Föregående

nummer

Torsdag 25 maj 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
Natalia Plevako & Olga Tjernysjeva
Kan man bli svensk?
(Rec. från det ryska originalet)
Krasand | 315 s | Isbn 9785396004245
Recensent: Elena Namli
Oroande fokusering på invandring som problem

Två ryska forskare har skrivit ett stort arbete om den svenska invandringspolitiken. De har en pessimistisk syn på kulturmöten och hävdar att svenskarna inte vågar opponera sig mot invandringspolitiken. Den bild de ger är problematisk, inte minst med tanke på att boken också blir ett inlägg i den ryska debatten.

Vad är en godtagbar migrationspolitik? I den svenska kontexten är frågan bekant och diskuteras ständigt av politiker och forskare. I vissa andra länder är migrationsfrågor relativt nya. Till dessa hör Ryssland, som först under 2000-talet fick en omfattande invandring. De flesta i Ryssland är överens om att det saknas en genomtänkt politik i migrationsfrågan men att den framtida politiska utvecklingen till en stor del beror på hur man hanterar migrationen. Å ena sidan utgör migranterna en stor del av Rysslands arbetskraft, å andra sidan exploateras deras närvaro av nationalistiska politiker. Natalia Plevakos och Olga Tjernysjevas bok om den svenska migrationspolitiken är således mycket aktuell, eftersom den avser att presentera den svenska migrationspolitiken för ryska läsare och med detta bidra till diskussionen om hur en hållbar politik kan utformas i Ryssland.

Författarna är forskare vid Rysslands Vetenskapsakademi och har under många år varit inriktade på svensk politisk historia och särskilt svensk migrationspolitik. Boken är utgiven med stöd från Södertörns högskola. Uppläggningen är ambitiös. Författarna går igenom de olika historiska och ideologiska faserna i den svenska migrationspolitiken från efterkrigstiden till nutid och skildrar förändringarna i denna politik. Som författarna framhåller är boken unik genom att den på ryska behandlar ”de praktiska aspekterna av den svenska migrationspolitiken”. Målet är att visa de svårigheter som invandrare och svenskar möter när olika typer av migrationspolitik skall förverkligas.

I sin strävan att uppnå detta använder författarna sina breda kunskaper om det svenska samhället. De har bearbetat en stor mängd material. Vetenskapliga texter, politiska dokument, journalistik och litteratur utgör källor till presentationen av den svenska migrationspolitiken. Den ryske läsaren kan bilda sig en uppfattning om hur den svenska staten utformade och ändrade sin politik i migrationsfrågor och hur denna politik togs emot i samhället. Författarna beskriver olika typer av migration till Sverige, hur denna migration på 1960-talet började regleras av staten, och hur migrationspolitiken har sett ut. Förändringarna relateras till olika ekonomiska och kulturella faktorer, såsom marknadens behov och svenskarnas föreställning om det egna samhället som homogent. Plevako och Tjernysjeva beskriver utvecklingen under 1990-talet som en utveckling från en politik med fokus på kulturell mångfald till en politik som syftar till integration av invandrare. De hävdar vidare att det föreligger en djup konflikt mellan svenska företagare och fackföreningar i frågan om migrationen och hur den skall regleras. Den svenska statens agerande beskrivs som ett försök att på bästa möjliga sätt lösa de utmaningar som uppstår i samband med invandringen.

Plevako och Tjernysjeva ställer konsekvent statens politik mot samhället och menar att den invandrarvänliga svenska politiken har varit och är ett resultat av statens ansträngningar. Samhället varken stödjer denna politik eller opponerar mot den. Jag anser att en sådan bild är ytterst problematisk. Om man tolkar den generöst skulle man kunna säga att författarna driver tesen att staten har spelat en aktiv roll i frågan om migration och invandrarnas integration. Det som då kvarstår att förklara är påståendena att svenskarna inte motsätter sig statens politik (eller snarare olika typer av politik) för att de inte vågar och att svensk invandrarpolitik alltid utformats med hänsyn till invandrarnas rättigheter. Svenskarna påstås ha avstått från att uttrycka sina verkliga åsikter om migration för att de vill vara ”politiskt korrekta”.

Denna tolkning förstärks genom att framställningen genomgående fokuserar de problem som migrationen för med sig. Ett sådant förhållningssätt kräver att man tydligt anger det perspektiv i vilket bedömningen av vad som konstituerar problem ska göras. Plevako och Tjernysjeva redovisar inte sina utgångspunkter explicit. I stället skapas intrycket att frånvaro av migration fungerar som ett slags harmoniskt naturtillstånd mot vilket människornas upplevelse av främlingar beskrivs i termer av ”vågor”, ”översvämning” och ”migrationstryck”.

Plevako och Tjernysjeva har en mycket pessimistisk bild av kulturmöten. Både när de beskriver de etniska svenskarna och andra grupper förvandlas neutrala och goda egenskaper till problematiska så fort ett kulturmöte äger rum. Spontanitet blir till bullrighet, försiktighet till feghet och så vidare. Jag delar inte författarnas pessimism men skulle respektera den om den inte framställdes i förrädiskt deskriptiva termer. När Plevako och Tjernysjeva skriver om hur olika grupper är och hur de uppfattar varandra, gör de inga reservationer för att sådana bilder alltid präglas av ett normativt perspektiv. Detta perspektiv har i sin tur en politisk dimension som Plevako och Tjernysjeva verkar reservera för staten och partierna. Att även ”vanliga människor” upplever sina möten inom ramen för olika typer av maktrelationer aktualiseras inte. Författarna nämner svensk forskning som pekar ut majoritetsbefolkningens preferenser som en grund till segregation men följer inte upp denna forskning, som också visat att en sådan segregation upprätthåller privilegier och maktobalanser snarare än skyddar mot ”annorlunda vanor”. Detta är en svår belastning för en bok som ska läsas i Ryssland, där nästan alla partier väljer att profilera sig nationalistiskt för att stärka sin politiska legitimitet.

Ytterligare ett problem med boken är att de två forskarna använder sig av en mängd olika källor utan att redovisa hur de aktuella undersökningarna är upplagda. Plevako och Tjernysjeva tycks mena att olika sociologiska undersökningar ger en adekvat bild av svenskarnas syn på migrationen oberoende av hur dessa undersökningar har gjorts. Kontexten för utsagor och ställningstaganden redovisas inte heller alltid. Uttalanden av ”vanliga människor”, journalister och politiker blir svåra att tolka för den som själv inte har kännedom om den svenska kontexten.

Kapitlet om muslimer i Sverige är fullt av grova generaliseringar. Till exempel hävdar författarna att det i en traditionell muslimsk familj inte finns några begränsningar för mannens makt. Han sägs enväldigt bestämma om hur alla ekonomiska medel ska fördelas, även sådana medel som intjänas av hustrun och barnen. Det framgår aldrig varifrån denna bild av en muslimsk familj kommer. Inte ens de mest rigida sharia-reglerna hävdar att mannens makt i familjen är obegränsad. En av de centrala sharia-reglerna framhåller att ingen mänsklig makt kan vara absolut och att allt maktinnehav måste granskas för att inte bli till missbruk. Ännu mindre belägg finns det för påståendet om mannens obegränsade makt tillämpad på ”den muslimska familjen” i Sverige. Plevako och Tjernysjeva målar vidare en bild av patriarkala relationer i muslimska familjer så att en icke-muslimsk svensk familj, enligt en välkänd men olycklig logik, får stå för den icke-patriarkala familjen. Barnen i en sådan svensk familj anses till exempel vara självständiga för att de får veckopengar och i och med det tränar sig på att bestämma själva. Hur skulle synen på barnets självständighet se ut om kriteriet i stället var deras förmåga/oförmåga att ta ansvar för andra människor snarare än att tänka på sina egna behov? Tyvärr finns det allt för många klichéer likt den om muslimska ungdomars osjälvständighet i boken, vilket gör att dess vetenskaplighet måste ifrågasättas.

Sannolikt bottnar problematiken i det faktum att författarna aldrig explicit lägger fram någon egen uppfattning i frågan om själva begreppet mångkulturalism. Det första kapitlet inkluderar en lång rad beskrivningar av olika sätt att närma sig migrationsfrågorna, men författarna tar inte ställning till teorierna. Olika normativa tolkningar av begreppet mångkulturalism blandas, så att uppfattningarna hos seriösa teoretiker såsom filosoferna David Miller och Vladimir Malachov likställs med åsikterna hos konservativa politiker som Patrick Joseph Buchanan. Olika och ibland motsatta tolkningar av mångkulturalism presenteras efter varandra utan vare sig explicit jämförelse eller tydlig struktur.

Tyvärr är den ryska boken om den svenska migrationspolitiken en stor besvikelse. Två forskare som lagt ner mycket arbete på att studera politiken har valt att bara fokusera på de problem som människor upplever sig ha när de möter främlingar. Visst är varje forskare fri att definiera sina mål, men i dagens Europa och Ryssland, där främlingsfientligheten växer sig stark och där många människor inte förmår engagera sig i politiska frågor utan i stället intalar sig att kulturell homogenitet skulle lösa de flesta svårigheterna, är fokuseringen på migration som problem oroande. Migration, liksom andra sociala fenomen, utgör en politisk och social utmaning. Denna utmaning måste hanteras demokratiskt och ansvarsfullt. Den bör också studeras, dock inte utifrån en normativ föreställning om ett homogent samhälle som ideal. Detta är särskilt relevant i Ryssland, som är en federation där många olika folk har levt och lever tillsammans. De som beskriver de nya invandrarna som ”kulturellt annorlunda” bortser från den ryska statens faktiska mångnationella karaktär och ger de facto stöd åt de nationalister som menar att Ryssland borde bli en stat för ryssar. Under dessa omständigheter är det ytterst beklagligt att Plevako och Tjernysjeva presenterar den svenska migrationspolitiken med en så kraftig slagsida mot de problem som kan kopplas till kulturella skillnader mellan olika människor.

Elena Namli är professor vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet