Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Historia
Karl Bergman
Pest, produktion och politisk kultur
Studier i statsbildning och örlogsstadens tidigmoderna historia
Makadam | 223 s | Isbn 9789170611100
Recensent: Sven Lilja
Örlogsstad som historien laboratorium

I sin väldokumenterade studie om örlogsstaden Karlskrona visar Karl Bergman hur statsmakten genom vardagspraxis tog över mer av makten och inflytandet i samhället. Boken är ett exempel på en förnyelse av det gamla forskningsfältet stadshistoria.

Historisk förändring och samhällens omvandlingar hör till de storskaliga problem som historieskrivningen sysselsatt sig med från dess födelse till i dag. De stora omvälvningarna, revolutionerna, krigen och kriserna har av naturliga skäl hamnat i fokus. Men det finns också en annan småskalig historia som innehåller berättelsen om förändringar i stor skala. I sin väldokumenterade och inträngande studie av örlogsstaden Karlskrona, Pest, produktion och politisk kultur. Studier i statsbildning och den tidigmoderna örlogssflottans historia lägger historiedocenten Karl Bergman tonvikten vid denna historia. Han vill skriva historien om ”de små vardagliga och icke koordinerade stegen” i historien. I den berättelsen tvingades tidens kollektiva aktörer lösa vardagens problem efterhand som de dök upp och utifrån den tidens kunskaper och begreppsvärld, och resultatet blev början till en social omvälvning i stor skala.

Bergmans bok handlar om örlogsstaden under dess första decennier, de dramatiska åren 1680-1720 präglade av det förmoderna samhällets tre stora gissel: hungersnöd, pest och krig. Han tar avstamp i den omfattande debatten om 1600-talets statsbildningsprocess och betonar ”interaktionsprocessen” i relationen mellan staten och folket. Förutsättningen för den statliga expansionen och centraliseringen var, menar han, en ”effektiv förhandlingskompetens” som ”innebar att både eliter och vanliga undersåtar i varierande grad drogs in i interaktionen”.

Boken handlar visserligen om örlogsstaden Karlskrona under dess första decennier som stad, men Bergman vill attackera större problem än den lokala händelsehistoriens. Han tar sig an den tidigmoderna statsbildningsprocessen, framväxten av en borgerlig offentlighet och förindustriella försök till en industriell produktionsform. En av bokens fallstudier behandlar relationerna och konflikterna mellan borgerskapet och statens representanter. Kontrasten mellan privat och offentligt ställs i fokus, och motsättningarna uppfattas som kommunikations- och förhandlingskonflikter. Bergman understryker kontinuiteten mellan tidigmodern och modern tid, och menar att Habermas borgerliga offentlighet och borgerliga individualiseringsprocess i anpassad form kan föras tillbaka redan till 1600- och 1700-talet.

Karlskrona är ett bra exempel på denna kommunikativa samverkan, eftersom staden grundades 1680 på order uppifrån, som rikets viktigaste örlogsstation. Staden lokaliserades på tidigare fiendemark och befolkades av helt nya människor, borgerliga företagare och den kungliga flottans folk. På så sätt blev staden ett historiens laboratorium där alla spänningar kring snabb tillväxt, tvångsförflyttningar och kollektiva konflikter fick fritt spelrum. Själva denna vardagliga och komplexa förhandlingsprocess ledde till en polarisering inom borgerskapet, en tydligare gränsdragning mellan privat och offentligt och ett växande krav på ”regler och rutiner”. Trots sin relativa maktposition tvingades statsmakten ta hänsyn till de borgerliga protesterna och kraven, inte minst därför att man var beroende av de ledande köpmännens internationella handelsnätverk.

En annan studie anlyserar de ekonomiska effekterna av örlogsflottans försörjningsbehov. Periodvis, särskilt under krigstid, var det mycket stora mängder bröd och öl som skulle produceras för flottans räkning, ofta på kort tid. Karlskronas livsmedelsproducerande borgerlighet fick uppdrag som ibland tedde sig nära nog omöjliga, men stora och brådskande beställningar skapade också öppningar för leverantörerna att stärka sina positioner. Man krävde effektivare insatser mot olaga konkurrens, samtidigt som borgerskapet å sin sida, närmast som en ”vardaglig företeelse”, tvingades göra politisk-ekonomiska kalkyler för sitt agerande. Utvecklingen ledde till en mer storskalig produktion, där livsmedelstillverkningen organiserades alltmer som ett industriellt komplex med kronobagerier, kronokvarn och kronobrännerier, och där produktionsprocessen tvingade fram teknikutveckling i form av pumpanläggningar, dammar, rörledningar etcetera. Bergman vill se denna process som tecken på en tidig industrialisering, där det tidigmoderna samhället skapade nödvändiga sociala institutioner som bas för en så kallad protoindustri.

I de båda fallstudierna står vardagspraxis och den stegvisa problemlösningens omvälvande karaktär i centrum. I bokens tredje och största studie är det en annan central aspekt av ”tidigmoderniseringen” som står i fokus. Studien handlar om den stora pesten 1710-11 och dess effekter på Karlskrona. Pesten fick ett dramatisk förlopp i Karlskrona allt från det första uppträdandet på sensommaren 1710 till avklingandet på våren och försommaren 1711. Stadens och amiralitetets myndigheter reagerade kraftfullt, när man väl accepterat att det var pesten man hade att göra med. Man införde införselförbud av vissa varor, restriktioner mot stora sammankomster, förbud att lämna sjukdomsdrabbade hus utan särskild besiktning, en särskild likbår för de pestdöda etcetera. Man uttalade förkastelsedomar över smuts på gatorna och fattiga folkgrupper som utgjorde ett hot i staden. Att Karlskrona var en för tiden stor stad, med en rörlig befolkning, ökade risken för smittspridning, och man utvecklade ett ”vi och dom-tänkande” gentemot främlingar och landsbygdens folk. Amiralitetet försökte, dock utan att lyckas, skilja flottans folk från stadens.

Bergman menar att krisen i samband med pesten fick flera konsekvenser som förebådade en moderniseringsprocess. Bland dessa fann han en separation mellan stad och land, där staden stod för ordning och kontroll och landsbygden för kaos och oordning. De gamla sociala strukturerna utmanades när amiralitetet tog ledningen för pestbekämpningen och skapade en välfärdsorganisation med klart definierade ansvarsområden och personalrekrytering efter kompetens. När allt från fältskärer och doktorer till enklare likbärare och kontrollanter drogs in i organisationen innebar detta en utmaning av den sociala ordningen. Man utfärdade särskilda regler för hur funktionärer fick röra sig i stadsrummet och invånarna i staden ställdes under hårdare bevakning. Läkarna och den medicinska sakkunskapen gav därmed legitimitet åt en ny form av maktutövning, där kyrkan som den traditionella vårdande organisationen sköts i bakgrunden till förmån för vetenskaplig kompetens. ”Staden kom att utgöra ett analytiskt rum där det blev möjligt för den medicinska personalen att iaktta, kontrollera, diagnosticera, jämföra och dokumentera större grupper av människor.”

I anslutning till Foucault menar Bergman att läkarnas växande kunskap och kontroll ledde till en institutionalisering och en övervakande expertroll, där de iakttagna patienterna var avskärmade från samhället i en klinisk miljö. Gamla religiösa föreställningar fick stå tillbaka för ett nytt rationellt och sekulariserat tänkande. Pestbekämpningen blev därigenom en betydelsefull fas i den tidigmoderna ”disciplinerings-, moderniserings- och individualiseringsprocessen”, men också i den process som ledde till ökad statlig maktcentralisering.

Bergmans studier formar sig till exempel på hur statsmakten genom lokal, politisk och ekonomisk vardagspraxis lyckas, eller tvingas, ta över mer av makten och inflytandet i samhället. Processen fick särskild konturskärpa i örlogsstaden Karlskrona. Den innebar en början till nya kompetensbestämda sociala relationer och en sekulariseringsprocess, där ”vetenskaplig” kunskap efterfrågades av staten och skapade möjlighet för den individ som besatt denna och kunde dokumentera den. Samtidigt skapade den en ny produktionsordning, som ledde till att storskalig produktion kunde hanteras bättre. Denna tidiga moderniseringsprocess stimulerade till samverkan och interaktion mellan den maktägande kronan och det självmedvetna borgerskapet. Örlogsflottan och amiralitetet fungerade som ”en katalysator i en process” mot modernisering.

Bergmans bok är ett exempel på en genreöverskridande forskningstradition som vuxit sig starkare i Sverige på senare decennier. Den är ett vetenskapligt verk som även tar in en historieintresserad allmänhet i sitt blickfält; den rör sig i gränslandet mellan militärhistoria, särskilt örlogshistoria, socialhistoria och historia om politisk kultur; den tar sig an stora problem som modernisering, separationen mellan offentligt och privat och statsbildning som historisk process; den är inte minst ett gott exempel på en förnyelse av det gamla forskningsfältet stadshistoria.

Bergmans bok faller in i en växande historiografisk tradition där det enskilda lokalsamhället djupstuderas för att ge svar på allmänna frågor om samhällsförändring. Det i dag mycket livaktiga stadshistoriska fältet har rört sig mot tema mer än plats. Stadshistoriska studier som Annika Sandéns studie av samhällssyn och välfärdsstrategier i 1600-talets Linköping (2005), Karin Sennefelts undersökning av medborgarskap och manlighet i Stockholm på 1700-talet (2010) eller Anders Olssons jämförande analys av konfrontationen mellan stat och borgerskap i Halmstad och Göteborg på 1600-talet (1995) är goda exempel på de intressanta perspektiv som kan bli resultatet när ett eller några lokala samhällen utsätts för ingående historiska tolkningar med storskaliga samhällsförändringar i sikte.

Sven Lilja är professor i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet