Östeuropeiskt perspektiv på krisen inom EU

Åtskilligt i Ivan Krastevs bok är välbekant från de senaste årens internationella diskussion om EU. Den stora behållningen ligger i att Krastev, som är född i Bulgarien, för in ett östeuropeiskt perspektiv i diskussionen och påminner om de historiska erfarenheter som bidragit till mentaliteten i dag.

Man säger ofta att en bok är tankeväckande och menar kanske inte så mycket med det, men Ivan Krastevs Efter Europa är exakt det: den väcker tankar hos läsaren utan att föra dem mot substantiella slutsatser. Den är en betraktelse över EU:s tillstånd i dag och en sondering av möjligheten att unionen desintegrerar. Krastev tror inte att samarbetet kommer att försvinna, men väl ”drömmen om ett fritt och enat Europa”. Vad han inte övertygar om är att det senare nödvändigtvis är en katastrof. Det som han lyfter fram som EU:s centrala landvinningar, den fria rörligheten för människor och EU-domstolen, är sannerligen inte okomplicerade, inte heller hans uppfattning att Europa måste öppna sina gränser för att säkerställa sitt välstånd. Det beror ju i hög grad på om invandringen svarar mot arbetsmarknadens behov.

En del teman i boken är välbekanta, såsom nationalismens och nationalstatens återkomst, klyftan mellan rörliga eliter och rotfasta befolkningar samt invandringens betydelse för den politiska utvecklingen. Krastev menar rentav att migrationen har större betydelse för EU:s kris än euron och demokratiunderskottet. I några aspekter har utvecklingen sprungit förbi boken, som kom ut 2017, och kanske borde den ha uppdaterats för den svenska översättningen. Om det blir en desintegration av EU, hävdar Krastev, kommer den inte att bero på upplösning i periferin, utan på uppror i Tyskland och Frankrike. Ett sådant har ju redan börjat ta form 2018 med genombrottet för AfD i Tyskland.

En stor utomeuropeisk invandring till dessa länder upplevs lätt som ett existentiellt hot, eftersom man redan uppfattar sin etniska kärna som försvagad.

Den stora behållningen av boken är att Krastev, född i Bulgarien, för in ett östeuropeiskt perspektiv på EU:s kris, vilket borde kunna bidra till att nyansera bilden av Östeuropa, om inte av dagens tillstånd så av den historiska bakgrunden till det. Östeuropéerna har erfarenheter av mångkulturella samhällen på ett sätt som man inte har i Väst och vet en hel del om deras mörka sidor, påpekar Krastev, och internationalism är där framför allt förknippad med kommunismen. När man diskuterar motståndet mot utomeuropeisk invandring i Öst, är det viktigt att komma ihåg att man där har en erfarenhet av rörlighet som vi inte haft på länge i Väst, nämligen att de produktiva skikten i länderna försvinner och därmed också den kraft som skulle kunna förändra samhällena. Krastev anför sitt eget land som exempel. Bulgarien har sju miljoner invånare, men två miljoner bor utanför landet. Det som började som en demokratisk revolution har utvecklats till en demografisk kontrarevolution, som det heter. Alla med framtidsutsikter vill därifrån i stället för att försöka förändra samhället. En stor utomeuropeisk invandring till dessa länder upplevs lätt som ett existentiellt hot, eftersom man redan uppfattar sin etniska kärna som försvagad. 

I Sverige jublas det om välutbildade människor kommer som flyktingar och migranter, utan att det ägnas en tanke åt att de kanske på sikt skulle behövas i sina ursprungsländer. Det är väl noga besett en form av välfärdsnationalism.