Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Politik & samhälle
Wilhelm Agrell
Vem kan man lita på? – Den globala övervakningens framväxt
Historiska media | 304 s | Isbn 9789175452395
Recensent: Stefan Larsson
Övervakningssystemens inne­boende tendens att expandera

För att vara en bok som säljs med löftet att förklara vad det är som Snowden avslöjar står det relativt litet om honom. Bokens fokus ligger på den historiska framväxten av underrättelseverksamhet framför allt i Sverige, USA och Storbritannien. Men Agrells historiska perspektiv ger viktiga delar till förklaringen av varför de strukturer som Snowden avslöjat ser ut som de gör. Underrättelsesamarbetet går tillbaka till andra världskriget och de brittisk-amerikanska intressena har hela tiden varit dominerande. Agrell menar att säkerhetstjänster har en inneboende tendens att utvidga sin övervakning och hans bok visar behovet av återhållsamhet när det gäller befogenheter även i tider av akut oro.

Det finns åtminstone två utgångspunkter från vilka man kan göra meningsfulla analyser av Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s förehavanden. Den ena är att utgå ifrån den tekniska utvecklingen, eller snarare den sociotekniska, för att beskriva vad det innebär att vi alla är digitaliserade medborgare som lämnar spår i nästan all geografisk förflyttning, all distanskommunikation. Dessa spår visar när vi gör vad, med vem eller vilka, språkbruk, informationsletande och konsumtion av både produkter, tjänster och medier. Våra tekniska hjälpmedel har blivit ett samhälleligt och socialt fundament som genomsyrar snart sagt alla aspekter av vår vardag. Därav potensen i den underrättelseverksamhet som förmår att samla in och analysera denna magnifika informationsmassa som konstant växer.

Detta kan dock inte riktigt förklara uppkomsten och organiseringen av det nära nog världsomgripande underrättelsesystem som Snowden visat att NSA eftersträvar och i hög grad förverkligat. Det förklarar heller inte varför den brittiska motsvarigheten till NSA, GCHQ, tycks så tätt sammanvävd med sin amerikanska dito, inte heller hur andra staters organisering, exempelvis den svenska med parter som FRA och Säpo, förhåller sig till denna organisering. Denna andra utgångspunkt, en historisk förklaring till underrättelseorganisationernas dynamik och ”logik”, dominerar Wilhelm Agrells Vem kan man lita på? – Den globala övervakningens framväxt. Författaren är professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet.

Vi tycks nu som samhälle stå inför en rad svåra avvägningar i relation till terrorism, informationsinhämtning och integritetshänsyn och Agrells bok kan mana till en viss nykterhet. Hur ska man hantera kryptering, som är vitalt för en rad processer i det moderna digitaliserade samhället? Hur ska man balansera mellan att organisera statliga resurser mot yttre hot, framför allt mot andra staters förehavanden, och mot hot inom landet, vilket ofrånkomligen leder till frågor kring övervakning av staters egna medborgare? Det sistnämnda är oftast mest kontroversiellt. Agrell tar upp exempel ur den svenska efterkrigstiden, under vilken omkring var tionde person till slut hamnade i säkerhetspolisens register, och nämner den amerikanska så kallade Churchkommittén, som under 1970-talet genomförde granskningar av NSA efter att misstankar om att det konstitutionella skyddet överträtts genom övervakning och hemliga operationer riktade mot landets egna medborgare. Konsekvensen blev att kongressen etablerade en permanent översyn av det amerikanska underrättelsesamhället, vilket enligt Agrell blev en förebild för parlamentarisk översyn och kontroll i andra västländer, delvis med samma erfarenheter av underrättelseorganisationers övervakning av de egna medborgarna. Agrell konstaterar att det finns ett slags överdrivet underrättelsebehov, ofta som en reaktion efter en allvarlig incident även när det inte är klart att det var just underrättelsemandatet som var otillräckligt. Åtgärderna efter den 11 september monterade i ett slag ned de gränser om vuxit fram på 1970-talet mellan övervakning inom kontra utom USA. Det visade sig att den hemliga domstol som satts att kontrollera riktigheten i de tusentals avlyssningsåtgärder inom USA som myndigheter som FBI och NSA ansökt om bara hade avslagit en bråkdel.

Bokens fokus ligger på den historiska framväxten av underrättelseverksamhet i framför allt Sverige, USA och Storbritannien. Mycket av det som framkommer är känt från andra källor, men Agrell gör en stor insats genom att samla ihop, förvalta och förhålla sig till Snowdens avslöjanden och Sverige. Den kabelburna trafiken ger åtkomsten till information en väldigt geografisk dimension. USA har ofta stått för resurser och teknologi medan Storbritannien redan från början även hade en åtråvärd geografisk åtkomst, vilket sedan även varit fallet för en rad så kallade tredjepartsländer, inklusive Sverige.

Man kan konstatera att för att vara en bok som säljs på löftet om att förklara vad det är Edwards Snowden avslöjar så står det relativt litet om Snowdens avslöjanden i den. Av bokens 18 kapitel är det bara de 4 avslutande och en kort inledning som specifikt behandlar Snowden. Samtidigt är det oerhört poängfullt att någon med Agrells historiska överblick över underrättelseverksamhetens framväxt gett sig i kast med att relatera detta till vad Snowden avslöjat, inklusive Sveriges roll. Agrells historiska blick ger oss några vitala delar av förklaringen till varför de samarbeten och strukturer ser ut som Snowden avslöjat att de gör.

Agrell visar exempelvis hur långt tillbaka underrättelsesamarbetet mellan Storbritannien och USA går – den ”första och fortfarande kanske den enda verkliga formaliserade underrättelsealliansen”, som Agrell skriver. Han daterar samarbetet till 1940. 1946 kom BRUSA-avtalet och på femtiotalet UKUSA-avtalet. Relationerna mellan NSA, GCHQ och Sverige formaliserades redan 1954 i ett tredjeparstavtal inom ramarna för UKUSA. FRA hade genom detta avtal ingen tillgång till det underrättelseflöde som USA och Storbritannien hade, men kunde få både materiellt och tekniskt understöd. På 1960-talet hade också FRA och Säkerhetspolisen ett gemensamt underrättelseprojekt med Brittiska GCHQ, vilket man inte informerade statsministern om förrän 1973 när verksamheten avslutades.

Snowden avslöjade enligt Agrell den digitaliserade ”symbiosen” i UKUSA-avtalets fortskridande, där NSA och britternas GCHQ arbetade oerhört nära och hade olika kretsar av samarbeten med andra länder. För dessa andra länder handlade det framför allt om att de hade någon tillgång till nätburen information att förmedla. Denna förmedling till NSA/GCHQ ledde till en insamling av metadata i global skala – bland annat under täcknamnet Boundless Informant – där man i realtid kunde göra sökningar. Parollen kom helt enkelt att bli ”collect it all”; det amerikansk-brittiska övervakningsintresset tilläts överordnas alla andra rättigheter och alla andra parters intressen.

Framväxten av samarbeten mellan USA, Storbritannien och andra är intressanta som förklarande preludier, men det är först när det börjar handla om Sveriges involvering i den mycket hemliga förmedlingen av tjänster i nutid som det bränner till. Sveriges roll i förhållande till USA och Storbritannien kan utläsas delvis ur historiska samarbeten under andra världskriget och kalla kriget, i kombination med den så kallade FRA-lagens tillkomst efter en tumultartad sommar 2008 och bitvis ur Snowdendokumenten. Om FRA-lagen konstaterar Agrell att debatten är unik i svensk politik när det gäller statens övervakning av medborgarna, något som oftast skett i hemlighet och till och med utom parlamentarisk kontroll. Kontroversen handlade mycket om FRA:s kabelaccess och dess innebörd för den personliga integriteten. När lagstiftningsärendet även riskerade att få för svagt parlamentariskt stöd för att passera tvingades regeringen till en kompromiss som gick ut på att stryka Rikspolisstyrelsen och Säpo från listan på underrättelseanvändare som skulle få inrikta FRA:s spaning.

Här konstaterar Agrell att regeringen inte kunde förklara logiken i att man ”först till ett högt politiskt pris drev igenom en impopulär lag som syftade till att förstärka skyddet mot internationell terrorism men för att få igenom lagen införde begränsningar som gällde just den myndighet som skulle bekämpa terrorism”. Saken blev heller inte mindre underlig av att regeringen därefter under flera år lät utreda hur Säpo åter skulle kunna få tillgång till den signalspaning som regeringen själv bestämt att Säpo inte skulle få utnyttja. Agrell menar att Snowdenavslöjandena därmed erbjuder en alternativ förklaring till detta agerande. Sverige behövde få igenom lagstiftningen för att tillfredsställa sitt hemliga underrättelsesamarbete med USA. Han är inte först med att föra fram denna argumentation, men Agrell har ändå en speciell tyngd genom sin utblick som ökar förklaringens trovärdighet.

En av huvudteserna i boken är att säkerhetstjänster utan insyn och begränsning nästan per automatik kommer att underordna alla andra värden sitt huvudsyfte att samla information om ”misstänkt verksamhet”. Både omfattningen om vad som är misstänkt och omfattningen av den information som insamlas växer. Agrell formulerar denna tes med att ”[a]lla övervakningssystem har en inneboende självgenererande dynamik som rullar på så länge inga yttre krafter sätter stopp för processen. Varje övervakningsinsats resulterar i uppkomsten av nya spaningsuppdrag och obesvarade frågor. Varje misstänkt person leder till att andra personer i vederbörandes närhet också blir potentiella misstänkta.” Och även om denna ansats kan tyckas vansklig att förhålla sig till – kan man verkligen säga så med säkerhet? – så finns det en styrka i Agrells historiska perspektiv. Man kan därmed låta Agrells ansats forma ett varnande finger för problemet med att balansera övervakning utförd av statsunderstödda organisationer med integritetshänsyn. De intressen som vill ha starkare övervakningsmandat får alltid en retorisk språngbräda i tider av kris. Det gäller den amerikanska hanteringen av underrättelsetjänsternas mandat efter den 11 september, inklusive en rad stater som följde efter i samma anda, och det gäller alla de stater som sympatiserar med Frankrike efter terrordådet i Paris fredagen den 13 november 2015. Det svåra blir att i stunder av turbulens hålla på medborgarnas integritet kontra sin egen stats upplevda behov.

I förlängningen av Agrells tes blir det då lika viktigt att i tider av oro – när argumenten för starkare underrättelsemandat höjs – fråga sig hur man kontrollerar avvägningarna mellan övervakningsintresse och integritetsintresse. Och, inte minst, hur avvecklar man styrkan i en underrättelseverksamhet, det vill säga hur formulerar man senare ett minskat behov? Hoten är knappast vare sig statiska eller ständigt ökande – men hur undviker man vad Agrell kallar ”övervakningens permanenta undantagstillstånd”?

Avslutningsvis kan man väl säga att Agrell bjuder på vad han lovat i undertiteln: ”den globala övervakningens framväxt”. När det gäller frågan kring vem man kan lita på får man väl närmast tolka den som retorisk, det vill säga som ett påstående att inget tycks heligt i underrättelseverksamhetens upplevda behov. Men är det inte värt det för att skydda det fria samhället mot terrorismens förstörande kraft? Ett första problem att ta itu med innan man ger sig på denna fråga är hur man säkerställer att informationen används till just detta ändamål. I ljuset av Snowdens avslöjanden kan vi konstatera att NSA övervakat både diplomater i FN-högkvarteret i New York och den tyska förbundskanslern Angela Merkels telefon. Underrättelseinformation användes även för att nå politiska fördelar i ekonomiska förhandlingar med stater i Sydamerika. Det har kort sagt handlat om väldigt mycket som inte kan försvaras med en argumentation kring kampen mot terrorism. En rad dylika frågeställningar är lätta att ställa upp, som är långt mer problematiska än frågan om någon har ”rent mjöl i påsen” eller inte. Informationen brukas och missbrukas i en globalpolitisk maktkamp, men även i svensk efterkrigshistoria som ett led i en nationell politisk paranoia.

Agrells analys leder till att det tycks finnas ett inneboende dilemma med underrättelseverksamhet och oredovisad informationsinhämtning över lag, som ytterst ställer en nyckelfråga kring tillit. Hur upprätthåller man tilliten för att dessa verksamheter använder verktygen utifrån acceptabla övervägningar, det vill säga hur ska man ge makt till en verksamhet som bygger på brist på insyn och kunna lita på att denna makt används på ett välavvägt vis? Och vad händer med samhälle om denna tillit missbrukas?

Stefan Larsson är docent i teknik och social förändring vid Lunds universitets internetinstitut.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet