Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Ekonomi
Joel Dahlberg
Pensionsbluffen
Tryggheten som gick upp i rök
Ordfront | 220 s | Isbn 9789170375491
Recensent: Stefan Ackerby
Pensionskrisen beror på att vi lever längre och arbetar mindre

När det svenska pensionssystemet lades om skedde det utan större debatt. Nu tvingas många inse att den allmänna pensionen kommer att vara betydligt lägre än inkomsten som förvärvsarbetande. Joel Dahlberg har dock fel när han hävdar att det rör sig om en medveten bluff, menar recensenten, som följde arbetet med pensionsreformen inifrån. Tanken var att den skulle ge samma pension som ATP, men det förutsatte att medellivslängden inte steg, vilket den gjorde. Om vi inte vill att pensionerna ska minska måste vi höja avgifterna kraftigt för de yrkesverksamma. Svagheten i Dahlbergs bok är att den inte diskuterar vad vi faktiskt kan göra för att få högre pensioner.

Snart har tjugo år gått sedan beslutet togs att i grunden förändra det allmänna ålderspensionssystemet. Det var en djärv reform. Medan ATP utlovade en värdesäkrad pension baserad på inkomsten under de bästa åren är dagens pensionssystem mer som ett livslångt sparande vars ”ränta” svänger med samhällsekonomin. Systemets risker har i hög grad flyttats från staten till den enskilde. Att det var möjligt att nå enighet över blockgränsen om en sådan reform var en prestation som väckt internationellt intresse bland ekonomer och politiker. Sverige verkar ha klarat den anpassning som i många andra länder leder till folkligt missnöje med massdemonstrationer och strejker.

Men vi har blivit lurade. Det menar Joel Dahlberg i Pensionsbluffentryggheten som gick upp i rök. Han efterlyser inte demonstrationer, men väl en bred debatt om pensionerna. En sådan är välkommen, för det blev inte mycket till debatt då när det begav sig. Uppgörelsen, som var starkt ifrågasatt även inom partierna, åtminstone inom (s) och (m), lyftes bort och lades hos den så kallade Pensionsarbetsgruppen, där alla beslut tas i enighet. ”Nu har vi nått en uppgörelse och pensionssystem ändrar man inte på i första taget”, var inställningen.

Dahlberg har goda förutsättningar att väcka debatt med sin bok. Han är en god skribent och boken är inte bara en attack på pensionssystemet utan bitvis också en pedagogisk framställning av ett svårt ämne. Uppenbarligen har han läst på och vet vad han pratar om. Problemet är att han, som så många andra, lider av ett ”Janne Josefsson-syndrom”. Han skall avslöja den stora bluffen och denna ambition präglar i alltför hög grad framställningen. Det är lite väl populistiskt att ägna ett kapitel åt ”avslöjandet” att Pensionsmyndigheten haft personalfest, visserligen ganska generöst tilltagen, och varva detta med en intervju med en fattig pensionär som måste vända på slantarna.

Om han hade valt en mer nyanserad analys av och diskussion om de vägval som gjordes i samband med reformen och sedan ställt dessa mot hur utvecklingen sedan gestaltat sig, skulle boken ha gett en bättre grund för debatten. Jag hade själv, först som utredningssekreterare och sedan departementstjänsteman, möjlighet att följa arbetet med pensionsreformen inifrån. Så här i efterhand kan jag konstatera att mycket inte blev som vi då trodde, och att en del vägval kanske borde gjorts annorlunda. Trots omfattande informationsinsatser etablerade sig aldrig insikten om att pensionerna nu bestäms på ett principiellt annorlunda sätt. Synsättet att pensionen är en given förmån som ersätter den lön som försvinner då man slutar jobba vid 65 år var alltför djupt förankrad. De ekonomiska och demografiska risker som fördes över till den enskilde visade sig också ganska snart högst reella. Men någon bluff, ett medvetet vilseledande, var det sannerligen inte fråga om.

Har tryggheten gått upp i rök? Ja, i den meningen att den allmänna pensionen vid en pensionsålder på 65 år för de flesta kommer att vara betydligt lägre än inkomsten som förvärvsarbetande. Det gamla riktmärket att pensionen skulle vara 60–65 procent av slutlönen håller inte längre och än mindre i framtiden. Hur blev det så? Vi betalar ju så höga avgifter, då borde vi få tillräckliga pensioner, menar Dahlberg. Men pensionens storlek motsvarar precis de avgifter som vi betalar. Vi sätter av 18,5 procent av pensionsgrundande inkomster varje år som yrkesarbetande till ett sparande som förräntar sig med samhällets genomsnittliga inkomstutveckling (och till en del avkastningen på kapitalmarknaden). Den årliga pensionen bestäms sedan av hur stort kapital som sparats ihop och hur lång tid vi i genomsnitt förväntas vara pensionärer. Avgiften sattes till just 18,5 procent därför att det samlade avgiftsuttaget inte skulle höjas, det vill säga de befintliga pensionsavgifterna satte en gräns. Tanken var att det nya systemet skulle ge samma pensionsnivå som med ATP, men detta förutsatte att medellivslängden förblev som den var då (runt 1992), att folk förvärvsarbetade under 40 år, att inkomstutvecklingen var jämn, samt att samhällsekonomin utvecklades någorlunda hyggligt.

Men medellivslängden stannade inte vid 1992 års nivå. Den steg snabbt även under utredningstiden; 40 års arbete fick ändras till 42 år redan när propositionen skulle läggas fram. Sedan har den fortsatt stiga. Pensionen skall betalas under ut under en betydligt längre period än man från början räknade med. Detta innebär högre pensionsutgifter oavsett vilket system vi har. Dahlberg återkommer fler gånger till jämförelsen med ATP, men det är missvisande. ATP hade knappast funnits kvar oförändrat, för det skulle ha krävt kraftigt höjda avgifter för den yrkesverksamma befolkningen, och det är inte säkert att detta skulle accepterats. Nu sker i stället en anpassning till stigande medellivslängd genom minskade årliga pensioner.

Men om vi nu vill ha högre pension, hur gör vi då? Bokens svaghet är att Dahlberg inte diskuterar detta utan stannar vid att slå fast att pensionen blir låg och lägre än ATP. Det enda sättet att få högre årlig pension vid 65 år är höjda avgifter för de yrkesverksamma; så hade det varit också om vi haft kvar ATP. Med det nya pensionssystemet är det fullt tänkbart att höja avgiften för att de som i dag förvärvsarbetar skall få högre pension. Med ATP hade det varit svårare, eftersom den högre avgiften inte, i varje fall formellt, skulle leda till bättre förmåner.

Att komplettera med privat pensionsförsäkring kan ju vara ett alternativ. Dahlberg menar att då skulle ”poängen med ett offentligt pensionssystem gå förlorad”, eftersom de fördelningspolitiska fördelarna försvinner. Men dessa är inte så stora. Den stora effekten av ett offentligt fördelningssystem är redan överstånden; den ägde rum när pensionsnivån för de första generationerna ATP-pensionärer höjdes utan att dessa behövde betala motsvarande avgifter. I dag ligger fördelningspolitiken utanför pensionssystemet – i garantipensionen för dem med lägst pension, pensionsrätter för barnår och så vidare, som staten betalar. Kom också ihåg att ATP var ett regressivt system. Det gynnande dem som gick ut sent i arbetslivet och gjorde karriär, och det var inte låginkomsttagarna. Den utjämnande effekten låg i folkpensionen, som var lika för alla.

Den andra vägen till högre pension är att jobba längre. Invändningen är given – förutsättningarna att göra det skiljer sig markant. För många med tunga jobb är problemet att orka till 65. Det finns flera tänkbara åtgärder, till exempel pensionsgrundande förtidspension för den som inte kan jobba till de 70 år eller mer som blir nödvändiga i framtiden. Kanske kan hänsyn tas till att den förväntade livslängden skiljer sig mellan olika grupper. I dag behandlas alla lika, men alla kan inte räkna med långt liv. En aktuarie skulle säkert kunna göra en mer förfinad beräkning.

Samhällsekonomins svängningar kan inget pensionssystem försäkra sig mot. En svag ekonomisk tillväxt måste leda till antingen höjda avgifter eller lägre pensioner. Som Dahlberg påpekar innebar pensionsreformen att den samhällsekonomiska risken flyttades från löntagarna till pensionärerna. Värdet på pensionerna följer med automatik genomsnittsinkomsten. Det kan uppfattas som fegt. Politikerna behöver inte ta de obehagliga besluten utan kan hänvisa till systemets inneboende dynamik. Men samtidigt innebär det stabila villkor; vi blir i mindre utsträckning utsatta för politiskt godtycke. Med det tidigare förmånsbestämda systemet hade vi inte vetat när och hur politikerna hade samlat sig till en justering av villkoren om tillväxten inte blir den som krävs.

Det som främst bekymrar Dahlberg, med all rätt, är den så kallade bromsen, som har gjort att pensionsförmånernas värde reducerats och inte längre följer genomsnittsinkomsten. När den infördes var bromsen tänkt som en säkerhetsventil, nödvändig för att det är genomsnittinkomsten och inte summan av alla inkomster som ger grund för indexuppräkningen. Men systemets svaga finansiering gör att risken är stor att bromsen blir ett normalt inslag. Dahlberg gör en poäng av att utbetalda pensioner överstiger systemets avgiftsinkomster. Det var emellertid förutsett redan från början. När reformen beslutades visade beräkningarna att AP-fonden mer än väl skulle räcka till för att täcka detta avgiftsunderskott. Nu blev det inte så. Att AP-fonden fick kompensera statsbudgeten för övertagande av förtidspensionen bidrog. Men viktigare var att premiepensionsdelen sattes för högt. Av de 18,5 procent av inkomsten vi betalar i pensionsavgifter placeras 2,5 procentenheter på kapitalmarknaden i stället för att bidra till finansieringen av inkomstpensionerna. Den andelen höjdes dessutom på ett sent stadium i reformprocessen. Om hela avgiften hade tillförts pensionssystemet hade vi sannolikt inte behövt bekymra oss för bromsen.

Varför har vi en premiepension? Dahlberg menar att den var tänkt som ett ”socker i botten”. Alla skulle få del av den höga kapitalavkastningen. Men det stämmer inte riktigt. När reformen sjösattes räknade man alltid med samma avkastning på premiepension som för övriga pensionsförmåner, det vill säga kapitalavkastningen förutsattes vara lika med inkomsttillväxten. Sedan har fondbranschen skapat bilden av att kapitalavkastning visserligen är osäker, men ändå med säkerhet ger högre avkastning än vad ekonomin och inkomsterna växer. Som vi bittert fick erfara 2008 är det ett tvivelaktigt antagande. Vidare fick premiepensionen, som Dahlberg föredömligt redogör för, en diskutabel konstruktion. Att välja mellan 800 fonder är naturligtvis fullständigt befängt. Lägg därtill att flera av dessa fonder har en extremt hög risknivå. Att ta risker må vara rimligt när det handlar om grädden på moset, men premiepensionen tillhör det grundläggande pensionsskyddet.

Det finns också en politisk dimension. De borgerliga som drev igenom premiepensionen ville ha ett inslag av personligt ägande och engagemang i pensionssystemet. Men är det rimligt att skapa detta genom ett tvångssparande? Att tvingas betala avgifter kan vara försvarbart om det krävs för att finansiera ett fördelningssystem, men här handlar det om pengar som är mina egna och inte används för finansiering av dagens pensioner. Åtminstone någon liberalt sinnad politiker borde ställt sig frågan varför inte den enskilde själv skulle kunna förfoga över dessa medel.

Med lite mindre demagogi, mer analys och en diskussion om alternativ för framtiden hade Pensionsbluffen blivit riktigt spännande. Som vedträ på debattbrasan duger den bra.

Stefan Ackerby är biträdande chefekonom vid Sveriges Kommuner och Landsting.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet