Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Politik & samhälle
Bengt Ohlsson
Margot
Brombergs | 180 s | Isbn 9789173373326
Recensent: Li Bennich-Björkman
Parti med affär(s)plan men utan kompas(s)

Böcker om socialdemokratin duggar tätt, kanske ett tecken på att partiets unika roll nu summeras när det håller på att bli ett parti som andra. Carl Hamilton menar att socialdemokratin har övergett den centrala övertygelsen att politiken ska styra, inte marknaden. Partiet dominerades länge av män. Böcker om Mona Sahlin och Margot Wallström vill skildra villkoren för kvinnor som verkar i ledarskiktet.

Böcker om den svenska socialdemokratin duggar tätt i dessa dagar. Om det är ett tecken på ett avslut i bemärkelsen att partiets roll nu summeras, vad blev det och vad blev det inte, eller snarare tecken på att flödet av betraktelser över händelser, skildringar av personer och processer ökar i allmänhet, är inte lätt att säga. Vid läsningen av Carl Hamiltons bok (S)-koden. Den socialdemokratiska utmaningen är det lätt att få känslan av att socialdemokratin och Sverige står vid vägs ände. Socialdemokraterna som byggde landet, välfärden och välståndet, har tappat kompassen och vet inte själva längre vilka värden de ska slåss för. Hamiltons bok är ett kraftfullt och intelligent försök att precisera problembilden, identifiera orsakerna till att det gick snett och peka ut vägen framåt: vilken politik bör socialdemokraterna föra för att partiet ska kunna återta sin roll som statsbärande, i bemärkelsen att bygga det gemensamma? Många av de förslag som läggs fram i bokens sista del är högintressanta och förtjänar att tas på allvar. Så skriver Hamilton om behovet av att förbättra den offentliga sektorn innan man börjar tala om att höja skatterna; han menar att människor, och i synnerhet den för välfärdspolitiken så centrala medelklassen, är beredda att betala hög skatt under förutsättning att staten då levererar, och levererar kvalitet. ”För den breda medelklassen är gemensamma lösningar överlägsna privata alternativ. Men detta kan inte proklameras, det måste visas.”

Att som nu både tvingas bära höga skatter, och i allt högre utsträckning därutöver försäkra sig om vård, pensioner, och kanske i framtiden effektiva läkemedel, genom privata försäkringar, är på sikt ohållbart och urholkar det folkliga stödet för välfärdspolitiken, som i sin tur vilar på beredvilligheten att betala skatt och en effektiv skatteindrivning. Likaså är Hamiltons resonemang om skolan högst tänkvärda, där hans rekommendation är att mer balanserat och pragmatiskt ta fasta på de goda konsekvenser som införandet av friskolor haft, men samtidigt reglera bort avarterna: friskolor byggda på religiös och etnisk grund bör avvecklas, skolor som har alternativa pedagogiska idéer som drivkraft uppmuntras. Ett statligt överinseende måste återupprättas som en motvikt mot kommunaliseringens nedmontering av den betydelsefulla likvärdigheten. Hamilton identifierar - vilket många missar - nyckeln till det finska skolväsendets höga kvalitet: förtroendet för lärarnas professionalism och därmed deras omfattande autonomi. Det är inte disciplinen i de finska skolorna, utan just att lärarnas kreativa potential tillåtits blomma och därmed forma skolan som jag tror varit avgörande för den stora skillnad som finns mellan Sverige och Finland.

Socialdemokraterna som parti har varit unikt. Även i dag är socialdemokraterna ett parti med stort väljarstöd, men något är förändrat. Hamilton menar att partiet har gått från att vara ett annorlunda parti till att bli ett parti som alla andra. Orsakerna finns delvis att söka i yttre omvärldsförändringar och, vill jag tillägga, individualiseringsprocesser, men framför allt i en ökande intern osäkerhet om den egna identiteten. Vad Hamilton kallar ”S-koden” var det som lade grunden till partiets framgångar: ”S-koden” förstått som att gemenskapsbyggande är frihetens förutsättning, politiken ska (och kan) leda, och folkrörelsen är en metod för socialt lärande. Det är den socialdemokratiska ideologin som varit framgångens motor och som en gång svarade, och svarade mycket framgångsrikt, på den utmaning som övergången till ett kapitalistiskt produktionssystem utgjorde.

Carl Hamiltons analys är inspirerad av, och utvecklar, statsvetaren Sheri Bermans bok The Primacy of Politics. Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century (2006). Berman analyserar och pläderar för vikten av den socialdemokratiska ideologi - den tredje vägens politik - som vare sig innebar planhushållning eller oreglerad marknadsekonomi, utan i stället innehöll en vision om att använda kapitalismens inneboende kraft för att främja utjämning och social rättvisa. Genom att slå in på en väg där man bevarade marknadsekonomi och privat ägande men utnyttjade kapitalismen genom en aktiv statsmakt som använde vinsterna för att omfördela och förverkliga sina idéer om hur samhället skulle se ut skapade de svenska socialdemokraterna - med uppbackning även från de borgerliga partierna - en lösning på det ojämlikhetens problem som kapitalismen genererar.

Det är alltså möjligt, menar Berman och fortsätter Hamilton, att förena ett kapitalistiskt produktionssätt med demokrati och social stabilitet. Men då måste det allra mest centrala i den socialdemokratiska ideologin, övertygelsen om att det är politiken som ska styra och inte marknaden, hållas vid liv. Där har socialdemokratin abdikerat, är Hamiltons slutsats, och därmed har partiet avhänt sig en hel del av handlingskraft och legitimitet. Diskussionen om begreppet ”affärsplan” häromveckan när socialdemokraterna lanserade sin vision om den ekonomiska politiken, är möjligen en indikation på precis detta.

Jag finner Hamiltons analys trovärdig, hans bok både stimulerande och intresseväckande. Den innehåller en mängd tanketrådar, reflexioner, uppslag och tolkningar kring den politiska samtiden och socialdemokraternas vilsenhet, som det inte går att göra rättvisa här. En fråga man kan ställa sig med utgångspunkt i S-koden är vad den inre bristen på kompass under senare decennier kommer ifrån? Och varför kompassen - ideologin - låg så fast under tiden åtminstone fram till 1970-talet. Historikern Petra Paulis nyutkomna avhandling Rörelsens ledare. Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet (Avdelningen för historiska studier, Göteborgs universitet) om det socialdemokratiska ledarskiktets sociala bakgrund och ideal under 1900-talet ger en viktig pusselbit. Hon undersöker det ledande organet verkställande utskottets (VU:s) sammansättning och finner att under de ”långa” andra och tredje generationerna (1930-70-tal) kännetecknas VU av långtgående kontinuitet; genomsnittstiden för ledamöterna är 29 år (att jämföra med sex år under de senaste decennierna). I regeringsställning utgör VU således en stabiliserande kraft. Klassmässig homogenitet, liten rotation och även könsmässig homogenitet (fram till 1975 består VU enbart av män), är den bild som framträder av VU under Hanssons och Erlanders generationer. Såväl före som efter är bilden en annan, mindre homogen och mindre stabil. 1990-talet och våra dagar är tider av snabb rotation på ledande positioner, och ett ständigt minskat vaktslående kring klassmedvetenheten som kapital.

Två av dessa den nya tidens socialdemokrater, ”nya” också i bemärkelsen att de är kvinnor i den annars så manligt dominerade socialdemokratin, står i centrum i två av höstens andra nyutkomna böcker. Toblerone-affären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister är pressekreteraren Mikael Romeros rafflande uppgörelse med det fullständigt skoningslösa mediedrev som under loppet av några höstveckor 1995 fällde ”tolvtaggaren” Mona Sahlin, tilltänkt efterträdare till Ingvar Carlsson som partiledare och statsminister. Mona Sahlin försvann från den politiska hetluften, avgick ur regeringen men återkom som partiledare långt senare, efter valnederlaget 2006. Trots allt vingklippt och präglad av det som hade inträffat, därtill inte längre ung och lovande utan medelålders och en del av etablissemanget, förmådde inte Sahlin leda partiet rätt. Hade hon tillträtt 1994 hade det varit efter att socialdemokraterna lyckats återerövra makten efter tre år i opposition. Nu fick hon den tunga uppgiften att axla ett valnederlag där motståndarna - den borgerliga alliansen - vunnit på en helt ny politisk strategi av enighet och ”ny” politik. Det förnyelsearbete som påbörjades inom partiet gjorde att man tappade i profil och trovärdighet. Inte heller lyckades Mona Sahlin bli den ledargestalt som hon sannolikt - med den vind i ryggen och det stora stöd hon då hade - hade klarat av att vara 1994.

Det har redan skrivits mycket, och med rätta negativt, om Romeros glorifiering av sin tidigare chef Mona Sahlin. I boken demonstrerar han fortfarande efter sjutton år en lojalitet utöver det vanliga, som har sin grund i ett slags klassgemenskap och naturlig resonans. Verkligheten blir dock alltför svart-vit, nyanserna försvinner och kvar blir intrycket av en närmast ofelbar Mona Sahlin som sviks av i stort sett alla. Boken är utan tvivel en ”J'accuse” - en anklagelseskrift - och vid skampålen står medierna, erfarna och ”seriösa” journalister såväl som sensationsblaskor. Men man ska inte läsa denna bok för att få syn på Mona Sahlin eller bilda sig en uppfattning om hennes slarv, skuld eller vem som läckte. Dess värde ligger i förmågan att från de jagades sida fånga paniken, obehaget, oförmågan att få stopp på en process som väl rullat igång. I det avseendet är Romeros bok ett kraftfullt vittnesmål om den makt vi ofta talar om men har svårt att undersöka, nämligen mediernas. Romero måste ständigt, även under de allra värsta dygnen, ställa upp för journalister som ligger på, ständigt vara tillmötesgående. Detta underläge - även innan drevet startar - är det som drabbar mig starkast.

Bengt Ohlssons bok Margot om Margot Wallström är en biografi skriven av en skönlitterär författare. Det gör den njutbar och stämningsfull och, tror jag, ganska ovanlig. Det är en bok som fascinerar. Formen, där Ohlssons egna intelligenta reflektioner kring vardagssituationer såväl som detaljer, skänker perspektiv och stämning inte bara åt berättelsen som sådan utan också åt Margot Wallströms nuvarande tillvaro, är spännande. Ohlssons observationer berättar indirekt om Margot, hennes nuvarande verklighet, utan att det blir övertydligt eller enbart konstaterande.

Kontrasten till det febrigt uppskruvade tempo som präglar Romeros skildring av Mona Sahlins sista dagar som statsminister in spe kunde inte vara större. Här får Margots eget norrländska temperament sätta sin prägel. Visserligen kallar hon sig själv ”fru Eld” i förhållande till sin man Håkan som enligt vännerna är ”herr Vatten”, men något lugnt och jordnära svävar över Margot Wallström. New York-skildringarna från hennes FN-arbete mot sexuellt våld i krigssituationer är visserligen fyllda av snabba klackar, pärlband av sammanträden och människor, ombyten på kontoret och glitter i skyskrapor. Men det är den eftertänksamma, reflekterande iakttagarens blick som vi läsare följer. Varvat med New York City förekommer besök i Margots hemtrakter i västerbottniska Kåge, liksom i familjens välstädade och skrynkelfria villa utanför Karlstad. Väl framme på sista sidan har man fått inblickar i ett liv, inte framför allt ett politikerliv, utan ett liv där politiken definitivt spelat en roll men där också frihetsbehov, ambition, moderskap och kärlek har haft en given plats.

Margot Wallström får i boken ibland epitetet Hoppet, syftande på hennes popularitet inom socialdemokratin, såsom den som skulle kunna rädda partiet om hon bara ”kom hem” och tog på sig ledande uppgifter eller till och med partiledarskapet. Ger Bengt Ohlssons skildring någon nyckel till vari denna dragningskraft består? Tre saker slår mig. Margot Wallström är nyfiken och intresserad av människor. Hon vill försöka komma underfund med hur människor fungerar, och har arbetat upp en förmåga att se människorna hon möter. Detta berättar hon i eftersnacket till ett tufft möte med ett centralafrikanskt sändebud: ”Det är få människor jag tycker riktigt illa om eller undviker. De flesta försöker jag klura ut, vad är det här? Jag tycker det är intressant. Varför är de såna? Går det att få fram något annat ur dem?” Hon förefaller heller inte sträva efter makt. Däremot är hon strategisk och en tävlingsmänniska. Inte heller är hon besatt av politiken, utan här finns ett slags distans. I den meningen är hennes frihetsbehov starkare. Kanske skulle man kunna säga att Margot Wallströms lyskraft och attraktionsförmåga ligger i att hon är mänskligt mogen. Där tror jag möjligen att hon har en manlig motsvarighet i Stefan Löfven.

Insprängt i Ohlssons berättelse finns hela tiden utdrag från en FN-rapport om den massaker som ägde rum i Guinea 2009, där människor urskillningslöst mördades och våldtogs på de mest bestialiska sätt. Varför finns dessa utdrag där, vad fyller de för funktion? Kanske är avsikten att utan vidare åthävor berätta om det arbete Margot Wallström ägnar sig åt, den brutalt våldsamma verklighet som existerar parallellt med de ständiga sammanträdena, mötena och middagarna. Kommissionsutdragen är detaljerade och vidriga, det är plågsamt att läsa - och just genom detta får man än mer respekt för Margot Wallströms val att inte vilja bli partiledare för svenska socialdemokraterna i ett land som ändå är bland de mest välmående i världen, utan använda sin odiskutabla mänskliga förmåga till att försöka förändra fundamentala orättvisor på global nivå.

Förr i världen engagerades författare för att lovsjunga kungar, adelsmän och andra potentater. Det var genom dessa furstespeglar och andra uppdrag för makten som författare och skribenter försörjde sig. Bo Bennich-Björkman, min pappa, skrev om denna institution i avhandlingen Författaren i ämbetet. Ökad läskunnighet och en växande bokmarknad under 1700- och 1800-talet skapade alternativ. För den som skrev framgångsrikt kunde försörja sig genom att skriva för en publik. Därutöver föddes också statliga stipendiesystem och författarpenningar för att frigöra författarna från marknadens diktat, system som levt vidare in i våra dagar.

På ett sätt för både Romeros och Ohlssons böcker tankarna till furstespeglar. Båda är i grunden oerhört förtjusta i sina huvudpersoner, Romero avsevärt mer oförblommerat, och skildrar dessa i ljusa färger och med egenskaper och karakteristiska som ligger väl i linje med moderna (och svenska) ideal: dessa toppolitiker är ”vanliga” och ”lagom”, de är opretentiösa, inkluderande och ”team-builders”. Men Bengt Ohlssons bok biter sig fast och dröjer kvar. Den är en ”postmodern” biografi, skriven på ett sätt där fiktion, personskildring och iakttagande journalistik samsas inom samma pärmar. Vad den säger är att det inte finns någon politiker Margot Wallström, utan personen Margot Wallström som ibland har varit just - politiker.

Li Bennich-Björkman är Skytteansk professor i statskunskap och vältalighet vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet