5/2015

Cass Sunstein och Richard Thaler har väckt stor uppmärksamhet genom att argumentera för vad de kallar för en mjuk paternalism. Utifrån vetenskapliga rön om hur dåliga vi är på att fatta beslut som är bra för oss menar de att staten måste få möjlighet att påverka våra val. Men vad Sunstein egentligen talar om är ideologi och när man klär ideologiska problem i vetenskaplig skrud gör man bara politiken svårare att granska och ifrågasätta.

Hur långt bör staten gå för att uppmuntra eller tvinga människor att handla för sitt eget bästa, även när de inte vill det? Vi har lagar som tvingar oss att ha säkerhetsbälte i bilen och andra som hindrar oss att gå till apoteket och köpa tunga mediciner när vi vill. Genom differentierade skattesatser uppmuntras vi att köpa böcker och äta på restaurang, men avstå från alkohol och cigarretter. Vi accepterar dessa statliga ingrepp och många andra utan större motstånd, trots att de går på tvärs med den liberala grundhållningen att människor ska ha rätt att bestämma över sina egna liv så länge de inte hindrar andra att utöva samma frihet.

Enligt den brittiske upplysningsfilosofen John Stuart Mill, vars frihetsbegrepp fortfarande dominerar liberalt tänkande, får staten bara ingripa för en människas bästa mot hennes vilja i fall då hon av okunskap väljer fel medel för att uppnå ett mål och därmed riskerar att utsätta sig för fara. Mills mest kända exempel rör en man som ovetandes är på väg att korsa en bro som inte kan bära honom. Om du ser detta ske, medveten om brons tillstånd, men utan möjlighet att förklara riskerna för mannen på väg över, har du rätt att fysiskt stoppa honom. ”Ty frihet”, förklarar Mill, ”består i att göra vad man önskar, och han önskar ju inte att ramla i floden.”

Sensmoralen i denna historia kan tolkas brett eller snävt. Mills egen syn lutade åt det snäva. Men andra, bland andra Harvardjuristen Cass Sunstein, är mer benägna att dra större växlar på vår rätt att agera för individens eget bästa mot hennes vilja i fall då hennes omdöme felar – med andra ord att agera paternalistiskt. I sin nya bok Knuffandets politik – Om libertariansk paternalism, fortsätter Sunstein en diskussion som han fört under en längre tid, bland annat i den uppmärksammade boken Nudge – Improving Decisions About Health, Wealth, and Happiness (2008), skriven tillsammans med beteendeekonomen Richard Thaler.

Utgångspunkten för Sunsteins resonemang är den växande forskningen inom beteendevetenskapen och andra närliggande områden som visar att människor, tvärtemot vad liberala filosofer som Mill länge påstått, är ganska dåliga på att främja sitt eget välbefinnande, dels för att de emellanåt misstar sig på vad som kommer få dem att må bra (det vill säga vilka mål de bör eftersträva), dels för att de är dåliga på att uppnå de mål de själva sätter upp (det vill säga vilka medel de väljer). ”I många sammanhang vilar invändningen mot paternalismen på starka empiriska antaganden, på en extremt optimistisk syn på individers förmåga att välja och en extremt pessimistisk syn på myndigheter, som inte alltid håller”, skriver Sunstein.

Sunstein visar att människor låter sig vägledas av ett antal ”heuristiska” modeller – fördomar, i vardagligt tal – för att förstå och navigera i världen de lever i. Till exempel är människor benägna att avgöra komplicerade avvägningar genom att omedvetet byta ut en svår fråga mot en lätt, som när vi tar politisk ställning utifrån hur vi känner inför företrädaren för politiken, i stället för de komplicerade sakfrågorna i partiprogrammet. Människans förlustaversion gör henne benägen att undvika en förlust framför att skaffa sig en vinst av samma storlek. De flesta av oss är orimligt optimistiska och fäster oproportionerligt stor vikt vid information som bekräftar våra befintliga övertygelser.

Genom dessa och andra kognitiva brister är vi människor i praktiken milt omyndiga enligt Sunstein, och som de förvuxna barn vi verkligen är skulle vi må bättre om staten hjälpte oss navigera i livets komplicerade frågor, genom olika slags paternalistiska ingripanden, från lätta ”knuffar” i rätt riktning till tvingande lagar.

Hur långt staten bör gå på ett visst område bör enligt Sunstein avgöras genom att kostnaderna för ingripandet vägs mot vinsterna. Kostnaderna måste beräknas i en bred samhällelig mening och exempelvis innefatta det eventuella anstöt som en paternalistisk policy skulle väcka.

Så långt torde Sunsteins resonemang förefalla ytterst rimligt för de flesta, åtminstone i svenska öron. Som inget annat land i världen litar vi på våra statliga myndigheter och verk, och har i regel inga större invändningar mot att staten ”knuffar” och lagstiftar för vårt bästa. Vi gillar vår stat och har ingenting emot att den samlar så mycket information om oss att det numera går att deklarera per sms. Som alla som någonsin har behövt deklarera i USA vet, är detta inte lika självklart i Sunsteins hemland, och hans argument har väckt stor ilska i vissa läger. Till exempel ska Sarah Palin ha beskrivit hans åsikter som ”wacko” medan den konservativa medieprofilen Glenn Beck har kallat honom för ”den farligaste mannen i Amerika.”

Skillnaderna mellan Sverige och USA är intressanta och torde ha betydelse för hur vi närmar oss paternalismen. Men trots att Sunstein är angelägen om att göra sina argument policyrelevanta, reflekterar han märkligt nog aldrig över vad det är som gör att vissa (demokratiska) samhällen är mer öppna för paternalism än andra. Frågan om tillit mellan medborgare och stat torde vara central. En annan viktig skillnad mellan det svenska och amerikanska samhället, utöver den stora tillit vi har till staten, är att vi har gjort vitt skilda avvägningar mellan individens intresse och kollektivets. I alla stora frågor, som lönesättning, utbildning, sjukvård med mera, är klyftorna långt mindre i Sverige än i USA (även om klyftorna hos oss förvisso har ökat kraftigt på sistone). De många invändningar mot paternalismen som Sunstein ägnar större delen av boken åt att vederlägga väger förmodligen ganska lätt hos en svensk publik.

Av samma skäl är jag ofta inte helt tillfreds med Sunsteins försvar för paternalismen. Han tar upp en mängd invändningar mot paternalism – risken att sätta marknadslösningar ur spel, risken för infantilisering om människor inte tillåts begå misstag och lära av dem, paternalismens bristande hänsyn till individuella behov och förutsättningar – och menar i samtliga fall att dessa problem kan kringgås genom att alltid föredra en ”mjuk paternalism” som uppmuntrar i stället för att tvinga och som därmed bevarar valfriheten och ”tillåter människor att välja sin egen väg”. Det må vara en förnuftig inställning för den som vill öka graden av paternalism i ett samhälle präglat av stort misstroende mot staten, men det är filosofiskt ganska banalt och knappast intressant för ett samhälle som redan omsätter många av Sunsteins rekommendationer i praktiken. På sätt och vis är då det passionerade försvaret för ”tvingande paternalism” (coercive paternalism) som Sarah Conly lade fram i en bok för ett par år sedan att föredra (se intervju i Respons 2/2013). Hennes mer provocerande bok har förtjänsten att den vågar dra resonemangen till deras logiska spets.

Men Conlys bok hade också en del brister. Både hon och Sunstein lyfter fram behovet av att ständigt ”utvärdera samtliga kostnader och vinster” av en viss paternalistisk policy. För Sunstein är detta den huvudsakliga garanten för att paternalismen ska vara förenlig med liberalismen. Paternalism ska aldrig tillämpas blint, menar han, utan bara i fall då fördelarna väger tyngre. Det är emellertid svårt att se hur det skulle se ut i praktiken. Sunstein nämner till exempel straffbeskattning av mat som gör oss feta. Hur skulle man till exempel väga frustrationen som ett sådant förmynderi skulle ge upphov till? Vissa kanske äter sådan mat av okunskap, men andra har säkerligen vägt för-och nackdelarna och avgjort att de hellre dör unga, feta och glada, än gamla, smala och olyckliga. Hur anger vi ett värde för denna kränkning av individens valfrihet, så att den kan vägas tillsammans med andra kostnader och vinster? Det förefaller praktiskt ogenomförbart, vilket gör idén om utvärdering tämligen ineffektiv som försvar för paternalismen.

Faktum är att det finns anledning att ifrågasätta hur pass väl anpassade Sunsteins verktyg är till uppgiften i vidare mening. De filosofiska principer han tillämpar för att försvara paternalismen leder honom ofta in på mycket svår terräng. Han medger exempelvis att det ofta är omöjligt att skilja mellan medel- och målpaternalism – är vår kost ett medel för att leva hälsosamt eller är njutningen vi får av att äta ett mål i sig? – men insisterar samtidigt, i en flagrant självmotsägelse, att så länge paternalismen enbart rör medel, är den oproblematisk. Dessutom förändras våra mål under vår livstid; en person kan välja att röka vid tjugo medveten om alla risker, men ångra det vid femtio då han får cancer. Vems mål bör vi då respektera, tjugoåringens eller femtioåringens?

Sunstein tycks vara medveten om det problematiska i att försöka passa in människans spretiga och föränderliga natur i styva ramar. Men hans lösning, att utforma paternalistisk policy utefter ”den samlade välfärden över tid” enligt individens ”egen bedömning”, ter sig som en ren skenlösning, som bara för oss tillbaka till frågan om människans föränderlighet, inte minst när det gäller hur hon uppfattar definitionen av ett gott liv.

Föreställningen att dessa komplicerade frågor till sist kan lösas på vetenskaplig väg, genom att sakligt väga diverse för- och nackdelar har en lång historia, med anor som sträcker sig tillbaka till upplysningen, även om den specifika vetenskap som ansetts sitta inne med svaren har varierat. Under industrialiseringen grundades många samhällsvisioner, från Newtons till Lenins, på synen att människor och samhällen var ett slags maskiner. Andra har uppfattat naturliga paralleller mellan det mänskliga nervsystemet och infrastruktur eller mellan diverse ekonomiska system och förmenta naturlagar. Ett tydligt exempel på det senare är det nära släktskap som ofta anförs mellan kapitalism och evolutionsteori, vilket fortfarande har ett betydande inflytande.

På senare år har framför allt neurovetenskapen kommit att lyftas fram som en lovande väg fram till den icke-politiska politiken, vilket den populärvetenskapliga bokutgivningen från senare år vittnar om, i form av bästsäljare som Steven Pinkers The Better Angels of Our Nature (2011) och Daniel Kahnemans Tänka snabbt och långsamt (2013).

Gemensamt för samtliga dessa visioner från upplysningen och framåt är att de försöker leda över frågor från politikens område till vetenskapens för att på så vis neutralisera värdekonflikter. Detta är särskilt tydligt hos Sunstein när han tar sig an argumentet att individens självbestämmande har ett egenvärde, vilket skulle göra det illegitimt att åsidosätta det till förmån för individens välbefinnande. Med utgångspunkt i ny beteendeforskning menar Sunstein att när människor hävdar sin självbestämmanderätt, är det i själva verket i tron att deras välfärd kommer att gynnas av att de tillåts göra sina egna val. Självbestämmande är alltså bara ett medel för att uppnå välfärd. ”I takt med att vi lär oss mer om hur hjärnan fungerar kanske vi kan närma oss ett svar på dessa frågor”, skriver han. Men sådan forskning som han anför, oavsett hur tillförlitlig den är, kan ju aldrig besvara frågan om det är moraliskt riktigt att underordna människans självbestämmande till förmån för hennes välbefinnande. Den subtila förskjutningen från vad som är till hur det borde vara är filosofiskt ohållbar och politiskt osund.

Emellanåt kommer Sunstein själv nära att erkänna att det han egentligen talar om är ideologi. Är vi liberala individualister à la Mill, påpekar han, kommer mycket av paternalismen, även i sin mjuka form, att förefalla oacceptabel. Med andra synsätt, som föreställningen att ”ett liv för att vara gott måste ha en viss form”, framstår invändningarna mot paternalismen som ”kraftigt förvirrade och kanske obegripliga”. Med andra ord: vår inställning till paternalism och hur mycket av den vi är villiga att acceptera härrör från en mer fundamental uppsättning grundantaganden och värden. Det går inte att uppföra en plus- och minuslista för att avgöra i hur stor utsträckning individuella intressen bör underkastas kollektivets välfärd. Om det fungerade skulle vi inte behöva olika politiska partier eller politik över huvud taget, bara en superdator som kalkylerade plus och minus och byråkrater som implementerade resultaten.

Få av oss är på allvar motståndare till tanken att teknik och vetenskap kan lösa politiska problem och avdramatisera eller helt neutralisera kontroversiella frågor. Men när vi klär upp ideologiska problem i teknisk skrud gör vi dem inte mindre ideologiska; vi döljer bara politiken och maktrelationerna de underbygger och gör dem svårare att granska och ifrågasätta. Det finns mycket som talar för en paternalistisk stat som hjälper sina medborgare till bättre liv, men det är ett samtal som borde föras som en del av en större, fortlöpande diskussion kring vilka värderingar vi vill att vårt samhälle ska vara grundade på.

Fredrik Meiton är fil. dr i historia vid New York University och gästredaktör på Respons.