Politik & samhälle

Opinionstext utklädd till historieskrivning

Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik
Mattias Svensson

Timbro
384 sidor
ISBN 9789177032090

| Respons 1/2021 | 14 min läsning

Mattias Svenssons tecknar alkoholpolitiken som en utvecklingshistoria från restriktivt mörker till liberalt ljus. Folket är i denna berättelse kuvat och led under en alkoholpolitik det inte ville ha. Boken är välskriven och man lär sig definitivt något om den svenska alkoholpolitikens historia, men den selektiva läsningen av forskning som stödjer författarens tes skaver.

Sista kunden som handlar med motboken på Systembolaget i Centralpalatset i Stockholm, 30/9 1955. Foto: Dagens Nyheter / TT

Den liberale debattören och skribenten Mattias Svensson har skrivit en bok om den svenska alkoholpolitikens historia, Så roligt ska vi inte ha det. Det var på tiden. Svensson har tidigare gett sig på alkoholpolitiken i boken Glädjedödarna (2011), ett otal blogginlägg på Timbros hemsida och även i en något längre rapport från Timbro. Han är uppenbart fascinerad av den svenska alkoholpolitiken och det är tydligt att han i denna ser goda möjligheter att driva sina teser om liberaliseringars och avregleringars välsignelser. Det är därför inte förvånande att Svensson gör så även i denna bok, utgiven på Timbro, men det är inte okomplicerat. Jag återkommer till det.

Först en bekännelse. När jag fick boken i min hand var jag övertygad om att jag både på ideologisk och professionell grund skulle ogilla den, att det enda nöjet med att läsa den skulle vara att slipa knivarna och tänka ut dräpande formuleringar. Men det har varit en mycket nöjsam läsning, både underhållande och lärorik. Svensson bjuder på en bred och infallsrik historik, från 1600-talets dryckeskultur och statsfinansiellt motiverade alkoholregleringar till 2000-talets jämförelsevis avreglerade alkoholpolitik. Även en historiker och rusmedelsforskare som undertecknad, som läst närapå all den forskning som Svensson stödjer sig på, får nya insikter av det sätt som Svensson väver ihop sin berättelse på. Dessutom skriver han väldigt bra.

En historiker som oftare utgår från att undersökta aktörer är kontextuellt rationella snarare än korkade eller ondsinta, blir däremot något misstänksam.

Fokus ligger på 1900-talet, något som dels är historiskt motiverat då den svenska alkoholpolitiken i egentlig mening daterar sig till tidigt 1900-tal, dels rimligtvis svarar mot Svenssons agenda, eftersom han därmed får skriva en historia om förbud och regleringar som stundtals ter sig absurd. Läsaren bjuds på dråpliga berättelser om Brattsystemets väl utforskade konsekvenser med bongrätter (den sällan uppätna mat som beställdes för att få dricka), bordslöpare (som vid stängningstid jagade ransoner att dricka upp) och soppbögar (som fick ett mål mat mot att de släppte sin spritranson). Det blir sammantaget ett slags hundraårig utvecklingshistoria, från restriktivt mörker till liberalt ljus, och läsaren undrar kanske hur det kan ha varit så dumt en gång i tiden. En historiker som oftare utgår från att undersökta aktörer är kontextuellt rationella snarare än korkade eller ondsinta, blir däremot något misstänksam.

För vilka är de aktörer som har format den svenska alkoholpolitiken? Det är något oklart. Ibland är det en historie- och kontextlös nation, som när ”Sverige” tillskrivs vissa paternalistiska karaktärsdrag. Ibland är det ”staten”, en mysteriös byråkratisk monolit bortom medborgarnas påverkan. Staten förtrycker och medborgarna finner sig; de gör visserligen motstånd genom att skriva nidvisor och bränna hemma, men de tillmäts i Svenssons berättelse ingen demokratisk möjlighet att förändra ett förhatligt regelverk. Den lagstiftande riksdagen framstår närmast som konspiratorisk och i förbund med antidemokratiska krafter. Och listig, som när man inför motboken under brinnande världskrig, eftersom restriktioner enligt författaren vanligtvis införs ”när de allra flesta människor har annat att tänka på”.

Det är en avslöjande skrivning som säger en del om författarens tendens, men den har föga stöd i forskningen. Med en bredare läsning av den internationella litteraturen hade Svensson sett att i stort sett hela västvärlden införde någon form av alkoholrestriktioner under 1910-talets krigs- och krisår, i flera fall även totalförbud, och att det mer berodde på ett ärligt uppfattat problem än på konspiratorisk illvilja. Att exempelvis de ryska soldaterna led större skada av sin egen alkoholkonsumtion än av de nyktra japanernas kulor i det rysk-japanska kriget 1904–05 var en väl etablerad sanning, redovisad och diskuterad på bland annat den stora internationella alkoholkonferensen i Stockholm 1907, och rimligtvis något som låg bakom 1914 års ryska alkoholförbud efter första världskrigets utbrott. 

Antagandet att det föreligger en grundläggande konflikt mellan staten och medborgarna, även i vårt demokratiska tidevarv, genomsyrar hela berättelsen. Svensson jobbar med en etablerad narration där onda krafter och lysande hjältar driver historien framåt. Enskilda individer kan ändra spelplanen: en Bratt som inför motbok eller en Franzén som 80 år senare utmanar försäljningsmonopolet genom att sälja vin i sin ICA-butik. Men inte medborgarna som kollektiv och alkoholkonsumenter. Folket är i Svenssons berättelse kuvat och lurat och led under större delen av undersökningsperioden under en alkoholpolitik som de inte ville ha, för att under de sista årtiondena äntligen få åtnjuta en liberal alkoholpolitik som de i Svenssons version hellre vill ha. Men trots hundra år av demokrati har de haft föga att göra med politikens utveckling.

Man får läsa mellan raderna för att finna folket men det finns där, exempelvis hos nykterhetsrörelsen som inte bara har folket i sitt våld, utan också består av folket; det är en folkrörelse, något som exempelvis lyser igenom när IOGT anordnar en folkomröstning 1909 där 55,6 procent av den vuxna befolkningen röstade för ett förbud. Eller som det hårda dryckesmotståndet i ”det spannmålsfattiga Norrland”, där författaren erkänner att denna ”rent bokstavligt [var] en kamp på liv och död”. Och när nykterhetsrörelsen mot regeringens vilja driver igenom den utredning som skrotar motboken gör man det genom en majoritet av motioner i riksdagens bevillningsutskott, vilket i Svenssons berättelse blir ett exempel på att den representativa demokratin fungerar när den gör sådant som han själv sympatiserar med. 

Men kanske är det en ogin läsning av Svensson. Representativ demokrati är inget exakt instrument och nykteristerna har onekligen varit klart överrepresenterade i riksdagen. Jag väljer därför att läsa Svensson som att han strävar efter demokratisk fördjupning, som att det har funnits en folkvilja som de demokratiskt tillsatta lagstiftarna har varit sena att gå tillmötes. Det är i sådana fall relevant kritik och något jag välkomnar. Att riksdagen går emot en tydlig folkvilja på ett centralt politikområde är ett oskick som vi återkommande har kunnat observera. Det gäller exempelvis frågan om vinstuttag i skattefinansierad välfärdsproduktion, vanligen exemplifierad med de skatteplanerande privata skolkoncernerna. En majoritet av svenskarna vill till skillnad från riksdagen att vinster ska förbjudas eller återinvesteras i verksamheten, eller att det åtminstone ska införas ett vinsttak. Här finns det onekligen en medborgarröst för Svensson (och Timbro) att plocka upp.

Den oklara aktörsbeskrivningen är ett direkt resultat av det sätt på vilket Svensson driver sin tes. Ett slags liberalism av 1800-talssnitt är det som leder till det goda samhället och när allt sedan går åt helvete på 1900-talet beror det på att liberaliseringens ”förbättringar” kom att ”kvävas i sin linda av de politiska ideologier som kom att dominera 1900-talets första hälft”. Det är ett tydligt och inte så förvånande ställningstagande från Timbroskribenten Svensson, men återkommande normativa beskrivningar av hur exempelvis liberal alkoholpolitik leder till ”trivsammare” drickande eller till ”bättre” normer kring hur vi dricker ställer till det för analysen. Med den sanna läran på sin sida kan författaren också ifrågasätta forskare som har beskrivit hur Brattsystemet under tidigt 1900-tal framstod som ett realistiskt alternativ till alkoholförbud och att motboken i sammanhanget snarast var att betrakta som den liberala alkoholpolitiska lösningen givet alternativet. Detta döms av Svensson ut som en ”ursäkt”. Men det är inte en ursäkt, det är en förklaring. 

Författarens ideologidrivna omdömen skulle vara lättare att fördra om inte Svensson själv tyckte så illa om den sortens tendensiösa historieskrivning.

Författarens ideologidrivna omdömen skulle vara lättare att fördra om inte Svensson själv tyckte så illa om den sortens tendensiösa historieskrivning. Nykterhetsrörelsen beskylls (med rätta) för en ”idealiserande och ideologiserande syn på verkligheten”, något som påverkar dess syn på ”allt från forskning till historieskrivning”, och den problemsökande totalkonsumtionsmodellen beskrivs som en ”ideologisk och inte en vetenskapligt grundad slutsats att basera alkoholpolitik på”. Detta är viktiga påpekanden och angelägen kritik av kunskapsbruket i en samhällsfråga i gråzonen mellan forskning och opinionsbildning, men Svensson träffas i lika hög grad själv av samma kritik. Det som han har skrivit är till stora delar en opinionstext utklädd till historieskrivning, men där betänkliga delar av förklädnaden glipar och låter oss se samma gamla empiriresistenta Timbro som aldrig hade behövt undersöka alkoholpolitiken för att självsäkert slå fast att oreglerad marknadsekonomi leder till paradiset. En talande illustration av detta är kritiken av Svante Nycander, utdömd som ideolog. ”Motboksagitatorn” Nycanders bok om den svenska alkoholpolitiken beskrivs av Svensson som en tillrättalagd historik. Och visst var den det, den hade ett tydligt syfte. Men Dagens Nyheters före detta ledarskribent Nycander var knappast ute i mer ideologiska ärenden än Svensson, fram till sista januari 2021 kolumnist på DN. De är snarare var och en för sig och tillsammans en fin illustration av 60 års utveckling av liberalism à la DN, från gårdagens knastertorra socialliberalism till dagens marknadsliberala stödtrupp. 

Forskning och opinionsbildning måste inte vara oförenliga verksamheter. Men det krävs transparens och ödmjukhet för att väva ihop dem. Svenssons selektiva läsning av den tidigare forskning, som närapå uteslutande utgör underlag för hans berättelse, är problematisk på flera sätt. Läsningen av forskningen är varken öppen eller ärlig och resulterar i ett bruk av de delar som bekräftar författarens tes samtidigt som andra delar förtigs. Med tesen spänd framför undersökningen får vi också en del inkonsekvenser. Svensson är exempelvis skeptisk till sanningsanspråk grundade på anekdotiska exempel hos meningsmotståndare, men räds dem inte själv. Och efter att förtjänstfullt ha kritiserat svenska myndigheters tilltro till informationsinsatser med tvivelaktiga effekter dröjer det bara tio sidor innan han själv gör troligt att Socialstyrelsens information från tidigt 1980-tal om att inte dricka under graviditeten kan förklara förändrat beteende. 

Någon gång uppmärksammas visserligen en forskare som inte understödjer Svenssons grundläggande tes om liberaliseringens välsignelser, men denne avfärdas då utifrån misstänkliggörande snarare än forskningsargument. Exempelvis drivs den något ogrundade tesen att alkoholfrågan inte längre är lika viktig för makthavarna och att alkoholforskarna därför inte är lika viktiga. Restriktionstiden var roligare för akademikerna, vilka med ett citat beskrivs som ”färgade av ett normerande perspektiv om det suspekta att gå på krogen”. Om vi finkänsligt undviker frågan om det olämpliga med ”normerande perspektiv” så kan jag försäkra Svensson om att alkoholforskningen är högst vital i Sverige i dag, mer än någonsin faktiskt. Nu äntligen bedriver vi exempelvis den forskning om positiva erfarenheter av rusmedelskonsumtion som implicit efterfrågas i Svenssons bok. Själv bedriver jag forskning om Svensson, eller snarare om Timbros alkoholpolitiska utspel (många signerade just Svensson). Det finns liksom ingen gräns för vad som kan vara alkoholforskning när alkoholen fortsätter att vara denna fantastiska katalysator för mediala och politiska utspel som egentligen syftar till något annat än alkoholpolitiska reformer. Svenssons bok är ännu ett bidrag till denna intressanta empiri.

Svensson och jag delar ett intresse för alkoholpolitiken som kanske kan beskrivas som symboliskt. För Svensson är den svenska alkoholpolitiken, med alla sina anekdotiska stolligheter den perfekta berättelsen om liberalismens närapå naturgivna sanningsanspråk. Historien om alkoholen är ett medel för ädlare syften, inte målet.

Jag är inte heller särskilt intresserad av alkohol eller de andra rusmedel som jag i drygt ett par årtionden har ägnat mig åt som forskare, men däremot av deras roll för andra samhällsprocesser. När restriktions- och förbudsvågen sköljde över västvärlden för 100 år sedan gjorde den det i ett sammanhang som präglades av modernitet, urbanitet, nationalism, ny infrastruktur och inte minst ett demokratiskt genombrott. Det är ingen svensk företeelse, den är omvittnad i hyllmeter av internationell forskning. Och det gör den intressant, inte minst när man vill undersöka fenomen som modernitet, nationalism och demokratisering.

Några år in på 2000-talet är kontexten annorlunda. Nu är det folkhälsan som vi alla måste förhålla oss till. Förespråkare för en restriktiv alkoholpolitik hänvisar till folkhälsan. Inget konstigt med det, oavsett om de har rätt eller fel, men desto underligare att en frihetsapostel som Svensson också måste förhålla sig till folkhälsan och närapå systematiskt gå igenom alla de folkhälsofrämjande effekter som en restriktiv alkoholpolitik antas ge, för att sedan i tur och ordning avfärda dem. Varför? Kunde inte en konsekvent liberal/libertariansk hållning vara att strunta i folkhälsan, att tona ner statens ansvar för den kollektiva hälsan i stället för att ge sig in i diskussioner om att den egna hållningen minsann minskar alkoholrelaterade skador? 

Det må ursäktas att jag gör en ideologisk läsning av boken men det beror ju på att den till så stora delar är ett politiskt manifest. Det här är ingen förutsättningslös undersökning där resultaten hade kunnat förvåna författaren. Det är detta som skaver i denna hybrid mellan historieberättande och ideologiproduktion, denna selektiva läsning av noga vald forskning som bekräftar det som författaren redan vet. Jag hoppas att Svensson har haft roligt när han skrev boken och att han på marginalen lärde sig något nytt, men han kan knappast ha blivit förvånad. 

Jag hoppas att Svensson har haft roligt när han skrev boken och att han på marginalen lärde sig något nytt, men han kan knappast ha blivit förvånad.

Dessa kritiska anmärkningar till trots vill jag tillstå att jag tyckte om boken. Det är trevlig läsning, språkligt elegant och man lär sig definitivt något om den svenska alkoholpolitikens historia. Det som fallerar är förklaringsansatser och konsekvensbeskrivningar; varför blev det såhär och vad ledde det till? Att nå bortom det deskriptiva historieberättandet till dessa analytiska frågor är det som är svårt med historieforskning, det som kräver teoretiskt förankrade förklaringar, liksom en tydlig och transparent metod. Svensson har en teori i form av en inte särskilt problematiserad ideologisk övertygelse om att liberalism och avreglering medger marknadsekonomins alla påstådda fördelar i form av frihet, trivsel och stort utbud men inga av dess nackdelar i form av olika alkoholrelaterade skador. Det är en modig tes som både hade krävt en mer stringent metod och ett mindre selektivt nyttjande av tidigare forskning för att kunna prövas. Det är underhållande och lärorikt men det är inte forskning, vilket Svensson som är en god skribent och noga med språket nog inte heller menar. Jag väljer att tolka undertiteln (En historia om svensk alkoholpolitik) just så, som en historia om svensk alkoholpolitik, inte som den svenska alkoholpolitikens historia. Det är en historia, en berättelse, med på förhand bestämd början och slut.

Relaterat

Välmatat och lättsmält om hur det blev inne att äta ute

I denna lättillgängliga och underhållande skildring belyser författarna uteätandets historia från 1200-talets gästgiverier till dagens kulinariska blomstring. Det dröjer ganska länge innan källorna verkligen berättar vad människor faktiskt åt. Det...


Johan Edman

Johan Edman är professor i kriminologi och docent i historia vid Stockholms universitet. Han leder för närvarande ett projekt om kunskapsbruket inom svensk alkohol- och narkotikapolitik. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark