Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Historia
Andreas Danielsen
Hederskriget
Hur Österrike-Ungern startade det första världskriget
Atlantis | 287 s | Isbn 9789173537094
Recensent: Mats Bergquist
Österrike-Ungern bar ansvaret

När nu hundra år har gått sedan första världskriget bröt ut dominerar åter diskussionen om vem som bär det största ansvaret för krigsutbrottet. Alf W. Johansson och Johan Östling har i Respons 4/2014 diskuterat Storbritanniens respektive Tysklands roll. Den amerikanske historikern Sean McMeekin, som intervjuas av Kay Glans i samma nummer, har i flera böcker, senast i July 1914. Countdown to War (2013), pekat på Rysslands ambitioner och stöd till Serbien, medan åter andra framhållit Österrike-Ungerns skarpa ultimatum till Belgrad den 23 juli 1914. De som, till exempel Barbara Tuchman i hennes klassiker The Guns of August (1962) och australiern Christopher Clarks The Sleepwalkers (2013), söker fördela ansvaret och närmar sig analogin med järnvägstidtabellen, förefaller vara färre än de som söker hitta en huvudskyldig aktör.

Diplomaten och historikern Andreas Danielsen har i en ny bok, Hederskriget – Hur Österrike-Ungern startade första världskriget, närmast pekat ut kejsar Franz Josef och utrikesministern Leopold Berchtold som huvudskyldiga till 1900-talets ”urkatastrof”. Det är en både välskriven och läsvärd volym. Den har egentligen bara ett fel, nämligen titeln. Ty första världskriget dyker inte upp på allvar förrän läsaren nått till sidan 201 och endast dryga 50 sidor återstår. På de föregående sidorna tecknar författaren, som är väl inläst på kejsardömets historia, ett porträtt av den särpräglade statsbildning som Österrike-Ungern utgjorde, särskilt efter dubbelmonarkins upprättande 1867. Han skildrar dess huvudstad, kejsaren Franz Josef, som regerade i 68 år (1848-1916), samt utrikesministern Berchtold, författaren till det ultimatum som – nästan en månad efter attentatet i Sarajevo – den 23 juli överlämnades till Serbien. Om denna fascinerande period har man tidigare bland annat kunnat läsa i Alan Janiks och Stephen Toulmins Wittgensteins Wien, i svensk nyutgåva häromåret.

Danielsen kritiserar strukturella förklaringsmodeller och lägger huvudansvaret på kejsaren och hans utrikesminister. Man kan jämföra tesen med en likaledes ny amerikansk bok i ämnet, Geoffrey Wawros A Mad Catastrophe – The Outbreak of World War I and the Collapse of the Habsburg Empire (Basic Books, New York 2014), som uppehåller sig vid den helt otillräcklige överbefälhavaren Franz Conrad von Hötzendorf.

Danielsen och Wawro är ense om två viktiga slutsatser. Den ena är att Österrike-Ungerns armé var sorgligt oförberedd på kriget och att det ungerska parlamentet i mycket var ansvarigt för detta tillstånd. Kejsardömet hade en hygglig ekonomisk tillväxt under sina sista femtio år och därtill en betydande krigsmaterielindustri. Men de ungerska myndigheterna ville aldrig ge den gemensamma armén tillräckliga ekonomiska resurser, utan hellre satsa på det egna hemvärnet som ett embryo till en ungersk armé. Efter nederlaget mot Preussen 1866 hade fred rått. När kriget bröt ut 1914 trodde man att vägen till Belgrad skulle bli en promenadseger och att det på grund av Tysklands stöd skulle kunna förbli lokalt eller i alla fall kortvarigt. Österrikarna kunde dock inte erövra Belgrad förrän hösten 1915 och inte heller uppehålla Ryssland medan Berlin sökte iscensätta den så kallade Schlieffenplanen mot Frankrike. Österrikes militära läge blev med tiden alltmer katasrofalt.

Danielsen avvisar tanken att tiden, trots den relativt goda ekonomin och kejsarens legitimitet, på grund av den växande nationalismen höll på att hinna ifatt det mångnationella och ganska toleranta Österrike-Ungern. Men den kulturella explosion som ägde rum särskilt efter sekelskiftet reflekterade ofta en känsla av kommande undergång. När kriget till sist kom nästan välkomnade Franz Josef och Hötzendorf möjligheten att falla med svärdet i hand. Danielsen betonar således att kriget mot Serbien var en straffexpedtion och en fråga om Österrike-Ungerns och kejsarens personliga heder. Ansvaret var Franz Josefs och Berchtolds som i juli svängt från en konciliant hållning till en militant. Danielsen kritiserar liksom Wawro rikets oansvariga ledning, som oförberedd kastade Europa in i en förödande konflikt.

Danielsen ger i sin intresseväckande bok således den gamle monarken och hans utrikesminister hela skulden. Men om inte Wilhelm II och hans kansler Bethmann Hollweg redan i början av juli hade gett Wien ett oförbehållsamt stöd, hade inte Österrike-Ungern vågat agera som man gjorde. Även om Berlin mot slutet av juli försökte dämpa Wiens aggressiva hållning, hamnar ändå en stor del av ansvaret i Tyskland. Också i Berlin var det många som fruktade att tiden inte var på landets sida.

Mats Bergquist är docent i statskunskap och före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet