Föregående

nummer

Söndag 28 maj 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Historia
Heike B Görtemaker
Eva Braun
Kvinnan som älskade Hitler
Norstedts | 381 s | Isbn 9789113034096
Recensent: Bengt Liljegren
Omvärdering av Eva Braun övertygar inte

Görtemaker vill revidera bilden av Eva Braun som ett aningslöst bihang till Adolf Hitler och tillskriver henne både inflytande och politisk med­vetenhet. Det saknas dock stöd för detta antagande i käll­materialet. Eva Braun var kanske ingen ”dum blondin” men hon förblir en fotnot i historien.

Många har länge tagit för givet att Eva Braun var en dum blondin, ett aningslöst bihang till Adolf Hitler. I en ny biografi vill dock den tyska historikern Heike B. Görtemaker (född 1964) revidera denna bild.

De yttre omständigheterna är välkända: 1929 möter Eva Braun, 17 år, den 40-årige partiledaren Adolf Hitler. De inleder snart en relation, hemlig för alla utom den inre kretsen. För sina närmaste vänner skryter Eva Braun med att Hitler är kär i henne och att hon ska få honom att fria till henne. Så blir det också till slut, men äktenskapet varar bara i 38 timmar innan de gemensamt begår självmord i bunkern i Berlin den 30 april 1945.

Görtemakers biografi är inte den första över Eva Braun på svenska. Sedan tidigare finns Angela Lamberts Eva Brauns förlorade liv (2006), Anna Maria Sigmunds Nazisternas kvinnor (2001), Lars Widdings Eva Brauns förlorade liv (1983) och Glenn Infields Adolf och Eva (1976). Men Görtemaker bjuder på nya infallsvinklar, bland annat ett intressant genusperspektiv. Hon tillbakavisar den kände tyske historikern Joachim Fests förklaring till varför så många välbeställda kvinnor stödde Hitler – att de hyste moderskänslor för honom eller kände sexuellt begär. Fest har liksom många andra manliga historieskrivare väldigt svårt att tillskriva nazisternas kvinnor några egna politiska åsikter, såsom antisemitism och övermänniskoideal.

Frågan om vilken betydelse man ska tillmäta Eva Braun är emellertid långt mer problematisk. Hitler själv tycks inte ha haft några högre tankar om hennes intellektuella kapacitet. Albert Speer har berättat att han helt oberörd – i Eva Brauns närvaro – kunde utbrista: ”Mycket intelligenta människor bör skaffa sig en primitiv och dum kvinna. Tänk er bara, om jag hade en hustru som lade sig i mitt arbete!” Att det kunde såra damerna i sällskapet när han ibland påpekade att han ”absolut inte ville ha smarta kvinnor i sin närhet”, tycks inte ha fallit honom in. Eller så brydde han sig helt enkelt inte om det.

Vad Hitler uppenbarligen hade behov av var en kvinna som kunde få honom att slappna av, en glad och tillgiven vän som fanns till hands när han kom hem, trött efter dagens arbete, någon som inte pratade politik. Och hon kunde gärna vara ung: ”Det finns väl ingenting härligare än att uppfostra en ung flicka – en tös på 18, 20 år är mjuk som vax”, sa han i ett bordssamtal den 25 januari 1942. Eva Braun uppfyllde alla dessa kriterier. ”Eva håller mina tankar borta från sådant som jag inte vill tänka på”, berättade Hitler. ”Hon ger mig vila.” Däremot motsvarade hon inte det nationalsocialistiska kvinnoidealet. Hon både rökte – dock aldrig i Hitlers närvaro eftersom han avskydde tobak – och drack alkohol, blonderade håret och sminkade sig. Och hon gillade amerikansk jazz och Hollywoodfilmer som Borta med vinden.

För många i den närmaste kretsen tedde sig Adolf Hitlers och Eva Brauns relation märklig. De flesta såg aldrig att de visade varandra någon ömhet. Och ändå var deras förhållande avspänt i jämförelse med rikskanslerns andra relationer. Hon deltog aldrig i det gängse krypandet inför honom, utan visade ofta prov på orädd uppriktighet. Hon kunde kritisera honom för hans klädsel eller för att han gick böjd, med ena axeln hängande. Den stora skillnaden mellan Eva Braun och alla andra kvinnor som Hitler kom i kontakt med var att hon aldrig släppte taget om honom. Men hon blev snart varse att förbindelsen existerade helt på Hitlers villkor, något som av allt att döma plågade henne; hans dominanta beteende drev henne till två självmordsförsök 1932 och 1935.

Görtemaker är väl förtrogen med den omfattande litteraturen i ämnet och hennes källkritiska undersökningar är också, med vissa undantag, kompetent genomförda. Texten tyngs dock av talrika inbrytningar av resonerande art och en tröttsam polemisk hållning mot tidigare levnadstecknare. En god tumregel om man vill skriva populärvetenskap är att rensa bort byggnadsställningarna och att koncentrera sig på att visa upp byggnaden. En författare som ständigt förklarar grunderna för sina antaganden tråkar lätt ut läsaren. Något som inte heller främjar läsupplevelsen är att driva ambitionen att sätta in huvudpersonen och hennes omgivning i ett brett samhälleligt perspektiv alltför långt. Då finns det en uppenbar risk, som i det här fallet, att tappa fokus och förlora sig i detaljer. Faktum är att endast en tredjedel av Görtemakers bok egentligen handlar om Eva Braun. Resten av de 384 sidorna ägnas åt annat, exempelvis nazistpartiets röststatistik och Albert Speers levnadshistoria.

Märkligt är också att författaren genomgående kallar Eva Braun för Hitlers ”älskarinna” och ”mätress”, vilka är högst diskutabla epitet. Vad Görtemaker bygger sitt antagande på att de hade ett sexuellt förhållande framgår inte. Tvärtom finns det åtskilligt som talar för att Hitler och Braun aldrig delade säng och att deras förhållande förblev platoniskt. ”Min nyfikna hustru granskade alltid sängkläderna från Hitlers rum”, har fastighetsförvaltaren på Hitlers alpresidens Berghof, Herbert Döhring, avslöjat. ”Hon hittade ingenting.” Dessutom beklagade sig Eva Braun upprepade gånger över bristen på fysisk närhet och bad Hitlers livmedikus Morell att ge Führern något som kunde stimulera hans libido. Även Hitlers sekreterare Christa Schroeder avvisade i sina memoarer föreställningen om att han hade ett sexliv. ”Hitler älskade utan tvivel att umgås med vackra kvinnor och inspirerades av dem. Han behövde erotik, men inte sex.” Själv ansåg sig Hitler stå över vanliga människor och tycks ha levt i celibat likt en katolsk präst som vigt sitt liv åt Gud och församlingen: ”Tyskland är min älskarinna”, deklarerade han vid upprepade tillfällen. Han kunde också hävda att han redan hade ingått äktenskap: ”Jag är gift – med det tyska folket, med dess öde!”

Görtemakers huvudtes, att Eva Braun var så mycket mer än bara en blåögd livskamrat åt Adolf Hitler, övertygar inte. Författaren tillskriver sin huvudperson både inflytande och politisk medvetenhet. Görtemaker hävdar till och med att den tyske diktatorn skulle ha invigt Eva Braun i sina krigsplaner. Det saknas dock stöd för hennes antaganden i det historiska källmaterialet. Eva Braun var måhända ingen dum blondin, men hon förblir en fotnot i historien.

Bengt Liljegren är historiker och författare till biografin Adolf Hitler (Historiska Media, 2008).

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet