Historia

Överskatta inte antikens inflytande på Europa

Europa – En kort historik
John Hirst (övers. Allan Klynne)

Natur & Kultur
280 sidor
ISBN 9789127149927

| Respons 6/2017 | 11 min läsning

I likhet med de flesta Europahistoriker menar John Hirst att arvet från Jerusalem, Aten och Rom har varit hörnstenarna i den europeiska kulturen. Han har delvis rätt men driver tesen för långt. Inte minst förlusten av Medelhavet gjorde Europas utveckling helt olik den antika världens. Det gav upphov till en kontinental inlandskultur, som präglades av splittring. Alla försök att ena Europa med det romerska imperiet som förebild har misslyckats. Men fragmenteringen har också bidragit till att göra Europa till ett eldorado för nya tänkesätt och uppfinningar.

Drömmen om att ena Europa har varit en hägring. Napoleons kröning 1804, målning av Jacques-Louis David (1748–1825). Foto: Wikimedia commons

Det är ingen lätt sak att kort och koncist sammanfatta huvuddragen i en kulturs historiska utveckling, allra minst den europeiska. Det finns flera skäl till att det är en näst intill omöjlig uppgift. Den alltid lika kvicke och provokative engelske historikern A. J. P. Taylor har träffande klargjort problemen med att skriva Europas historia såväl i kort som i mer omfattande format. Taylor säger: ”Europeisk historia är vad som helst som historikern önskar att den skall vara. Den är en summering av händelser och idéer, politiska, religiösa, militära, pacifistiska, allvarliga, romantiska, näraliggande, distanserade, tragiska, komiska, betydelsefulla, meningslösa eller vad som helst annat man kan önska. Det finns bara en begränsande faktor. De måste ha ägt rum eller kunna härledas till det område vi kallar Europa. Men eftersom jag är osäker på vad det området exakt skulle vara, är jag tämligen vilsen även om resten.”

Även om jag inte oreserverat kan hålla med Taylor delar jag hans syn på uppgiftens delikata karaktär. För att skriva något träffande och täckande om Europas historiska utveckling krävs en blick för vad som är speciellt för europeisk kultur. En sådan blick blir näst intill omöjlig med tanke på att det kanske mest utmärkande för europeisk kultur och politik är områdets kroniska splittring i såväl etniskt, som språkligt och kulturellt avseende. Det kräver en skarp sociologisk blick för det säreget europeiska i jämförelse med andra högkulturer.

Slutligen måste historikern, som Taylor säger, kunna dra trovärdiga och betydelsebärande gränser för var Europa börjar och slutar. Skall exempelvis Ryssland och dess delvis asiatiska kultur räknas till Europa? Och hör egentligen även England till Europa? Engelsk politik och kultur har i likhet med rysk förvisso haft stort inflytande på kontinentens samhällsutveckling, men båda dessa länders historiska, filosofiska och politiska tradition har samtidigt varit outsiderns.

Allt detta kräver stora och översiktliga kunskaper inte bara om Europas, men också om världens allmänna kulturhistoria. Det är förmodligen därför som överblickande och kortfattade sammanfattningar av europeisk historia är så sällsynt förekommande. Moderna historiker är nästan alltid starkt specialiserade på något enskilt land och på dess historia. Deras överblick inskränker sig normalt till ett par decennier och moderna verk om Sveriges, Europas eller världens historia är alltid sammanläggningar där olika perioder skrivs av experter som kan det mesta om sin avgränsade period, men som kan vara tämligen blanka när det gäller andra perioder och andra delar av den kultur som vi i vardagligt tal kallar europeisk.

Trots alla dessa svårigheter föreligger nu ändå ett arbete med titeln Europa – En kort historik. Boken är skriven av den australiske historikern John Hirst och kanske är det typiskt att det krävs en betydande distans till objektet Europa för att våga försöka göra en övergripande historisk karaktäristik av vår kulturs egenartade utveckling. Låt mig omedelbart säga att boken inte är något dåligt försök att ge en översiktlig, sammanfattande och samtidigt kortfattad bild av europeisk historia.

Det finns hos nästan alla Europahistoriker trots allt en gemensam syn på den europeiska kulturens härkomst och ursprung. Så gott som alla har menat att hörnstenarna i europeisk kultur har varit sammansatt av arvet från Jerusalem, Aten och Rom, det vill säga den judiskt-kristna religionen, den grekiska filosofin och demokratiska politiken samt den romerska statskonsten och juridiken. Dessa tre fenomen anses genomgående kunna spåras i Europas politiska och kulturella utveckling. Det menar också Hirst och han ägnar detta perspektiv så stor uppmärksamhet att hans bok nästan handlar mer om antikens kultur än om Europas. Han lägger stor energi på att spåra både äldre och modern europeisk kultur tillbaka till dessa tre antika hörnstenar.

De folk som erövrade de västromerska provinserna var inbördes mycket olika, både språkligt och förmodligen också kulturellt. De var dessutom rivaler som kämpade för sin egen sak och vinning.

I en viss mening har han rätt, liksom alla andra förespråkare för det antika arvets betydelse, men han driver i min smak sin tes alltför långt. Europas utveckling är i flera avseenden unik och självständig. Den liknar inte någon av sina antika förebilder annat än på det sätt att alla samhällskonstruktioner alltid har bestämda likheter. Sålunda var alla antikens samhällen utpräglade klassamhällen och var det i högre grad än Europas samhällen någonsin varit.

Europa uppstår efter Roms sammanbrott och präglades i hög grad av de erövrande germanska folken, som krossade det västromerska väldet. Det finns med andra ord en fjärde hörnsten, den germanska, om vilken vi vet betydligt mindre än om de tre andra. De germanska folken hade till skillnad från antikens kulturfolk knappast något skriftspråk och har alltså efterlämnat ett fåtal skriftliga källor. Kunskapen om den germanska kulturen vilar följaktligen huvudsakligen på arkeologiska källor och de säger inte mycket om detaljerna i germanfolkens livsstil och kultur.

Vi vet att germanfolken var mycket krigiska och att de på många sätt var folkliga i den meningen att den germanska hären var ett folkuppbåd och att de germanska bönderna i viss, om än begränsad mening, var självägande. Vi vet också att vid den tid då Rom besegrades styrdes dessa folk som klaner, där hövdingen utkorades på slagfältet. Germanska herremän vann ära och status som krigare och kriget och plundringen var deras väsentliga inkomstkälla. Någon beskattning av folket förekom knappast, i varje fall inte i systematisk form. De folk som erövrade de västromerska provinserna var inbördes mycket olika, både språkligt och förmodligen också kulturellt. De var dessutom rivaler som kämpade för sin egen sak och vinning.

Ytterligare en omständighet gör Europas utveckling unik och fullständigt olik den antika världens utvecklingsmönster, nämligen förlusten av Medelhavet. Under hela den antika perioden hade detta hav utgjort navet i alla de kulturer som omgärdade det. Medelhavet tillhandhöll tidens alla handelsvägar och även alla möjligheter till såväl expansion som kulturellt utbyte och påverkan. När de kristna apostlarna gav sig ut i världen för att vinna själar för den nya läran var det till folken runt Medelhavet de begav sig och där mötte de andra och i flera avseenden mer avancerade kulturer än den egna. Det var ofrånkomligt att den kristna läran under sin tidiga expansionsperiod tog starka intryck av den syn på livet, på världen och på universum som de mötte hos andra mer avancerade folk. Den kristna teologin som formades av den tidiga kyrkan var lika mycket en produkt av Aristoteles och Platon som av Jesus förkunnelse. Alla antikens kulturer hade varit slavekonomier. Europa blev det inte. Kristendomen, som på viktiga punkter hade en egalitär människosyn, såg till att utplåna allt utpräglat slaveri och ersatte det med livegenskap. Livegenskapen var fortfarande en ofri livsform, men det var inte ett slaveri.

Det Europa som skapades på ruinerna av det sammanstörtade Rom tog intryck av antikens döende kultur, men bara till en viss gräns. På en central punkt fick Europa helt andra förutsättningar än antikens samhällen haft. Europa blev frikopplat från Medelhavet, den antika kulturens nav. Det blev från början en kontinental inlandskultur som i mycket ringa grad var länkat till något hav. Det blev därför instängt inom sina egna gränser och därigenom kulturellt och politiskt inåtvänt.

Den splittrade värld som skapades på Roms ruiner saknade förutsättningar att försörja sig på det sätt som antikens stater och välden hade gjort, nämligen genom en organiserad och systematisk beskattning av medborgarna. Inget av de riken som trädde fram under tidig medeltid hade en centralmakt stark nog att utveckla och upprätthålla en organisation av sådan systematik och effektivitet att det kunde genomföra en ordnad och reglerad beskattning av sina medborgare. De kungariken som skapades var alla löst sammanfogade och kunde bara styras genom att kungamakten delegerade administrativa befogenheter till lokala stormän, som gavs rätt att härska och exploatera delar av riket i utbyte mot att de ställde sig själva och sina vapenföra män till furstens förfogande i händelse av krig. Denna ordning, som kallats feodalism, förvandlade alla Europas riken till ett gytter av små och självsvåldiga furstendömen. Det var en värld som saknade varje likhet med antikens statssystem.

Hirst tycks det mig alltför upptagen av att söka likheter med antiken och kommer därför att litet väl mycket tappa insikten och känslan för det specifika och särskiljande i Europas utveckling. Hans bok skulle ha mått väl av att inte bara söka likheterna med antikens kultur och samhällsorganisation utan också spåra de mycket betydelsefulla olikheterna. En av dessa bestod i att både den katolska kyrkan och de dominerande furstarna i Europa var besatta av tanken på att skapa en ny enhetlig kultur och ett nytt världsvälde med det romerska imperiet som förebild. Av den drömmen blev inget annat än en hägring. Splittringen och de enskilda småfurstarnas intressen att behålla sin makt och sina territorier för egen räkning förhindrade en sådan utveckling. Visserligen skapades under den medeltida epoken ett rike som i utbredning, om än inte i inflytande, hade samma omfång som dagens EU, nämligen ”Det heliga romerska riket av tysk nation”. Denna skapelse var byggd på Europas kroniska splittring och hade dess slitningar och tvister inbyggda i sin konstruktion. Sålunda var det ett valkejsardöme där elektorerna bestod av ett antal tyska kurfurstar som vid kejsarens död hade rätten att välja en ny kejsare. Den nyvalde kejsaren måste emellertid krönas av påven för att få full och oinskränkt legitimitet och för den kröningen var han tvungen att ta sig till Rom. Att resa till Rom var emellertid ett livsfarligt företag. Fiender och rövare lurade runt snart sagt varje hörn under hela färden och många kejsare förblev därför okrönta.

Den splittring när det gäller makt och rikedom som präglat Europa och utgjort ett av dess viktigaste karaktäristika, skapade en ovanligt krigisk kultur. Historiker med intresse för statistik har räknat ut att i Europas historia har det rått krig under två dagar av tre. Under 1900-talet ger den europeiska splittringen, i förening med de vapenteknologiska framstegen, upphov till två fasansfulla världskrig. Europa pacificeras först efter andra världskriget när det, ruinerat och sönderbombat, tvingas till ett liv i skuggan av de båda supermakter som gått segrande ur krigets mardröm, nämligen USA och Sovjetunionen.

Europas endemiska splittring har dock inte bara varit en nackdel och en hämsko. Splittringen och maktdelningen mellan skilda furstehus och länder gav också möjlighet för att oppositionella och banbrytande tänkesätt kunde slå igenom och få konsekvenser för utvecklingen. Både krutet och kompassen fanns i Kina långt innan de kom till Europa, men de fick aldrig någon betydelse för utvecklingen av kinesisk kultur. Genom att Kina var en enhetlig kultur, med en despotisk kejsarmakt kunde kejsaren helt enkelt förbjuda all sjöfart och handel med avlägsna länder och folk, fängsla dem som ändå vågade försöka sig på sådana utflykter, konfiskera deras egendom och ruinera dem. Den möjligheten saknade alla europeiska furstar. Denna säregenhet ledde till att Europa blev ett eldorado för avvikande tänkesätt och för nya uppfinningar och att dessa fenomen fick ett praktiskt genomslag i europeisk livsstil och samhällsutveckling.

John Hirst har i sin kortfattade Europahistoria fångat flera av dessa speciella egenheter, betonat en del och förbigått andra. Hans bok är en utmärkt introduktion till ett studium av europeisk historia, men ger knappast hela bilden av vår starkt söndrade och kluvna kultur. Det är förmodligen inte avsikten och heller inte möjligt i en kortfattad översikt. En översikt, och i synnerhet en kortfattad, kan aldrig bli annat än en introduktion och ett smakprov, men ett smakprov som inbjuder till ytterligare läsning och reflektion.


Håkan Arvidsson

Håkan Arvidsson är historiker. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson