Historia

Omvärdering av svenska judars agerande inför Förintelsen

The Swedish Jews and the Holocaust
Pontus Rudberg

Routledge
290 sidor
ISBN 9781138045880

| Respons 4/2018 | 8 min läsning

Pontus Rudberg ger en ny bild av judiska hjälpinsatser i Sverige under 30- och 40-talet. Trots konflikter och skilda lojaliteter, bidrog församlingarna och judiska organisationer med viktiga hjälpinsatser. Svenska staten var däremot enligt Rudberg mer restriktiv mot judiska flyktingar än vad som tidigare hävdats. 

Judiska flyktingar anländer till Stockholms centralstation i februari 1939. Foto Stockholms stadsmuseum

Hade de svenska judarna kunnat göra mer för att rädda övriga europeiska judar undan den nazistiska terrorn? Frågan har ställts många gånger sedan krigsslutet. Inte sällan har det hävdats att de svenska judarna, från sin relativt säkra position, gjorde för litet eller till och med försvårade för andra europeiska judar att sätta sig i säkerhet. Uppsalahistorikern Pontus Rudberg vill i The Swedish Jews and the Holocaust visa att tidigare forskning inte gett en korrekt bild. Boken är en bearbetad version av hans doktorsavhandling i historia vid Uppsala universitet 2015. Rudberg tillbakavisar systematiskt den bild som till exempel tecknats av den amerikanske historikern Steven Koblik, det vill säga att svenska judar var tveksamma till att hjälpa judiska flyktingar att komma till Sverige, eftersom de fruktade att en invandring, framför allt av östeuropeiska judar, skulle leda till ökad antisemitism och hota den position som de svenska judarna hade uppnått.

I Sverige fanns det 1933 runt 7000 svenska judar och mer än hälften av dem bodde i Stockholm. Många var sekulariserade och välintegrerade i den svenska borgerligheten, men det fanns också judiska invandrare från Östeuropa som var mer religiösa samt de som var sionister eller socialister. Beroende på bakgrund, identitetstillhörighet och politisk hemvist reagerade dessa olika på nazismens utveckling. Men oavsett religiös eller politisk orientering var alla medlemmar av någon av de judiska församlingarna i Sverige. 

För att besvara frågan om de judiska organisationernas agerande har Rudberg gått igenom ett imponerande arkivmaterial från Sverige, USA och Israel. Boken följer en kronologisk struktur från 1933 till 1945 som tar fasta på den historiska utvecklingen i Nazityskland. Rudberg koncentrerar sig framför allt på insatser gjorda av Mosaiska församlingen i Stockholm, men undersöker även insatser av andra svenska judiska församlingar och organisationer samt de svenska avdelningarna av internationella organisationer som World Jewish Congress. Genom undersökningens kronologiska upplägg kan han visa att inställning och insatser varierar, dels som en reaktion på förändrade förhållanden i och utanför Sverige, dels beroende på de judiska organisationer utanför Sverige som man samarbetade med.

I början av perioden ansåg de svenska judiska organisationerna att det nazistiska styret inte skulle kunna bestå. När det med tiden stod klart att det inte rörde sig om något snabbt övergående fenomen, fokuserades insatserna för de tyska judarna framför allt på att underlätta utvandring för judiska barn och ungdomar. Vistelsen i Sverige sågs i första hand som en förberedelse för emigration till Palestina, bland annat genom utbildning i olika typer av jordbruksarbete. Från 1938 till 1939 ökade antalet judiska flyktingar som försökte komma till Sverige i takt med ökade förföljelser i Tyskland och Österrike. Samtidigt vidtog svenska staten åtgärder för att begränsa judisk invandring. Under samma period förändrades de svenska judiska organisationernas insatser delvis på grund av det finansiella stöd de fick från amerikanska judiska organisationer. Stödet gjorde att de svenska organisationerna kunde hjälpa fler flyktingar att komma till Sverige och även sända hjälp till judar som inte kunde lämna nazikontrollerade områden. Vissa av dessa amerikanska organisationer försökte dock även påverka vilka andra organisationer som de svenska organisationerna skulle samarbeta med.

Boken visar även hur den svenska staten förhöll sig till nazisternas antijudiska politik och statens roll för att påverka svenska judiska organisationers agerande. Rudberg menar att svenska staten var mer restriktiv när det gällde att ta emot judiska flyktingar än vad som tidigare har varit känt. Till exempel använde staten bidragen till judiska organisationer som arbetade med flyktinghjälp som ett sätt att försöka begränsa flyktingmottagningen, genom att judiska församlingar i stället förlorade möjligheten att stå som garant för ekonomiskt stöd till nyanlända flyktingar. Rudberg kartlägger också hur svenska judiska organisationer agerade för att få till stånd och gradvis öka en särskild kvot för judiska flyktingar.

Medan forskning som behandlat amerikanska judiska hjälpinsatser visat att dessa försvårats och begränsats av inomjudisk splittring, visar Rudberg i stället hur olika grupper inom den svenska judenheten (ortodoxa, liberala, sionister) samarbetade inom olika hjälporganisationer.

I många avseenden ger Rudbergs bok en ny bild av judiska hjälpinsatser under nazitiden. Medan forskning som behandlat amerikanska judiska hjälpinsatser visat att dessa försvårats och begränsats av inomjudisk splittring, visar Rudberg i stället hur olika grupper inom den svenska judenheten (ortodoxa, liberala, sionister) samarbetade inom olika hjälporganisationer. Han menar också att det faktum att det fanns flera aktörer på detta område inte minskade utan snarare ökade hjälpinsatserna, eftersom organisationerna koncentrerade sig på olika grupper och olika typer av insatser, och även hade olika grad av framgång under olika perioder. Om inte en lyckades, så kanske en annan gjorde det. I stället verkar de inomjudiska motsättningarna i Sverige under denna tid ha stått mellan de svenska judarna och de nyanlända, men det är osäkert om detta påverkade insatserna för judiska flyktingar.

Genom ett studium av korrespondens mellan svenska judiska organisationer och organisationer och individer i Tyskland och USA, kan Rudberg också visa att de svenska organisationerna ofta agerade på tyska och amerikanska judiska organisationers inrådan – alltså i samverkan med större internationella nätverk, inte på basis av snäva inrikespolitiska överväganden. Det är till exempel tydligt att när de svenska organisationerna valde att prioritera etablerandet av internatskolan Kristinehov för judiska flyktingbarn och praktisk yrkesutbildning, framför allt inom jordbruk, för judiska flyktingungdomar som avsåg att utvandra till Palestina, gjorde de det på direkt uppmaning av tysk-judiska organisationer.

Det är förstås omöjligt att fälla ett omdöme om vilken omfattning som skulle kunna ses som ”rimlig” när det gäller de svenska judarnas insatser för judiska flyktingar under denna period, men även i det avseendet ger Rudbergs bok vissa perspektiv. Han konstaterar att 1947 motsvarade antalet judiska flyktingar som fortfarande fanns kvar i Sverige (som alltså inte hade dött eller emigrerat vidare) ganska exakt storleken på den judiska befolkning som redan fanns i landet före den undersökta perioden, cirka 7 000 personer. Judiska organisationer i Sverige fick alltså tillgodose behoven hos en grupp medlemmar som under några år hade fördubblats i antal; varannan var en nyanländ flykting, med stora behov av hjälp och stöd för att etablera sig i den nya miljön.

Rudbergs bok har flera viktiga förtjänster som sammanlagt kompletterar tidigare forskning med nya viktiga perspektiv. Det gäller för det första periodiseringen. Denna gör att de svenska judiska organisationernas agerande förstås inte bara utifrån inrikespolitiska överväganden, utan i hög grad kontextualiseras och ses i relation till den dagsaktuella utvecklingen och till den information som nådde Sverige under olika perioder, framför allt genom de två svensk-judiska tidskrifterna Judisk krönika och Judisk tidskrift. Detta ger en viktig bakgrund till de judiska organisationernas agerande. För det andra gäller det kombinationen av olika typer av källmaterial. Interna dokument från de undersökta judiska organisationerna, dokument om den svenska statens överväganden och agerande samt korrespondensen med utomsvenska judiska organisationer, visar det handlingsutrymme som svenska judiska organisationer hade (eller trodde sig ha) och vilka faktorer som påverkade hur man agerade under krigsåren. Här hade det dock varit önskvärt med en mer systematisk beskrivning av hur de olika typerna av källmaterial har valts ut och satts i relation till varandra. Mångfalden gör att det blir något svåröverskådligt för efterkommande forskare att bygga vidare på. 

För det tredje ligger styrkan i studien att Rudberg inte bara undersöker en organisation utan flera. Det gör att insatser som inte tidigare har uppmärksammats sätts i relation till helheten, men också att Rudberg på ett övertygande sätt kan argumentera för att det som tidigare har konstaterats gällande till exempel amerikanska judiska organisationers insatser, att bristen på samordning påverkade flyktinghjälpen negativt, inte var fallet när det gäller de svenska judarna. Tvärtom verkar mångfalden ha påverkat insatserna positivt.

Slutligen kan man konstatera att författaren lyckas lägga ett komplext pussel som utgör ett viktigt bidrag för alla som vill veta mer om de frågor han avser att besvara med sin bok.

Men bokens styrka är också delvis dess svaghet. Ibland blir dess många detaljer och nedslag i källmaterialet svåröverskådligt för den läsare som inte är välbekant med dessa frågor. Detaljrikedomen och det rika källmaterialet gör att boken inte i första hand är en introduktion för nybörjare på området, utan snarare ett inlägg i ett pågående samtal om de svenska judarnas insatser, i vilket läsaren behöver en viss tidigare förtrogenhet med frågorna för att kunna följa med i resonemangen. Denna detaljrikedom balanseras dock av välfungerande sammanfattningar, i vilka en mer övergripande bild lyfts fram och mångfalden i materialet tolkas för läsaren. Ett fylligt index hjälper också den som är specialintresserad av vissa frågor, personer eller organisationer.

Slutligen kan man konstatera att författaren lyckas lägga ett komplext pussel som utgör ett viktigt bidrag för alla som vill veta mer om de frågor han avser att besvara med sin bok. När det gällde att hjälpa judiska flyktingar under nazitiden, vad gjorde de svenska judarna och varför? Rudbergs svar blir att de gjorde mycket mer än vad som tidigare har varit känt. Deras insatser var också väl övervägda i relation till den samtida politiska relationen och de önskemål som framfördes av tyska och internationella judiska organisationer.


Lena Roos

Lena Roos är lektor i religionshistoria vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson