Österrike-Ungern bar ansvaret

När nu hundra år har gått sedan första världskriget bröt ut dominerar åter diskussionen om vem som bär det största ansvaret för krigsutbrottet. Alf W. Johansson och Johan Östling har i Respons 4/2014 diskuterat Storbritanniens respektive Tysklands roll. Den amerikanske historikern Sean McMeekin, som intervjuas av Kay Glans i samma nummer, har i flera böcker, senast i July 1914. Countdown to War (2013), pekat på Rysslands ambitioner och stöd till Serbien, medan åter andra framhållit Österrike-Ungerns skarpa ultimatum till Belgrad den 23 juli 1914. De som, till exempel Barbara Tuchman i hennes klassiker The Guns of August (1962) och australiern Christopher Clarks The Sleepwalkers (2013), söker fördela ansvaret och närmar sig analogin med järnvägstidtabellen, förefaller vara färre än de som söker hitta en huvudskyldig aktör.

Diplomaten och historikern Andreas Danielsen har i en ny bok, Hederskriget – Hur Österrike-Ungern startade första världskriget, närmast pekat ut kejsar Franz Josef och utrikesministern Leopold Berchtold som huvudskyldiga till 1900-talets ”urkatastrof”. Det är en både välskriven och läsvärd volym. Den har egentligen bara ett fel, nämligen titeln. Ty första världskriget dyker inte upp på allvar förrän läsaren nått till sidan 201 och endast dryga 50 sidor återstår. På de föregående sidorna tecknar författaren, som är väl inläst på kejsardömets historia, ett porträtt av den särpräglade statsbildning som Österrike-Ungern utgjorde, särskilt efter dubbelmonarkins upprättande 1867. Han skildrar dess huvudstad, kejsaren Franz Josef, som regerade i 68 år (1848-1916), samt utrikesministern Berchtold, författaren till det ultimatum som – nästan en månad efter attentatet i Sarajevo – den 23 juli överlämnades till Serbien. Om denna fascinerande period har man tidigare bland annat kunnat läsa i Alan Janiks och Stephen Toulmins Wittgensteins Wien, i svensk nyutgåva häromåret.