Föregående

nummer

Måndag 24 juli 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Historia
Elisabeth Mansén
Sveriges historia 1721–1830
Norstedts | 687 s | Isbn 9789113024417
Recensent: Karin Sennefelt
Peruken överskuggar plogen

Elisabeth Mansén tar oss med på en sinnlig och kalejdo­skopisk resa i det svenska 1700-talet men läsaren får ofta själv skapa sammanhanget. Perspektivet är elitens, rösterna från andra samhällsgrupper är märkbart få. Vill man skriva en historisk syntes kan man inte nöja sig med att skildra dem som stod överst på den sociala pyramiden.

Det är idéhistorikern Elisabeth Mansén som tar oss med genom Sveriges 1700- och tidiga 1800-tal. Den resa hon vill bestå oss med har som uttalat syfte att visa komplexiteter, att låta oss känna smaker, dofter och vill, som hon så suggestivt säger, förmedla ”känslan av lervägen under bara fötter”. Inbjudan bådar gott, genomförandet lämnar emellertid inte enbart en behaglig eftersmak.

I denna del av flerbandsverket Sveriges historia har den sedvanliga politiska kronologin brutits. Det är inte frihets­tiden, gustaviansk tid och början av Karl Johanstiden som skildras utan en dryg hundra­årsperiod från slutet av Stora nordiska kriget till inledningen av den moderna tiden. Det är välgörande att lämna dessa politiska epoker bakom sig, de bidrar sällan så mycket till förståelsen av världen utanför politiska fora kring kungen, rådet, riksdagen och så småningom den gryende pressen. Avgränsningen i tid ger Mansén fria händer att utveckla ett kulturhistoriskt perspektiv på svensk historia. Det är välbehövligt, såhär trettiotalet år efter att historiker, idéhistoriker och ekonomhistoriker började betrakta kultur som något annat än finkultur och som ett viktigt studieobjekt i sig.

Kulturhistoria kan därmed vara alla de normer, värderingar och symboler som omgett människors liv och använts av människor i historisk tid. Skildringen spänner över rader av intressanta områden som var betydelsefulla i samtiden: befolkningsfrågor, långväga handel, jordbruket och landskapet, mathållning och trädgårdar, stadslivet, klädedräkten, den framväxande pressen och den lutherska ortodoxins långsamma upplösning. Vad som blir tydligt under resans gång är att Manséns kulturhistoriska perspektiv är av det snävare slaget, ibland helt reserverat för finkultur utövad av samhällets eliter. Konst, opera, teater och litteratur (pressen undantagen) upptar en femtedel av den omfångsrika boken, mer än politiken och jordbruket tillsammans.

Senare års forskning om 1700-talet har på många sätt kommit till uttryck i denna bok, vilket är något att glädja sig åt. Konsumtionshistoria som seglat upp som ett viktigt område inom 1700-talsforskningen i Sverige och internationellt skildras i beskrivningen av överflödsförordningarna, kaffeförbuden, klädedräkt och modet som förändrades allt snabbare, porslinsfabriker och det offentliga umgängeslivet. Lika-så ser vi här tecken på en ökande individualisering genom förändringar i synen på barndomen. Namnskicket bland vanligt folk förändrades utifrån borgerliga och kungliga konventioner. Annika blev Anna Catharina och Erik blev Erik Axel i en strävan att skilja ut sig från sina gelikar. Pietismen och herrnhutismen betonade individens förhållande till Gud. Vi får se hur upplysningen kom till uttryck i vetenskapen, pressen och litteraturen. Till upplysningens inflytande räknar Mansén också avskaffandet av adelns privilegier, ökad religiös tolerans i och med att judar fick bosätta sig i Sverige, förbuden mot tortyr samt att den före detta bonden Anders Håkansson blev motsvarande finansminister 1790. Att Sverige var en del av världen blir alltigenom tydligt. Globaliseringens effekter på det svenska riket framkommer i ananasodlingar i svenska orangerier, svenska vetenskapliga resenärer och de många parallellerna till intellektuellt tänkande i Frankrike.

Andra trender inom historieforskningen har Mansén inte tagit till sig lika mycket. Det patriarkala systemet var under uppluckring under 1700-talet, menar hon. Det var en samhällsideologi där kungen hade samma makt, skyldigheter och ansvar gentemot sina undersåtar som en fader över sina barn. Husbönder fungerade som ett slags fäder åt sitt tjänstefolk och män var överordnade kvinnor. Historiker har betonat att könen under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet alltmer tilldelades skilda sfärer med allt större svårigheter att överträda könsrollernas begränsningar. Politiken blev hemvist enbart för män, kvinnor uteslöts aktivt ur Konst­akademien, medan Vetenskapsakademien inte fann några lämpliga kvinnor att välja in efter de enstaka grevinnor som valdes in vid mitten av 1700-talet. När präster medlade mellan bråkande makar konstaterades gång på gång att män fick slå sina hustrur, bara de inte slog för hårt eller för mycket. ”Någon klar tendens är svår att urskilja” angående kvinnors politiska, juridiska och ekonomiska ställning, menar emellertid Mansén. Hon pekar i stället på att det rådde stora skillnader regionalt och individuellt. Sidobelysningen faller i stället på de ”starka kvinnorna”.

Sidobelysningen, som Mansén kallar det, är ett verktyg för att skapa komplexitet i uttolkningen av dessa dryga hundra år. Bilden hon vill förmedla är inte entydig utan ett kalejdoskop eller pussel som läsaren har att sätta samman själv. Manséns kunnighet om perioden framgår tydligt i boken. I viss mån har hon närmast internaliserat tidens anda. Hon är oerhört inkännande och finner i många fall exemplen som ger smak och färg på ett sätt som ingen utomstående beskrivning kan. Huvudvägen, om det då är upplysning, konsumtionsrevolution eller ökande frihet, är inte belyst i första hand. I överensstämmelse med detta saknar kapitlen och avsnitten sammanfattningar eller slutsatser. De små bitarna i kalejdoskopet kan vridas runt, runt. Ett avsnitt om samer följer ett avsnitt om kanslipresidenter på frihetstiden. Resan för oss raskt och utan förklaring från Kantons hamn till Tusen och en natt. Blicken flyttas, nästa avsnitt väntar. Från det Osmanska riket importerades med det turkinspirerade modet divaner och turbaner till högreståndsmiljöer. Mansén flyttar därmed vår blick vidare, vidare utan att beskriva den väg vi går under hand. Mordet på Axel von Fersen 1810 följs av en beskrivning av dalupproret 1743. Avslutningen kommer med 1734 års lag. Här lämnas åt läsaren att passa ihop pusselbitar som består i ett politiskt mord, ett bondeuppror och en lagbok, i omvänd kronologisk ordning.

Vid något tillfälle blir detta kalejdoskopperspektiv närmast smaklöst. Som när det råkar falla sig så att Malla Silfverstolpes längtan efter sin pappa, som var landsförvisad på St Barthélemy, redovisas strax efter den grymhet som rådde i slaveriet på ön. Blicken flyttar fram och åter, men vi saknar en fingervisning om hur dessa människor ska ses i förhållande till varandra. Sidobelysningen ger också en ung adelsdams berättelse av hur det var att leva i rysk fångenskap. Visserligen fick hon sova på golvet ibland, men i fånglivet ingick visiter, hattinköp och ryska vänner i de övre samhällsskikten. Som skildring av krigen och livet på Saint Barthélemy är de båda idyller.

Sidobelysningen är ett sätt att göra många röster hörda, konstateras i inledningen. Också det är en oerhört viktig ambition: i flera hundra år är det kungarnas, adelsmännens och i viss mån prästernas version av historien som fått vägleda vad som är viktigt att ta upp. Mansén arbetar genom att visa på känslolägen, det sinnliga och genom att sätta sig in i hur människor betraktade världen. Många avsnitt handlar om hur ”man” resonerade, tänkte eller oroade sig, utan att ange vem detta ”man” syftade på. Man var trött på stadens larm och sökte en orörd natur. Efter en intressant beskrivning av alunbruket i Andarum får vi veta att det trots hårt slit och stränga levnadsregler uppfattades som ett attraktivt och föredömligt brukssamhälle. Vem det var som uppfattade denna föredömlighet får vi inte veta. Det går nog att sluta sig till att det inte är arbetarnas åsikter som återges. Via författaren blir det påfallande ofta statens, adelskvinnans, samhällselitens eller konstnärens perspektiv på det som vi betraktar. Rösterna från andra samhällsgrupper är märkbart få.

Det är inte ett reflekterat elitperspektiv, utan handlar just om inkännande och identifiering. Med en stunds eftertanke hade det gått att uppfatta att prästers, borgares och allmogens enkla kläder visst krävde stora utgifter – det var i själva verket bland det dyraste man hade i varje hushåll. Bara i en högädlings värld var kostnaderna för vadmal, kläde och någon enstaka sidenschalett obetydliga. På ett outgrundligt vis får kungligheters slädar exemplifiera hur ”hög och låg” reste.

Detta att på något vis hellre se de skimrande, puderrosa sidorna av det långa 1700-talet är Mansén inte ensam om. En generell tendens i historieskrivningen är att peruk står mot plog. Det verkar som om professionella historiker och andra uttolkare av perioden inte lyckas sammanjämka den sociala bredd som fanns i riket, inte vill försöka skapa en berättelse om ett helt samhälle i all dess hierarki, makt och utsatthet. Så har historieskrivningen i många stycken slutat att vara social och är i stället estetisk.

I viss mån har detta att göra med käll­­läget. Från 1700-talet finns så mycket fler dagböcker, journaler, tidningar, reseberättelser och satirer bevarade än vad som överlevt från tidigare århundraden. Det är en liten kulturhistorisk källexplosion. Kanske beror det också på att detta källmaterial i många stycken är manifestationer av social gränsdragning i full gång, utförd av dem som strävade uppåt eller ville försvara sig nedåt. Vi står här med färre dagböcker som ger liv till pigornas vardag medan de unga ädlingarna glatt berättar om sexuella eskapader i sina dagböcker. Färre ögonblicksbilder och individuella perspektiv från majoriteten står till buds. Då måste man kanske beakta andra former av kultur.

Källorna spelar förstås stor roll när en syntes ska skrivas. Men att skriva synteser handlar också om vikt och betoning som historikern måste ta ansvar för. Rent hypotetiskt skulle man kunna skriva en Sveriges historia med kulturhistoriskt perspektiv där betoningen låg på den överväldigande majoriteten i samhället, de där dryga 90 procenten som försörjde sig genom jordbruk och inte hade råd att gå på operan. Eller man skulle kunna markera att även om man bara skriver ett kort stycke om något, så var det centralt i samtiden.

Den sammanfattande bild som Mansén skapar är inte framskriven, i stället ligger den snarare i sättet att betrakta, känna och förhålla sig till den epok hon diskuterar. Det mesta är välfunnet och intressant, exemplen många gånger riktigt rörande. De allra flesta bitarna man kan efterfråga finns med. Många nya bitar har tillkommit i förhållande till tidigare generationers svenska historia. Skiftet från den politiskt dikterade historien har kunnat genomföras. Men bitarna ligger inte i ordning, och när de lyfts fram är deras samhällsrelevans inte tydlig. 1800-talets början hamnar i skuggan för 1700-talets lekfullhet och lätthet. Pudret yr ännu från perukerna. Arbete i sitt anletes svett, de ständiga bekymren med hur man ska försörja sig och sitt oäkta barn och det ökade behovet av fattigvård väger lätt när Mansén gång på gång vänder sig till ädlingar och konstnärer för att uttolka tiden. Ståndssamhället började falla sönder socialt och kulturellt. Mansén betraktar trädgårdspaviljonger som uttryck för skönhetssträvanden och inte statusmanifestation.

Hennes bild av 1700-talet är därmed på samma gång historisk och ahistorisk, både inkännande och vill inte se. Det är en historia till ”upplysning och nöje” såsom det ofta uttrycktes i pamfletter och tidningar på 1700-talet. Det är harmoniskt, ibland idylliskt, och hänger inte alltid samman. För den procent av befolkningen som stod högst på den sociala pyramiden vid sekelskiftet 1800 framstod säkert världen ungefär på det sätt som Mansén skildrar den. Det är en liten värld, ändå.

Karin Sennefelt är docent i historia vid Uppsala universitet och författare till Politikens hjärta.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet