Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2016

Tema: Respons tecknar bakgrunden till dagens populism och frågar hur den ska bemötas
Historia
Ashk Dahlén (red.)
Antikens Persien
H:ströms | 117 s | Isbn 9789173272209
Recensent: Lars Lönnroth
Omvärdering av fornpersisk kultur

Eftervärlden i Europa har länge betraktat perserriket med deras fienders ögon men på senare tid har forskare frågat om inte västerlandets dom varit alltför hård. Denna omvärdering redovisas i en ny antologi som inte minst vill visa att det fornpersiska riket präglades av mångkultur och religiös tolerans.

De indoeuropeiska folkens första världsimperium var det fornpersiska riket, som styrdes av akemenidernas härskardynasti och ägde bestånd mellan cirka 550 och 330 före Kristus, då det besegrades i grunden av Alexander den store. Som störst sträckte sig perserriket från Nordafrika i väst till Indien i öst, och det har lämnat mängder av spår, framför allt i konst och arkitektur. De flesta och starkaste litterära vittnesbörden kommer dock inte från perserna själva utan från det antika Grekland, där man kämpade mot persiska invasionsarméer i legendariska slag vid Maraton, Salamis och Thermopyle. Eftervärlden har därför i de flesta fall, och särskilt i Europa, betraktat perserkungarna med deras fienders ögon och uppfattat dem som barbariska tyranner.

Ett typiskt uttryck för den uppfattningen finner man ännu i Hjalmar Gullbergs vackra dikt ”Död amazon”, där han likställer den döda Karin Boye med den spartanske hjälten Leonidas som stupade vid Thermopyle och samtidigt beskriver perserkungen som en Hitler-liknande tyrann. Enligt Gullberg är det den stupade hjälten som förjänar vår hyllning, inte den segrande tyrannen:

 

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningskören skall evigt handla

om Leonidas nederlag.

 

Ändå har de akemenidiska härskarna – Kyros, Darius, Xerxes med flera – hyllats i det forna Persien med ståtliga gravmonument som ingalunda är glömda i dagens Iran, utan delvis ännu kan beskådas. Och frågan är om inte västerlandets dom över dessa härskare varit alltför hård. På senare tid har forskare visat på det nära sambandet mellan grekisk och persisk kultur samt lyft fam akemenidernas insatser för att främja konst och kultur, religiös tolerans och mångkulturell samexistens inom sitt imperium.

En av dessa forskare är den svenske arkeo-logen Carl Nylander som redan i sin doktorsavhandling (1970) påvisade grekiskt inflytande på persisk palatsarkitektur, men samtidigt argumenterade för den persiska arkitekturens originalitet och självständighet. I flera senare studier och framför allt i samlingsvolymen Avtryck av liv (2010) har Nylander mera allmänt lyft fram den fornpersiska kulturens positiva sidor. På detta område har han fått svenska efterföljare både bland antikforskare och iranologer, och dessa har nu hedrat Nylander med boken Antikens Persien, som innehåller fyra kapitel om akemenedisk kultur. Ashk Dahlén, skriftens redaktör och docent i iranska språk vid Uppsala universitet, inleder med ett förord, där han dels skildrar de senaste decenniernas omvärdering av fornpersisk kultur, dels hyllar Nylanders insatser som föregångare.

Därefter följer ett kapitel om de politiska relationerna mellan det antika Grekland och det persiska imperiet, författat av antikhistorikern Lennart Lind. Hans huvudtes är att dessa relationer ingalunda var så ensidigt fientliga som man ofta föreställt sig. Även under själva perserkriget, som varade mellan cirka 490–449 före Kristus, men framför allt senare, förekom samarbete och kulturutbyte mellan Perserriket och de grekiska stadsstaterna. Framstående greker, häribland Themistokles, segraren i sjöslaget vid Salamis, trädde senare i persisk tjänst. I kriget mellan Aten och Sparta stöddes Sparta av perserna. Och på vissa kulturområden såsom astronomi och trädgårdskonst hade perserna inflytande på grekerna. Ett spår av inflytandet på trädgårdskonsten har bevarats i form av ordet ”paradis” som övertagits från grekiskans paradeisos, men ursprungligen är ett grekiskt lån från fornpersiskans pairidaeza, där det betyder ”inhägnad trädgård”.

Johan Mårtelius, professor i arkitekturhistoria vid KTH, har tagit sig an ämnet arkitektur och konst. Framför allt handlar det om den persiska monumentalkonsten i ruinstäderna Persepolis, Pasargadae och Susa med deras magnifika palats och andra byggnadsverk till de akemenidiska härskarnas ära. Fast dessa fornpersiska städer numera ligger i spillror – delvis som resultat av Alexander den stores härjningar – gör de fortfarande ett överväldigande intryck på besökaren (också på bild i boken!) med sina väldiga pelarburna samlingssalar och kraftfulla reliefer i sten av människor och vilda djur. Äldre forskare har påpekat att elementen i denna byggnadskonst har lånats från grekisk, egyptisk och assyrisk monumentalkonst samt anfört detta som bevis för den persiska arkitekturens osjälvständighet. Man har rentav velat se detta sammanplock av främmande beståndsdelar som tecken på en barbarisk och nyrik uppkomlingskultur utan egna traditioner.

Mårtelius håller med om att det handlar om en kombination av olika element, men hävdar att ”även om beståndsdelar och kunskaper här kan härledas till andra källor än akemeniderna själva så måste den helhet som skapades kunna ses som något alldeles eget, en syntes som både sammanförde de olika konstarterna sins-emellan och förenade dem med naturen och landskapet.” I själva verket kan kombinationen av olika kulturinflytanden ses som resultat av en fullt medveten ambition från härskarnas sida, uttryckt också i stenreliefer på väggarna i Darius I:s palats i Persepolis, där man ser hur ståtliga män från olika delar av imperiet kommer med gåvor från sina respektive provinser.

Bo Utas, professor emeritus i iranistik vid Uppsala universitet och känd som översättare av persisk lyrik, har skrivit kapitlet om det fornpersiska språket och litteraturen. Hans uppgift här är otacksam, eftersom det tyvärr finns mycket få fornpersiska texter bevarade. Den iranska litteraturen vid denna tid var nämligen i stort sett muntlig och det officiella skriftspråk som till vardags användes av den akamenidiska statsmakten var inte persiska utan så kallad ”riksarameiska”, ett semitiskt tungomål som varit de professionella skrivarnas speciella språk i Assyrien och därifrån övertagits för skriftlig kommunikation över hela Främre Orienten. På fornpersiska finns i huvudsak bara några monumentala inskrifter med kilskrift, framför allt Darius I:s monumentala inskrift på klippväggen i Besutun (520 f. Kr.), där kungen skroderar över sina bedrifter som härskare. Däremot argumenterar Bo Utas för att det funnits en muntlig fornpersisk poesi och berättande epik som gått förlorad men kan anas i vissa grekiska texter samt i långt senare persiska diktverk, som Ferdousis berömda Shahnameh (Konungaboken) från omkring år 1 000.

I det sista kapitlet skriver redaktören själv, Ashk Dahlén, om akemenidernas ”kosmopolitism och mångkultur”. Han är otvivelaktigt den som går längst i framhävandet av det fornpersiska rikets positiva sidor. Han argumenterar också övertygande för att härskarna lade sig vinn om religiös tolerans – trots att de själva dyrkade guden Ahura Mazda – och accepterade de kulturella särdrag som fanns i rikets provinser. Deras religiösa fördomsfrihet och kosmopolitism har ju för övrigt betonats redan av grekiska författare som Xenofon.

Man kan invända att en sådan kosmopolitism nog var nödvändig för att akemeniderna skulle lyckas hålla ihop sitt stora imperium. I längden gick det ju inte heller något vidare, vilket förmodligen delvis berodde på att det inte fanns något omfattande persiskt kulturskikt att falla tillbaka på. Underskön monumentalkonst kunde kungarna åstadkomma, men till skillnad från grekiska härskare som Alexander den store saknade de tillgång till bildnings-institutioner och en intellektuell klass som skrev på deras eget språk och kunde stödja deras ambitioner i tal och skrift.

Därför kommer väl heller aldrig Nike med segerkransen – för att åter citera Hjalmar Gullberg – att kröna de akemenidiska kungarna eller hylla dem som eviga förebilder för eftervärlden, trots allt gott som Antikens Persien har att säga om dem. Men det är viktigt nog att man lyckas visa att de inte enbart bör uppfattas som ”jordens gissel”.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet