som motiverade dem eller genom att jämföra med alternativa lösningsförslag. På några ställen förekommer sådana resonemang, men jag skulle önska att det hade genomförts mer konsekvent.

De negativa aspekterna av den historiska utvecklingen, de olika moderna projektens kostnader och förlorare, är nedtonade i Nordins historia. Det finns inga påtagliga historiska orättvisor att göra upp med i det förflutna.

De negativa aspekterna av den historiska utvecklingen, de olika moderna projektens kostnader och förlorare, är nedtonade i Nordins historia. Det finns inga påtagliga historiska orättvisor att göra upp med i det förflutna. Inte heller behandlas oförverkligade drömmar eller alternativa moderniseringsvisioner som väntar på att förverkligas. Däri skiljer sig tolkningsperspektivet från de olika maktkritiska perspektiv som används i historisk forskning och som uppmärksammar förtryck, marginalisering och orättvisor som drabbat arbetare, kvinnor, etniska eller religiösa minoriteter, invandrare och sexuella minoriteter. Med undantag för en del negativa bedömningar, till exempel av socialisters bejakande av våld som politisk metod i början av 1900-talet, 60-talsvänsterns okritiska hållning till kommunistiska diktaturer i tredje världen samt det femte projektets ensidiga globalisering, är det i hög grad en harmoniserande och försonande historia. Det försonliga draget beror också på att framställningen snarare skildrar en följd av fem projekt än en följd av vägskäl mellan konkurrerande riktningar. Det finns förvisso inslag av valsituationer – ”Våren 1917 stod Sverige, liksom resten av Europa, inför radikala valmöjligheter” – men det är inte det dominerande perspektivet. Det råder således ingen stor konflikt mellan nutid och dåtid i Nordins historia. Konflikten och uppgörelsen gäller snarare historieskrivningen och vad författaren uppfattar som den etablerade synen på det moderna Sveriges historia.

Boken slutar med att det femte projektet befinner sig under omprövning. På så vis inbjuder författaren till nyttig reflektion över ett nytt modernt projekt. En fördel med perspektivet med olika moderna projekt är att det kan bidra till att överskrida ahistoriska, politisk-ideologiska värderingsperspektiv och undvika att reducera diskussionen till en fråga om höger eller vänster, framstegsbejakande eller bakåtsträvande. Man kan bara önska att en sådan öppen och saklig diskussion kommer till stånd, förslagsvis i skrift och inte som lek- och tävlingsprogram.

Därför är det synd att boken inte har en ordentlig notapparat som tydligare kunde underbygga tolkningar och omvärderingar. Nu finns bara källhänvisningar för citat och en separat historiografisk översikt – förvisso mycket bättre än ingenting – men den lämnar en del att önska. Vid ett flertal tillfällen undrar man som läsare: vad bygger författaren på här? När Nordin då och då vänder sig mot ”historikernas” etablerade tolkningar (till exempel s. 104, 108f, 119, 126) hade det varit värdefullt med konkreta exempel.

Ett nytt framgångsrikt projekt bör underförstått inte underskatta den nationella dimensionens betydelse, utan försöka finna en ny balans mellan globalt, nationellt och lokalt.

Nordin anger inte innehållet för ett nytt, sjätte modernt projekt, men ger indirekt vissa synpunkter. Typiskt för Sveriges moderna historia har varit en kombination av inre och yttre fred och att övergångar mellan olika projekt skett genom reformer och kompromisser, inte genom blodiga revolutioner, militärkupper eller inbördeskrig. En annan övergripande tendens har varit att nya projekt har kunnat inkludera nya sociala grupper. Ytterligare ett genomgående drag har varit att varje nytt projekt har medfört en ny förståelse av svenskhet och av ”modern”, medan det femte projektet (1976–) innebar att göra sig fri från fördomar om nationalitet. Ett nytt framgångsrikt projekt bör underförstått inte underskatta den nationella dimensionens betydelse, utan försöka finna en ny balans mellan globalt, nationellt och lokalt.

Att skriva en syntes om Sveriges moderna historia är i sig en berömvärd prestation, i synnerhet som det råder brist på dem. Boken erbjuder dessutom ett perspektiv som är beaktansvärt och historiserar såväl folkhemsprojektet som den svenska politikens senare inriktning på ett nyttigt sätt. Indelningen i fem projekt gör Sveriges moderna historia överskådlig och ger underlag för reflektion. Boken är i det avseendet läsvärd för var och en som är intresserad av hur det moderna Sveriges historia ska tolkas och bedömas. Somliga läsare kommer säkert att bli provocerade här och var, men det kan knappast vara en besvikelse för författaren, som tycks finna ett visst nöje i den distanserade, ironiska provokationen. Mer värdefullt än trivsam läsning i det privata vore dock om boken kunde bidra till en seriös, kunnig och intelligent diskussion om ett framtida modernt projekt mot bakgrund av Sveriges förflutna moderniteter.

Publ. i Respons 5/2019
TEMA | Det ojämlika Sverige

Martin Wiklund

Martin Wiklund är docent i idéhistoria, verksam vid Stockholms universitet.  Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark