Om vi litar på staten litar vi på varandra

I Bo Rothsteins bok finns en udd riktad mot tesen att för­eningslivet ligger till grund för den sociala tilliten. Tilliten är starkare knuten till om vi vågar lita på staten, hävdar Rothstein.

Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg är en av de mest spännande miljöerna i det svenska forskarsamhället. För några år sedan började Sören Holmberg och Bo Rothstein bygga upp ”Quality of Government Institute” vid institutionen. Nu kommer Rothstein med en bok där han formulerar några hypoteser med utgångspunkt i institutets forskning.

En del av den offentliga debattens föreställningar bygger på önsketänkande. Vi skulle gärna vilja att demokrati vore bra för tillväxt, och kanske ännu hellre tvärtom – att den ekonomiska utvecklingen förr eller senare skulle leda till att alla Kina ramlar in i ett välartat folkstyre. Problemet är att de flesta försöken att empiriskt belägga tesen inte hittat mer än svaga och skakiga samband.

Rothstein driver en annan tes. Redan på 1990-talet började Världsbanken peka på korruptionen som ett av de viktigaste hindren för tillväxt. Rothstein vänder och vrider på begreppen och preciserar: det är oväld – impartiality – som är den viktigaste förutsättningen för social tillit. I de länder där människor vågar tro att myndigheterna behandlar dem utan att snegla på ovidkommande ting hittar man de bästa förutsättningarna för en god samhällsutveckling.

Tyvärr finns det ingen självklar länk mellan demokrati och oväld. I kampen om rösterna kan förmåner åt de egna bli ett viktigt kitt i koalitioner och partier. Rothstein kontrasterar Singapore mot Jamaica – å ena sidan en autokratisk men väl fungerande stat, å den andra sidan en mångårig demokrati med fri press men grasserande korruption. Singapore växer så det knakar, Jamaica stampar på samma fläck och livet för invånarna är hårt och kort. I boken finns en tydlig udd mot Robert Putnams tes om föreningslivet som grund för den sociala tilliten. Folk i föreningar kan vara lika egennyttiga och korrupta som på andra håll. Den sociala tilliten är starkare knuten till att medborgarna vågar lita på staten.

Hur kommer man därhän? De som lever i korrupta samhällen vet att det är fel, men tvingas acceptera villkoren. Misstron mot andra blir en del av vardagen: i länder med kraftig korruption ligger tilliten lågt när internationella enkäter frågar ut invånarna. Problemet är att det är så svårt att vända. Rothstein för ett intressant resonemang om jämlikhet som förutsättning för oväld. Det är när skillnaderna inte är för stora som medborgarna litar på att staten inte gör mannamån. Han för hypotesen ett steg vidare: det är genom universalistiska program som staten skapar förtroende, program som ger alla del i välfärden. Om skillnaderna är för stora blir universalismen svårare att hävda. Då slår de rika vakt om sitt mot de krävande massorna, som i sin tur inte är beredda att acceptera reformer och system som även gynnar samhällets burgna skikt. I dessa motsättningar tar staten stryk: de rika släpper inte till resurser, de fattiga vågar inte tro på rättvisa.

Rothstein pekar på de svenska och danska erfarenheterna, på en serie åtgärder under 1800-talet som utrotade korruptionen och lade grunden för det moderna genombrottet. Som utlösande faktor hänvisar han till båda ländernas militära nederlag och kvaddade statsfinanser. Detta är inte lika bestickande som andra resonemang i boken. De reformer han hänvisar till tog sin början på 1840-talet, flera årtionden efter 1809. Jag tror att perspektivet måste bli längre. Det förhållandevis jämlika bondesamhället fick politisk makt genom omvälvningen efter Gustav IV Adolfs fall. Med ökande ekonomiska resurser blev det möjligt att genomföra folkskolan och stärka och hyfsa staten. Det sista ryska kriget var en av länkarna i den politiska händelseutvecklingen, men långtifrån tillräcklig och kanske inte ens nödvändig för det som komma skulle. Det starka bondesamhället har rötter ner i unionstidens strider, statens normer om oväld och meritokrati började artikuleras redan på 1600-talet, även om de bröt igenom först på 1800-talet.

Men det är en mindre invändning. Bo Rothstein har skrivit en viktig bok. Den lämpar sig kanske inte för sträckläsning til lyst, men det kan man ta med jämnmod. Den kommer säkert att inspirera andra forskare till fördjupning, nyansering och gensagor, och det är huvudsaken.