Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Politik & samhälle
Susanne Lundin
Organ till salu
Natur & Kultur | 252 s | Isbn 9789127138292
Recensent: Boel Berner
Organhandel ekonomisk och etnisk exploatering

Efterfrågan på organ för transplantation ökar i de rika länderna samtidigt som tillgången minskar, vilket gett upphov till en stor illegal handel med organ. Susanne Lundins försök att förstå mekanismerna bakom den globala organhandeln har blivit en välskriven och insiktsfull berättelse.

I slutet av 1970-talet visades ett fantasieggande populärvetenskapligt program på svensk tv. Det hette, och handlade om, ”Reservdelsmänniskan”. Här förevisades de många tekniska innovationer – linser, tandimplantat, knäleder, höftleder – av plast eller titan som läkarna i framtiden, och kanske redan då, kunde plocka från hyllan och operera in för att ersätta förslitna, trasiga eller dåligt fungerade kroppsdelar. Människomaskinen skulle bli som ny, en effektiv kombination av mänsklig vävnad och artefakter. Vår kommande cyborgtillvaro som reservdelsmänniska framställdes som en triumf för teknik, vetenskap och medicin.

Vid läsningen av Susanne Lundins nyutkomna bok Organ till salu slår det mig att reservdelsmänniskan redan finns, om än på annat sätt än i 1970-talets optimistiska tv-program. Hon heter Constantin, Hector eller Felicia, bor i en by i Moldavien, i slummen i San Paolo eller i en kåkstad i östra Filippinerna. Hon har ett långt ärr längs sidan av buken, där man har plockat ut hennes ena njure. Hennes organ har blivit en reservdel för andras kroppar, för sjuka människor från den rika delen av världen. Men reservdelsmänniskan som lämnat sin njure mår inte så bra. Hennes liv kännetecknas av fattigdom, desperation och hopplöshet. Hennes funktion i det internationella systemet för illegal handel av mänskliga kroppsdelar innebär ingen eftervård, inga mediciner, och ibland har hon inte ens fått den utlovade betalningen för sin ”donation”.

Det är detta system för exploatering och organhandel som Lundins bok handlar om. I fokus står den illegala internationella handeln med njurar. Njurtran­s­plantationer utgör 75 procent av världens organtransplantationer. Men det finns en brist på njurar att transplantera och väntelistorna är långa. I nästan alla länder är försäljning av organ olaglig. I dag är det bara Iran som har en officiellt sanktionerad och organiserad legal betalning för organ, en företeelse som har både förespråkare och motståndare. I Sverige tillåts bara icke-betalda donationer från hjärndödförklarade personer (som tidigare eller via släktingar gett sin tillåtelse) samt från levande nära släktingar eller vänner; ett välkänt exempel är prins Daniel som fått en njure av sin far.

Svenskar kan alltså inte köpa en njure i Sverige. Men det är inget brott att köpa den utomlands och man kan få eftervård i Sverige. Givet att väntelistan på organ är lång och man helt enkelt riskerar att dö, reser ett (begränsat) antal svårt njursjuka svenskar till bland annat Indien och Pakistan för att köpa en njure och få den transplanterad där, ett fenomen som brukar kallas medicinsk turism. Denna lätt idylliska term döljer ett underjordiskt nätverk – ett rhizom av kontakter mellan länder och kontinenter – med mer eller mindre frivilliga säljare, med mellanhänder, kirurger, myndigheter, som alla agerar i laglighetens utkanter. Det är som Lundin understryker en glidande skala mellan medicinsk turism, organhandel (som tillåts i vissa länder så länge ingen tjänar pengar på hanteringen) och en smutsig och högst profitabel illegal organtrafficking. Denna illegala organhandel genererar miljardvinster varje år. Rika patienter kan få betala upp till en miljon kronor för en njure, medan säljaren i bästa fall får några tiotusen kronor.

Organhandelns förutsättning är den stora diskrepansen mellan tillgång och ­efterfrågan på organ. Det handlar inte bara om en bristande vilja att donera organ i de rika länderna. Behovet ökar samtidigt som utbudet minskar. Fler personer drabbas av sjukdomar som påverkar njurarna. Nya regler har tillkommit som gör att fler grupper kan tillåtas få nya organ: småbarn, äldre över 80, samt sjuka i andra besvärliga sjukdomar. Man tillåter nya transplantationer om den första misslyckats. Men utbudet hänger inte med. Färre personer skadas allvarlig i bilolyckor i dag än för några decennier sedan och sjuk­husens traumaenheter har blivit bättre på att förhindra hjärndöd, en förutsättning för donation.

Samtidigt har medicinska förändringar förenklat transplantationen. Utvecklingen av ciklosporin och andra immunsuppressiva läkemedel från slutet av 1970-talet minskade behovet av en noggrann tillpassning mellan givare och mottagare för att undvika avstötning. Utöver blodgrupps­kontroll behöver man i dag inte detaljmatcha givare och mottagare. Nya grupper av potentiella levande ”givare” runt om i världen blev därmed möjliga. Deras organ kunde bli utbytbara reservdelar till försäljning på en anonym och svart marknad. Syndikat och nätverk av aktörer etablerades för att rekrytera givare, muta myndigheter, fixa falska ID-handlingar och transportera givare och mottagare till villiga kirurger för uttag och transplantation av organ. I dag beräknar WHO att omkring en femtedel av de ca 70 000 njurar som årligen transplanteras i världen kommer från den svarta marknaden.

Lundins syfte är att förstå mekanismerna bakom denna globala organhandel. I boken gestaltas hennes analys som en resa i de centrala aktörernas spår. Hon börjar i Moldavien, ett av Europas fattigaste länder. I byar präglade av elände och hopplöshet möter hon unga män som för att hantera arbetslösheten och bristen på nästan allt lockats till Turkiet, ibland för underbetalt svartarbete, ibland för en mer eller mindre frivillig försäljning av sina njurar. Operationen sker i något annat land – Ukraina, Pakistan – innan de återvänder hem. Men pengarna går snabbt åt till skuldavbetalningar och ofta orkar de inte längre arbeta. De ses som misslyckade och bemöts med förakt. Ibland tvingas de rekrytera nya organsäljare, i en ond cirkel.

Från Moldavien rör sig bokens berättelse till Israel. Där träffar Lundin jurister som beskriver sitt arbete med att kartlägga och lagsöka de kriminella läkare och mellanhänder som är inblandade i organhandeln. Av religiösa skäl har israelisk organdonation från avlidna varit i stort sett obefintlig. I stället har staten finansierat att människor rest utomlands för att bli transplanterade, något som gynnat illegala mellanhänder och organtrafficking. Sedan 2008 har Israel dock infört ekonomiska incentiv för att öka viljan att donera sina organ efter döden, något som tycks ha haft viss effekt. Samtidigt förekommer en illegal rekrytering av organ bland fattiga israeliska araber.

Spåren leder vidare till Filippinerna, ett land som sedan 1990-talet blivit vad Lundin kallar en ”hotspot” för kommersiella organtransplantationer. Vinstdriven handel med organ är förbjuden i Filippinerna, men försäljning mot ”skälig ersättning” är tillåten, vilket tills nyligen inneburit ett inflöde av rika patienter från bland annat Israel och Saudiarabien. Landets egna njursjuka sattes på undantag och regelverket har därför ändrats. Men fortfarande förekommer, med myndigheternas tysta medgivande, en exploatering av fattiga organsäljare, och även internationella ­”organkunder” på sjukhusen. Eufemismer som ”organ sharing” bidrar till att legitimera en djupt ojämlik relation.

Lundin möter såväl utblottade och sjuka givare som aktivister som försöker föra deras talan; hon får även lyssna till eleganta företrädare för sakernas nuvarande ordning. Därefter vidare till Sydafrika och ett utdraget rättsfall kring ett internationellt organsyndikat med kopplingar till Israel. Dess verksamhet innebar att fattiga människor från bland annat Rumänien och Brasilien fördes till Sydafrika för att förse njursjuka med organ. Det sydafrikanska rättssystemet är emellertid inte anpassat för att hantera organhandeln – bland annat kriminaliseras säljarna av organ medan köpare och mellanhänder har en starkare position. Det aktuella läget för detta internationellt uppmärksammade fall tycks vara att både de inblandade läkarna och organkoordinatorerna kommer att gå fria.

Lundin har alltså gjort en geografisk och social upptäcktsfärd där hon sökt lägga pussel kring en hittills relativt okänd verksamhet. Hon ger en välskriven och insiktsfull berättelse som gradvis avtäcker rhizomet och dess förgreningar in i sjukvård, rättsväsende och politik. Bilden är komplex. Alla köpare är inte rika människor, alla säljare inte utblottade och okunniga. Det finns flera huvudleder och Europas östra och södra delar har under senare år kommit att spela en allt större roll. Den generella bilden är ändå, visar hon i likhet med andra forskare som undersökt organhandeln, ett system som bygger på ekonomisk och etnisk exploatering. Njurar från fattiga människor i fattiga delar av världen köps av människor från rikare samhällsskikt. Blodgruppering, uttag och transplantation av organ utförs i hemlighet eller på sjukhus vars personal inte ställer obekväma frågor. Falska ID-handlingar används för att ”bevisa” att de rekryterade donatorerna är släktingar till mottagaren, vilket krävs i många länder. På så vis åsidosätts nationella lagar och internationella regleringar, och religiösa och kulturella tabun mot uttag och kommersiell användning av organ bryts ner.

Med etnologens intresse för att förstå människors bevekelsegrunder har Lundin tagit sig till de utsatta människorna, längs leriga vägar, i tropisk hetta, skyfall och kyla. Deras rädsla för att vittna har ofta varit stor. Hon har även mött svenska njursjuka och sett deras desperation. Hon kallar sin studie ett etnografiskt fältarbete. Detta kan diskuteras. Lundin arbetar inom ett EU-finansierat projekt vars syfte är att kartlägga och motverka organhandeln. Det har gett henne tillgång till NGO:s och myndigheter i olika länder som hon intervjuat och samarbetat med. Själva ambitionen – att täcka hela kedjan från givare till mottagare – liksom företeelsens underjordiska och illegala karaktär innebär dock begränsningar. Mycket är svårfångat och forskningen blir med nödvändighet en kombination av dokumentation, undersökande journalistik och reflektioner kring handelns sociala och kulturella förutsättningar. Det var, förstår man, ofta svårt att hålla distans till lidandet hos de fattiga givarna. Jag hade gärna läst mer om hur hon hanterat källkritiska frågor i de situationer där forskarens normala skepsis och neutrala roll kanske måste sättas åt sidan.

Lundin resonerar kring betydelsen av vad hon kallar ”dagens biomedicinska samhälle” med dess olika tekniker för att skapa och upprätthålla liv. Som alla generella etiketter riskerar denna term att fördunkla de specifika politiska och sociala omständigheter som drivit på organhandeln och som hon också själv lyfter fram. Ojämlikhet, korruption, girighet, kriminalitet och bristande solidaritet med utstötta och fattiga i samhället har varit bidragande krafter i vissa delar av världen, mindre viktiga i andra. Uppfattningen att kroppsdelar är något som kan avyttras, ting utan förbindelse med individen – reservdelar – kan ses som en viktig del av ett dominerande biomedicinskt tänkande. Men inte heller detta är enkelt accepterat i alla kulturer. Till denna mångfacetterade bild hör även försöken att, mer eller mindre framgångsrikt, dra mellanhänder och läkare inför rätta, ändra lagstiftningen och ge säljarna den medicinska vård de tidigare inte fått. Den internationella Istanbuldeklarationen från 2008 om organtrafficking och transplantationsturism och de åtgärder som följt i dess spår för att kriminalisera och förhindra organhandeln kan ha haft viss bromsande effekt.

Avslutningsvis uppmanar Lundin läsaren att fundera över Sveriges roll. Jag är lite osäker på vad hon menar. Kanske handlar det om att fler skulle kunna bli så kallade altruistiska givare, alltså givare utan betalning. Inte bara närstående skulle kunna donera utan även andra, anonyma levande personer, något som skulle kunna ge fler organ för donation. Här kunde Lundin kanske diskuterat situationen i USA, där sådant är möjligt, vilket verkar ha lett till en förmedling av organ via Facebook och webbsidor som ”Living Donors Online”. Kunskapen om hur den illegala handeln av organ fungerar, hur den kan bekämpas och vilka alternativ som finns, är i dag högst begränsad. Lundins bok är därför ett välkommet första steg som ger viktiga nya insikter och material för reflektion och debatt.

Boel Berner är professor vid tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet