Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Politik & samhälle
Disa Håstad
Brusten regnbåge
Mandelas krossade dröm
Bonniers | 250 s | Isbn 9789100145316
Recensent: Julia Jennstål
Omvärlden blundade för negativa sidor hos ANC

Disa Håstad ifrågasätter omvärldens syn på ANC som en fredlig befrielserörelse och menar att den maktfullkomlighet som alltmer blivit kännetecknande för partiet kan spåras långt tillbaka. Men partiet var en effektiv propagandamakare och omvärlden ville inte se.

I inledningskapitlet till boken Brusten regnbåge – Mandelas krossade dröm skriver journalisten Disa Håstad om ideal, drömmar och utopier. När Sydafrika höll sitt första demokratiska val i april 1994 var det för många ett bevis på att drömmar kan förverkligas. Det var en seger för ANC:s långa outtröttliga kamp mot apartheidpolitiken och för idén om frihet och jämlikhet mellan alla raser. Övergången från apartheid till demokrati var en vinst för ANC, men också ett förverkligande av Nelson Mandelas vision av Sydafrika som en regnbågsnation. De politiska och rättsliga förändringarna ingav framtidshopp även om det också fanns en oro kring vad den nya situationen skulle innebära för det djupt segregerade samhället. Sydafrikanerna har nu varit befriade från apartheidsystemets förtryck i 20 år men det som Håstad skildrar är inte framväxten av en regnbågsnation utan, som uttrycks i titeln, en krossad dröm.

I Brusten regnbåge resonerar Håstad kring generella politiska, ekonomiska och sociala utvecklingstendenser. Det är en lättläst och läsvärd skildring av dagens Sydafrika och resonemangen förankras och förklaras i ljuset av historien. Två övergripande teman kan urskiljas. Det första belyser svårigheterna med att förverkliga en politisk vision medan det andra gräver djupare och problematiserar vilka ideal som egentligen var styrande inom ANC och särskilt hos Nelson Mandela.

”Miraklet” i Sydafrika har ofta tillskrivits ANC:s principstyrda hållning när det gäller försoning, inkludering och förhandling. Oavsett hur många indicier som framkommit om motsatsen verkar det svårt att ändra denna ensidiga framställning av ANC. Frågan Håstad ställer är om det verkligen är rimligt att fortsätta betrakta ANC som en fredlig befrielserörelse och Mandela som en antivåldshjälte i Gandhis anda samtidigt som vi till exempel vet att gerillakrigföring var en accepterad strategi för att ta makten? ANC har alltid som Håstad uttrycker det varit ett centralstyrt och hårt disciplinerat parti.

Omvärlden valde att se ANC som den enande representanten för alla icke-vita grupper trots att det pågick en reell maktkamp med våldsamma medel mellan olika svarta befolkningsgrupper. Mellan 1984 och 1994 skördade våldet mellan ANC och Inkathaanhängare 20 500 dödsoffer men trots det omfattande våldet har omvärlden beskrivit det som en fredlig process. Även det våld som förekom i ANC:s militärläger utanför Sydafrika var oftast riktat mot andra svarta, dels för att upprätthålla disciplinen, dels mot rivaliserande gerillor.

En fråga som Håstad återkommer till är om ett land behöver göra upp med sin historia och hur människor ska förhålla sig till oförrätter och övergrepp som begåtts av tidigare generationer. Hon tar avstamp i en uppmärksammad vetenskaplig artikel publicerad av forskaren Samantha Vice som initierade en intensiv debatt i Sydafrika om huruvida vita bör känna skuld och skam för att de (fortfarande) tillhör en privilegierad grupp. Vice argumenterar för att vita bör känna skuld, inte skam, och att de bör inta en ödmjuk attityd till de grupper som lidit under apartheid och inte kritisera eller kommentera svartas sätt att styra landet. I en intervju med John Kane-Berman från South African Institute of Race Relations kommer motsatta åsikten till uttryck. Han anser att alla brott under och efter apartheid bör leda till åtal, oavsett vem som begått dem. Våld kan aldrig rättfärdigas.

Skuldfrågan är relevant inte bara för Sydafrika utan även för Sverige. Mellan 1960 och 1994 stod Sverige för hälften av ANC:s budget. Sveriges stöd var orubbligt och bilden av Nelson Mandela som en fredsmäklare ifrågasattes aldrig. I Håstads bok skildras ANC som en rörelse med en effektiv internationell propagandakampanj som växte sig stark genom omvärldens stöd. Genom en lyckad internationell kampanj lade ANC grunden till sin maktbas och kunde etablera sig som dominerande parti och kuva andra grupper. ANC:s propaganda är dock missvisande eftersom den inkluderande policy som proklamerats inte varit vägledande i praktiken. Partiet har inte heller varit den enande kraft i landet med ett brett folkligt stöd som det utgett sig för. Ett exempel är hur ANC utmanövrerade och demoniserade Inkathaledaren Mongosuthu Buthelezi, eftersom han var en allvarlig konkurrent om makten. Den maktfullkomlighet och arrogans som alltmer kännetecknat ANC under senare år kan spåras långt tillbaka, men omvärlden har valt att inte se.

En del av förklaringen till att Mandela och ANC lyckats upprätthålla sitt glorifierade rykte som fredlig motståndsrörelse trots ständigt nya indicier om våldsanvändning och totalitära tendenser kan sökas i det internationella stöd som ANC erhållit. Bland annat argumenterar Håstad för att den omdiskuterade mystiska ”tredje kraften”, som försökte underminera förhandlingsprocessen genom våldsdåd, kan kopplas till ANC:s propagandamaskin som spred ryktet att F.W. de Klerk tappat kontrollen över säkerhetsstyrkorna. I hennes beskrivningar framträder en mer våldsbejakande sida hos ANC, en rörelse som intrigerat, manipulerat och spridit illvilliga rykten om motståndare för att stärka sin makt. Omvärldens uppfattningar om de Klerk och Buthelezi beskrivs som ett resultat av strategisk ryktesspridning från ANC:s sida. Håstad ifrågasätter många rådande föreställningar om hur övergången från apartheid till demokrati gick till och tecknar en mer nyanserad bild av Mandela, ANC och dess allierade och motståndare.

Omsättandet av visioner till praktisk politik är en formidabel utmaning, särskilt i ett samhälle som lider av enorm fattigdom, arbetslöshet och sociala motsättningar. Många försök har gjorts för att åtgärda problemen. Ett av de mer ambitiösa projekt som ANC sjösatt är Black Economic Empowerment (BEE) 2003 för att omfördela ekonomiska resurser och ge svarta makten genom att ge dem majoritet både i ägande och ledning av alla företag. Men trots denna satsning är Sydafrika ännu världens mest ojämlika stat om man ser till Gini-koefficienten. De politiska visionerna har även fått sig rejäla törnar genom korruption och maktmissbruk. Håstad nystar i korruptionens utbredning genom att diskutera de kontroversiella vapenaffärerna, däribland den svenska försäljningen av 28 Jas Gripen plan till Sydafrika och det tvivelaktiga systemet av ”motköp”. Köpen av Jas var en del av ett antal vapenaffärer som i dag blivit en symbol för regimens korruption.

Håstad konstaterar att ingen längre litar på ANC. Partiet har för länge sedan övergett idén om regnbågsnationen och anses av många ha förrått den svarta befolkningens intressen. Särskilt händelseutvecklingen i samband med en gruvstrejk 2012 lyfts fram för att förstå den logik som styr ANC. Gruvstrejken ledde till att polisen sköt ihjäl 34 demonstranter på uppmaning av ANC-ledningen. En anledning till att ANC uppmanade till beskjutningen var rädsla att förlora kontrollen. Detta agerande följer naturligt om ens självbild, som president Jacob Zuma har formulerat det, är att man har rätt att styra landet ”tills Jesus kommer åter”.

Något pliktskyldigt nämner Håstad på ett par sidor även de förbättringar som ANC faktiskt åstadkommit, till exempel inom bostadsbyggandet samt relativt lyckade bidragsprogram riktade mot pensionärer och arbetslösa. Men vad finns det då för alternativ till ANC? Här tecknar Håstad en levande bild av en mängd mindre partier – EEF, DA, Cope, Azapo, IFP, PAC, Freedom Front Plus med flera – och beskriver både deras framväxt och nuvarande politiska makt, inflytande och utmaningar.

En annan förtjänst är att Håstad belyser flera viktiga, pågående samhällspolitiska diskussioner. Hon lyfter fram den ofta osynliggjorda gruppen av indier och färgade. Ett annat exempel är den diskussion hon för kring de brutala gårdsmorden som är en realitet för vita jordbrukare men som 2007 slutade redovisas separat; trots problemets omfattning framgår det inte i någon statistik. Andra reflektioner kanske inte bygger på någon djupgående analys men är ändå tänkvärda, till exempel likheterna mellan välkända manliga politiska fångar runtom i världen när det kommer till deras påtagliga självupptagenhet och krav på närstående att ständigt finnas tillgängliga för att tillfredsställa deras behov (”jag, jag, jag”).

Till grund för Håstads arbete ligger ett imponerande journalistiskt arbete som bygger på ett omfattande nätverk och intervjuer med personer från forskarvärlden, politiken, företagsvärlden och civila samhället. Framför allt är det spännande att få ta del av det politiska engagemanget på gräsrotsnivån. Väldigt många perspektiv presenteras. Ibland blir det dock svårt att få grepp om åsikternas representativitet – är det enskilda individers tyckande eller fångar de en allmän åsikt? I en intervju med forskaren Steven Friedman uttrycker denne sig skeptiskt till frivilligorganisationers betydelse och roll i Sydafrika, vilket delvis kan tolkas som att Håstads intervjumaterial kanske trots allt inte lyckas fånga generella trender. Det man slutligen möjligen kan invända mot är frånvaron av mer övergripande analyser och kompletterande källor att kontrastera författarens intervjuer med.

Den känsla boken lämnar efter sig är att Sydafrika är på väg utför, men att det ännu inte är för sent att ändra riktning. Det är en formativ process där mycket ännu är oskrivet.

Julia Jennstål är forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet