Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Politik & samhälle
Torbjörn Lodén
Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt
SNS Förlag | 184 s | Isbn 9789186203900
Recensent: Johan Lagerkvist
Övergången till en liberal marknadsekonomi är inget kafferep

Mao sade att en revolution inte är någon tebjudning. Lika sant förefaller att övergången till en liberal demokrati med marknadsekonomi inte är något kafferep. Kinas ekonomiska och politiska makt växer men landet står inför flera grundläggande val. Ska det efterlikna Väst? Ska det demokratiseras? Kommer det att välja konfrontation eller samarbete med omvärlden? Inte ens erfarna Kina-experter vågar ge några säkra svar på dessa frågor.

Alla som besökt storstäder som Peking, Shanghai, Chongqing, Shenzhen och Kanton de senaste åren har känt kraften i Kinas uppgång, och ändå är processen långtifrån fullbordad. I andra framväxande stormakter som Brasilien och Indien är regeringsskiften tänkbara händelser i de styrandes kalkyler. Så inte i Kina, för där handlar det om regimskifte. Eftersom regimskiften sällan är av den sammetslena typen, utan tvärtom ofta innebär våldsamma konvulsioner, är den kinesiska utvecklingen i dag av världshistorisk betydelse. Som Mao Zedong uttryckte det: ”En revolution är ingen tebjudning.” Och som Michail Gorbatjov fick erfara innebar perestrojka och glasnost början till slutet för det sovjetiska kommunistpartiet. I dag är stämningar i det kinesiska folkhavet svåra att tolka. Ännu svårare att bedöma är idéstrider och maktkamp inom det slutna kommunistpartiet med dess överlappande falanger. Ändå måste ett sådant tolkningsarbete göras, eftersom Kinas utveckling påverkar oss alla. Och kan omvärlden påverka detta väldiga land med en minst 5000-årig civilisation som åter reser sig?

Torbjörn Lodén, professor i kinesiska vid Stockholms universitet, har tagit sig an uppgiften att besvara dessa komplicerade frågor. I Kinas vägval målas med breda men skickliga penseldrag utvecklingen av kinesisk kultur, civilisation och politik från Pekingmänniskan till politbyråns hemliga agenda i vår tid. Precis som i Från Mao till Mammon 1998 delar Lodén här med sig av sin under över 40 år förvärvade erfarenhet och kunskap om det kinesiska intellektuella livet förr och nu. Boken tryfferas med pregnanta iakttagelser av kinesiska vänners idéer om kinesisk kultur och samhälle. Perspektivet är idéhistoriskt. Genom att granska hur författare, konstnärer, ekonomer och forskare resonerat genom historien, vill Lodén förklara varför Kina befinner sig där det är i dag.

Ett tema som han ofta återkommer till är spänningsförhållandet mellan kontinuitet och förändring. Det kan tyckas självklart. Vilka samhällen uppvisar inte detta – tänk Frankrike från revolutionen 1789, Japan från Mejirestaurationen 1868, Boris Jeltsins demokratiska revolution 1991, och 2012 besvikelsen över att Arabvårens demokratiska revolutioner inte konsolideras. Det kinesiska kejsardömets fall 1911 innebar en stor social, politisk och även kulturell förändring, men radikala kultur- och samhällskritiker från Mao Zedong till Liu Xiaobo har ändå beklagat vad de ser som kvardröjande ”feodala” tankemönster. Nobelpristagaren Liu har till och med hävdat att landets storlek och specifika karaktär skulle kräva flera hundra år av kolonisation för att leda till en tankens förändring. Ett annat spänningsförhållande i den kinesiska historien gäller det som Lodén kallar ”det hierarkiska perspektivet – som varit dominerande i den verkligt existerande konfucianismen – och det egalitära perspektivet, som varit en underström”.

I grunden handlar boken om den kinesiska kulturens resa genom först tusentals år av civilisatorisk självbelåtenhet, som följdes av drygt 200 år av underlägsenhetskomplex och självplågeri. I våra dagar reser sig Kina och är i färd med att återta sin civilisatoriska självgodhet. Lodén gör ett ambitiöst försök att förstå resningens mångbottnade förhistoria och komplexa förlopp. Han urskiljer fyra vägval som det kinesiska folket och dess ledare står inför. För det första: ska Kina fortsätta på inslagen väg av ”västernisering” eller återgå till sin egen rika kulturella tradition? För det andra: ska det nära förflutnas hemskheter fortsätta att förfalskas eller ska massakern på Himmelska fridens torg 1989 och kulturrevolutionen dras fram i ljuset? Historieförfalskning är en fråga som har aktualiserats genom maktstriden inom den kinesiska partitoppen våren 2012. Den avgående premiärministern Wen Jiabao talade under den nationella folkkongressen om risken för att glida tillbaka till kulturrevolutionens kaos. Detta tolkades som en känga till Bo Xilai, partisekreterare i jättestaden Chongqing, som under de senaste åren lekt med elden genom sitt flirtande med ”röd kultur”, brutala polisstatsmetoder och gammalsocialistiska välfärdsprogram. Det tredje vägvalet står mellan fortsatt enpartidiktatur eller demokratisering, en fråga som också aktualiserats i kinesisk idédebatt under de senaste åren. För det fjärde: kommer Kina att samarbeta med eller välja konfrontation med omvärlden när det gäller ödesfrågor som klimatförändring, våra samberoende ekonomier och global säkerhetspolitik?

Eftersom Kina är en odemokratisk stat är det egentligen bara det första vägvalet som det kinesiska folket genom sina konsumtionsval och kulturella preferenser kan påverka i dag. När det gäller de tre andra kan landets ledare i bästa fall välja att göra Kina till en nationalstat bland andra, visserligen med något större maktanspråk. I värsta fall kan de skapa en stat som reagerar med nationalistisk frenesi på ökad misstro mot Österns allt starkare makt. Allra sist i Lodéns bok kommer vad man skulle kunna kalla för ett femte vägval, som är nära sammankopplat med det fjärde – vårt eget bemötande av Kina. Mycket av den framtida utvecklingen bero på hur omvärlden väljer att tolka och tala med Kinas regering, näringsliv och framväxande civila samhälle.

Som framgår i Kinas vägval bär landets ledare och medborgare på komplexa arv av imperialism, maoism och den järnhårda utilitaristiska moderniseringen under senare år. Bilden växer fram av ett prövande, pragmatiskt och synkretistiskt Kina, vars eliter friskt väljer bland utvecklingsrecept i syfte att rädda riket och göra det mäktigt på nytt. Lodén förhåller sig kritisk till den på 1900-talet inflytelserika sinologen John King Fairbanks påstående att det moderna Kina helt enkelt ska uppfattas som ett svar på västerlandet. I stället vill Lodén ”beakta såväl inre som yttre faktorer”, men han värderar inte deras respektive tyngd i dag, vilket är en av de viktigaste frågorna när Kinas vägval ska tolkas. Trots ökat samberoende mellan västs ekonomier och den kinesiska, har det på senare år blivit mer riskfyllt att kritisera Kina för till exempel övervärderad valuta, för hårda straff av regimkritiker, för repression i Tibet och Xinjiang och för den militära uppbyggnaden. I vågskålen får de inre faktorerna allt större tyngd än de yttre.

Frågorna som avhandlas är svåra och Lodén är klokt nog försiktig. Reservationer markeras genom att ord som ”väl”, ”kanske” och ”nog” ofta används. Det ska dock inte uppfattas som otydlighet; tvärtom sätter han ned foten i ett flertal kontroversiella frågor, men reservationerna vittnar om att också de mest kompetenta bedömarna, de med längst erfarenhet av Kinas samhälle, politik och kultur är osäkra på oddsen när den kinesiska draken tvekar om färdriktningen: vänster, höger, rakt in i vägskylten, eller backa? Olika sociala intressen brottas med varandra om att bestämma vägvalen. Lodén indelar dem i tre huvudkategorier: partistatskadrer, medelklassentreprenörer och löntagare/bönder, vilket ger en rättfram, översiktlig bild av de krafter som kommer att avgöra utvecklingen.

För kommunistpartiet handlar det mest om att undvika ett vägval in i det sista, och detta underlättas genom att det sätter sig på bakhasorna och omväxlande tar fram piska och morot. Medelklassen är koopterad och underklassen har köpt mycket av rådande ideologi och är passiviserad. Men som Lodén också noterar sjuder det under ytan. Fast ingen vet riktigt vad det betyder för centralregeringens uthålliga grepp om makten. Över hundratusen massprotester per år mot maktmissbruk, landkonfiskation och miljöförstöring kan låta mycket, men i ett stort land är isolerade ”incidenter” än så länge ingen match för denna repressiva, rika och väloljade teknokratiska apparat. En mer genomgripande förändring kräver nya allianser inom kommunistpartiet och att vindbryggan fälls ned till andra röster i samhället. Finns det under den hårt lackade ytan möjligen ett ”dolt manuskript”? Kan bildningen av nya normer bland intellektuella som strider mot äldre ortodoxi eller bara nedärvda vanor leda landet till en fredlig övergång till demokrati? Det genomgående temat i boken är att Kina har blivit ”bättre även om det inte är bra”. Hos de kineser som kommer till tals springer den analysen fram ur jämförelsen med den ekonomiska och politiska jämmerdalen under 1950- och 60-talet.

En av Lodéns huvudpoänger är att även om människor interagerar med enpartistatens många institutioner med ansvar för näringsliv, utbildning och social omsorg, upplevs kommunistpartiet som mycket längre bort från deras dagliga liv än förr. På lång sikt tror han att Kina kommer att demokratiseras men garderar sig med att inga säkra prognoser kan göras. Paradoxalt nog är just kommunistpartiets egen rädsla för regim- och systemskifte också ett argument för fortsatt styre; den nationalistiska informationsordningen i Kina skrämmer befolkningen med varningar om Armageddon och sönderfall om kommunistpartiet utmanas. Lodéns iakttagelse av vad kommunistpartiet var mest oroligt för när han var kulturattaché i Peking på 1970-talet vittnar om att rädslan är i högsta grad befogad: ”Talet om kapitalistisk restauration lät då, i mitten av 1970-talet, absurt, men i ljuset av vad som hänt efter Mao förstår vi att kapitalismen inte alls var så avlägsen som vi trodde då.” Hur stabilt och harmoniskt kan det kinesiska samhället vara, med pyrande oro över ekonomiska klyftor, maktens korruption och politiskt utanförskap? Är sammanbrottet för den nuvarande auktoritära ordningen så avlägset som många fortfarande tror?

Johan Lagerkvist är seniorforskare vid UI och docent i kinesiska.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet