Föregående

nummer

Tisdag 26 september 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Historia
Anders Jarlert
Drottning Victoria - Ur ett inre liv
En existentiell biografi Ur ett inre liv
Carlsson Bokförlag | 411 s | Isbn 9789173314688
Recensent: Bo G. Hall
På spaning efter vad gjorde livet meningsfullt för en drottning

I sin imponerande studie försöker Anders Jarlert finna det som gjorde livet meningsfullt för Gustaf V:s drottning Victoria. Hon har betraktats som kungens onda genius som krävde hårdare politiska tag. Jarlert menat att man inte kan förstå henne utan att beakta hennes varma religiositet och starka familjekänsla.

Gustaf V:s drottning Victoria (1862–1930) får en ny levnadsteckning i denna skrift av den lundensiske kyrkohistorikern Anders Jarlert. Hon har skildrats i en biografi av Stig Hadenius 2010. Ur ett ­sidoperspektiv finns hon också med i Gustaf von Platens verk om Gustafs och Victorias äktenskap (2002) och i Bengt Jangfeldts bok om Axel Munthe (2003). Till skillnad från dessa fäster Jarlert avgörande vikt vid hennes barndom och menar att den aldrig avslutades. Likaså pekar han på det anmärkningsvärda i att föregångarna försummat hennes tyska släkt samt hennes musikaliska och teologiska intressen.

Schablonbilden av Victoria visar en kvinna präglad av högfurstlig bakgrund, politiskt starkt konservativ och anhängare av personlig kungamakt, men även intresserad av sociala frågor. Hon framstår som Gustaf V:s onda genius – ständigt redo att avkräva sin tvehågsne make hårdare tag – och stod under världskriget för en besvärande tyskvänlighet. Därtill mycket sjuklig hade hon en relation till läkaren Axel Munthe som lett till mycken spekulation. Vad återstår då av denna bild efter läsning av Jarlerts bok? Åtskilligt, men främst belyses sidor som tidigare negligerats: hennes varma religiositet och starka familjekänsla.

Men låt mig först kort rekapitulera ­Victorias historia. Namnet betyder seger, men hennes liv rymde mest nederlag. Politiskt utgjordes de av demokratins genombrott i Sverige och världskriget som ledde till Weimarrepubliken. På ett personligt plan upplevde hon flera svåra förluster och sjukdomar. Äktenskapet var heller inte en framgång. Detta hindrade henne från att utföra mycket av vad hon såg som sina plikter.

Uppväxt på slottet i Karlsruhe som enda dotter till storhertig Fredrik I av Baden och barnbarn till tyske kejsaren lämnade hon vid sin konfirmation en trosredovisning som Jarlert återkommer till flera gånger. I början av 1881 mötte hon kronprins Gustaf vid ett tyskt furstebröllop. Raskt uppstod tycke; i mars skedde trolovning och i september stod bröllopet. Den språkbegåvade bruden övade sig i svenska som hon snart behärskade helt. Hon hade även konstnärliga sidor, ritade och målade, var duktig fotograf och skicklig pianist – Wagner var favorit.

För att lära henne Sveriges politiska förhållanden anlitades storsvenske statsvetaren Oscar Alin. Kungen själv introducerade svensk konstitution. Victoria deltog aktivt i societetslivet, och anordnade baler, basarer och kulturaftnar, ofta i välgörenhetssyfte. Men hon hade svårt för hovets traditioner och sökte förgäves införa tyska och monarkiska, mera formella system. Vid världskrigets utbrott deltog hon och organiserade insamlingar för de mest nödställda.

Victoria hyllade kungadömets princip att monarken var kallad av Gud att personligen och med full handlingsfrihet leda sitt folk för dess eget bästa. Den politiska utvecklingen i Sverige engagerade henne mycket. Länge hade hon också informella kontakter med olika partier, särskilt Arvid Lindman, statsminister 1906–11. År 1914 stödde hon kraven i borggårdstalet som hon själv renskrev. För övrigt var hennes själasörjare biskop Gustaf Billing, en tid första kammarens högerledare, vilket märkligt nog boken inte apostroferar.

Tidigt fick Victoria hälsoproblem med luftkatarr och ständiga hostningar samt svårigheter med det kalla svenska klimatet. Sonen Gustaf Adolf föddes på senhösten 1882. Efter förlossningen var hon klen och besökte specialister i Amsterdam. 1884 kom så Wilhelm, fem år senare yngste sonen Erik som dock avled i spanska sjukan 1918. Under 1880-talet tillbringade hon vintrarna hos släkten i Mainau eller vid Bodensjön. Senare gick hon tidvis med höger arm i band och fick också ögonproblem; hon miste synen på ena ögat. Lång vistelse i land med varm och torr luft ansågs göra henne bättre. Kronprinsparet reste därför 1890 till Egypten på ett halvår. Nästa sommar var dock ovanligt regnig och hon ordinerades ytterligare en vinter i Egypten. I memoarerna klagar Oscar II över att hon varje vinter for till Södern men aldrig blev bättre. Han tillät inte att Gustaf lämnade landet, varför makarna inte sågs vintertid.

Victoria blev svensk drottning 1907 och åren fylldes av statsbesök och andra officiella plikter. Kungaparet for till London, Paris, Berlin och Wien. Sommaren 1908 utnämnde kusinen, den tyske kejsaren Wilhelm II, henne till hedersöverste i ett Stettinregemente. Under världskriget besökte Victoria sin mor i Tyskland flera gånger. En månad efter Eriks begravning for hon återigen dit och upplevde under stor dramatik Wilhelm II:s abdikation och den tyska revolutionen. Först i juli 1919 återkom hon till Sverige. Trots ohälsa följde hon med kungen på officiella besök långt mot slutet av sitt liv.

Efter andra besöket i Egypten stannade Victoria på Capri och träffade nervläkaren Axel Munthe. De förde långa samtal eftersom hon var missnöjd med sin egen läkare. I december 1892 åtog Munthe sig att bli Victorias läkare under en kommande vistelse i Italien. De möttes dagligen och förtroligheten tycks ha övergått till varmare känslor. Under resten av hennes liv var han viktig för henne fastän världskriget innebar ett avbrott i kontakterna. Munthe – anglofil och liberal – arbetade då som brittisk fältläkare. Först 1921 träffades de igen. När han rest skrev hon: ”Den gamla vänskapen är stark & kommer att vara tills jag sluter mina ögon för den sista sömnen!” Frågan om deras förhållande fortsätter dock att vara olöst och Jarlert bringar ingen klarhet.

Under 1920-talet försämrades hälsan ytterligare och hon bosatte sig permanent i ett hus i Rom, förmedlat av Munthe. I Sverige var hon sista gången 1928 när Gustaf V fyllde 70 år. Victoria, som i mer än trettio år varit bräcklig, blev allt svagare, fick återkommande andnöd och kärlkramp och orkade till slut inte skriva brev själv. Hon drabbades av utdragna hostattacker och var sängliggande i långa perioder. Den 3 april 1930 avled hon i Rom i närvaro av Gustaf och Wilhelm.

Boken föder ett antal reflektioner om biografigenren som i forskarvärlden åkt i en berg- och dalbana av mera ovanligt slag. Lång tid efter andra världskriget ansåg svenska historiker det som föga seriöst att ägna sig åt levnadsskildringar. I antologin Med livet som insats (2005) har Alf W. Johansson gjort en värdefull genomgång av deras syn på genren. Desto intressantare är då att konstatera att den nu fått en klar renässans, på vilket Jarlerts bok är ett bra exempel. Vad är då den existentiella biografi, som undertiteln talar om? Jarlert menar att den söker efter vad som gjort livet meningsfullt för den enskilde. Den vill identifiera centrum i personens existens liksom avgörande händelser som styrt livet i viss riktning.

Just i det sammanhanget påpekar Jarlert vikten av inflytanden från Victorias ungdom. Hela livet var hon beroende av sin djupt religiösa moder. Kombinerat med sorgefyllda dödsfall och en svår graviditet 1889 då hon gavs morfin, skapades enligt författaren ett trauma, som inledde hennes livslånga fysiska och psykiska sjukdomsperiod – och det är svårt att inte hålla med honom. Hon fann hjälp i Charles Kingsleys Out of the Deep (1885), särskilt i dennes tankar om ”Active Resignation”. För förståelse av Victoria är därmed religionen det givna temat och Jarlert den naturlige författaren. Hon hade ett ben i andaktslitteratur och tolkningen av rollen som rikets husmor enligt gammalluthersk treståndslära. Något överraskande stod det andra benet i Richard Wagners musik. Den intog enligt Jarlert en spänningsfylld relation till den kyrkliga grundhållningen, vilket delvis påverkade hennes livsföring.

Victoria hade stora ordnings- och kontrollbehov men befann sig samtidigt i en position med starkt begränsad rörelsefrihet: hon ville fly men ändå behålla kontrollen. Jarlert nämner att perioden har kallats nervositetens epok och påpekar att många vittnat om att Victoria ena stunden kunde vara mycket aktiv och drivande för att kort därefter ligga helt utmattad till sängs. Även om ett visst skåde­speleri inte kan avfärdas är det slående hur väl beteendet överensstämmer med diagnosen neurasteni. Även begreppet psykosomatisk sjukdom känns relevant.

Ett särskilt kapitel är Victorias relation till sönerna. Stora delar av deras uppväxt var hon borta vintertid. Ändå menar Jarlert att hon på flera sätt var närvarande. Lätt förbryllande talar han om förhållandet till dem som den frånvarande närvaron. Detta får sitt särskilda intresse då båda – på var sitt område – senare var framskjutna profiler i Sverige. Gustaf VI Adolf hade ju valspråket ”Plikten framför allt” och prins Wilhelm en stark kulturell – mest litterär – framtoning. Hur påverkades de av henne? I båda fallen kan ett arv från modern lätt konstrueras. Temat hade uppenbart vunnit på att utvecklas.

För Victoria var sålunda religiöst engagemang av största vikt, både som konvention och äkta känsla. Boken speglar en dåtida diskurs, nu svår att förstå. Som exempel citeras hennes förut opublicerade trosbekännelse vid konfirmationen. Dess blandning av personlig form och kyrklig tradition behöll hon livet ut, kompletterad med inre och yttre erfarenheter. Jarlert hävdar, som jag menar klart övertygande, att man inte kommer drottning Victoria nära genom en enbart politisk-historisk framställning. Dels var politiken aldrig det huvudsakliga i hennes gärning, dels var även hennes politiska engagemang existentiellt grundat i den monarkiska principen, som var en del av hennes kristet motiverade samhällssyn.

Med notapparat, källförteckning, litteraturlista och personregister rymmer boken fyrahundraelva sidor – ett imponerande och väldokumenterat arbete. Utmärkta illustrationer bidrar ytterligare att förmedla bilden av en troende men mycket ensam person, född minst femtio år för sent.

Bo G. Hall disputerade i Uppsala 2010 med avhandlingen Perspektiv på Patron, en biografi över statsmannen och industri­ledaren Christian Lundeberg (1842–1911.)

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet