Pionjärverk om ett turbulent område i Europas mitt

Ingmar Karlssons översiktsverk om Tjeckiens och Slovakiens historia är det första som har publicerats på svenska. Han skriver klart och redigt och låter inte den slovakiska utvecklingen bli ett undanskymt bihang till den tjeckiska. Att Karlsson är fri från kopplingar till ett nationellt synsätt och därför kan rikta hård kritik både mot tjeckiskt och slovakiskt agerande är en viktig förtjänst i boken. Det finns dock svagheter i framställningen. Skildringen av de krafter som låg bakom de stora reformerna under Pragvåren 1968 är bristfällig och bilden av det politiska dagsläget är alltför mörk. I båda länderna har medierna och domstolarna väsentligen behållit sin frihet och civilsamhället är fortfarande starkt.

Det ligger mitt i Europa, har upplevt och präglats av kulturströmmar från öst, väst och syd, har drabbats av våldsattacker från öst och väst – ändå har så litet skrivits på svenska om detta spännande område. Nu har äntligen ett första modernt översiktsverk om Tjeckien och Slovakien publicerats på svenska, Det omaka paret, av den mångsidige diplomaten och skribenten Ingmar Karlsson. Det är behövligt och efterlängtat. På både tyska och engelska finns naturligtvis ett antal sådana verk, men svensk publik har stått utan.

Boken skildrar detta områdes turbulenta historia av upp- och nedgångar, korta storhetstider (det Stormähriska riket på 800-talet, den böhmiska blomstringstiden under kejsar Karl IV på 1300-talet) följda av inbördeskrig (husitkrigen) och de långa århundradena av underkuvning. Historien blev inte mindre dramatisk under 1900-talet, präglad av 8:ornas siffersymbolik. Den helt nya staten Tjeckoslovakien skapades 1918 efter det habsburgska Österrike-Ungerns undergång, men gick själv under 1938/39 genom Nazitysklands diktat. Befrielsen 1945 följdes snart av ett kommunistiskt styre från 1948, ett reformförsök 1968 och en kollaps 1989 (om man så vill ett år ”för sent”). Men redan fyra år senare, 1993, delades Tjeckoslovakien i två självständiga stater.

Framför allt skildrar han tjeckernas och slovakernas historia ungefär lika ingående. Han låter inte, som så många andra skribenter, den slovakiska utvecklingen bli ett undanskymt bihang till den tjeckiska.

Karlssons pionjärverk har stora förtjänster. Han skriver klart och redigt, lyfter fram och förklarar det väsentliga, även sociala och kulturella förhållanden. Framför allt skildrar han tjeckernas och slovakernas historia ungefär lika ingående. Han låter inte, som så många andra skribenter, den slovakiska utvecklingen bli ett undanskymt bihang till den tjeckiska. Uppgiften är inte lätt eftersom så litet är känt om slovakerna, sedan 900-talet en bondebefolkning under ungerskt katolskt adelsförtryck (låt vara under österrikiskt styre fram till 1867) som först sent fick ett skriftspråk och en nationell rörelse. Tjeckerna däremot byggde upp en nationell och religiös kultur redan på 1300-talet. Den trycktes ner av österrikarna under ett par hundra år efter Habsburgs seger över protestanterna 1618, men återuppväcktes med växande styrka under 1800-talet.

Skillnaden är viktig för att förstå motsättningarna mellan tjecker och slovaker i den nya staten 1918 – ända fram till delningen 1993. Ingmar Karlsson har blick för detta genom mångåriga kontakter och därtill som Sveriges ambassadör i Tjeckien och Slovakien 1996–2001. Värdefullt är att han utnyttjar sina erfarenheter från dessa år till att ge läsaren porträtt av den tidens makthavare.

Särskilt bra är hans förödande hårda granskning av Václav Klaus, premiärminister och senare president, en gång idol för många reformekonomer runt om i Europa, men i grunden en ”högerbolsjevik” (som kritiker kallat honom), dogmatiskt nationell, dogmatiskt nyliberal utan förmåga att kompromissa eller ta itu med korruption. Hans politik under 1990-talet slutade i en krasch, hans presidenttid 2003–2013 präglades av alltmer självsvåldig nationalism för att därpå övergå i aggressivt opinionsarbete mot EU, flyktingar, miljöpolitik och ett civilsamhälle präglat av mänskliga rättigheter – en total motsats, alltså, till föregångaren, den humanistiske Václav Havel, vilken som president 1989–2013 tyvärr hade föga praktiskt politiskt inflytande.

En andra förtjänst i Karlssons skildring är hans frihet från kopplingar till ett nationellt synsätt, som även professionella forskare ibland kan ha. Så till exempel är hans kritik mycket hård mot president Edvard Bene och dennes hämndpolitik som slutade i en fördrivning av tre miljoner sudettyskar efter andra världskriget. Den var alltför brutal och total och visade sig bli negativ för landets utveckling. Fördrivningen godtogs visserligen av segrarmakterna i Potsdam i juli 1945 och var inte obegriplig efter sudettyskarnas stöd till Hitler och det hårda förtrycket i Nazitysklands protektorat Böhmen-Mähren.

Karlsson är också tydlig i sin kritik mot det ”självständiga” Slovakien, den fascistiska lydstat som Hitler upprättade 1939 och från 1944 ockuperade. Vissa sentida slovakiska historiker betraktar denna stat något urskuldande och nationalistiska partier i dagens Slovakien beundrar den. I själva verket var detta en enpartistat, där kyrka och kontroll dominerade och där antisemitismen var officiell politik. Som enda stat i hela det nazityska imperiet genomförde Slovakien själv deportation av judar till förintelselägren – och tog betalt av Tyskland för detta! Av nära 90 000 judar överlevde bara cirka 8 000.

Även i bedömningen av Slovakiens auktoritära ledare Vladimír Mečiar (1992–98) och senare års dominerande politiker Robert Fico är Karlsson välgörande bestämd och kritisk.

I ett översiktsverk av detta slag finns förstås alltid sådant en läsare kan anmärka på eller vill veta mer om. En del onödigt slarv med datum, årtal och namn (olika uppgifter om samma sak) förekommer. Händelsutvecklingen i det medeltida Tjeckien och under ”mörkret”, temno, fram till cirka 1800 skulle ha vunnit på mer analys av de stora dragen, mindre uppräkning av regenter.

Framför allt saknar jag två områden. Det ena gäller krafterna som låg bakom de stora reformerna under Pragvåren 1968, kanske för att jag själv sysslat något med dem. Karlsson framhäver med rätta det slovakiska missnöjet med det centralistiska styret under kommunistpartiets ledare Antonín Novotn . Denne bedrev en stelbent, sovjetdoktrinär och tjeckiskdominerad politik och hade bara nödtvunget måst göra en del eftergifter under en ekonomisk kris 1962/63. Bland annat hade han godtagit att det underordnade slovakiska kommunistpartiet fick en ny ledare, Alexander Dubček, skolad i Moskva och av allt att döma lojal med den existerande linjen.

Men Dubček var en mer vidsynt byråkrat än vad de flesta räknat med, repressionen minskade, det kulturella klimatet mildrades. Samtidigt brottades Novotn i Prag med allt större problem. Inte nog med att hans regim hade måst lätta på den kulturella kontrollen – från 1963 närmast exploderade den tjeckiska scenen inom litteratur, film konst och teater. Till råga på allt tycktes Leonid Brezjnev, generalsekreteraren i det sovjetiska partiet, ha tappat förtroendet för Novotn s linje. Vid ett besök i Prag i december 1967 godtog han en förnyelse. Hela hösten 1967 hade varit dramatisk. Novotn regimen kom i konflikt med författarna och drog in flera tidskrifter. Dessutom angreps han alltså av de missnöjda slovakerna, ledda av Dubček, och av reformekonomer med Ota ik i spetsen som kritiserade att den beslutade uppluckringen av centralplanesystemet inte hade satts i verket.

Men inte bara det. Bland marxistiska forskare och inom själva den centrala kommunistpartibyråkratin växte det fram en insikt om att det auktoritära systemet måste förändras – om det kommunistledda systemet skulle bestå. En framtidsforskningsgrupp under filosofen Radovan Richta presenterade en vision om den teknologiska revolutionen, en sociologisk grupp med Zdeněk Mlynář  i spetsen utredde politiska reformer. Det fanns alltså en bred beredskap för förändringar, något som Brezjnev i Moskva nog inte riktigt insåg. Novotn kunde inte stå emot när slovaker, ekonomer och reformmarxister slöt sig samman i partiets centralkommitté. Han tvingades avgå och ersattes den 5 januari 1968 av Alexander Dubček.

Denna sammanflätning av inte alltid helt samstämda intressen hade Ingmar Karlsson kunnat skildra mer ingående. Den därpå följande intensiva politiska förändringsprocessen mot en ”socialism med mänskligt ansikte” ger han däremot självfallet stor plats, liksom Warszawapaktsinvasionen 21 augusti och den sedan frampressade ”normaliseringen” under Dubčeks efterträdare Gustáv Husák.

Min andra invändning gäller dagsläget. Ingmar Karlsson ger en mycket mörk bild av politik och samhälle i båda staterna. I mycket har han helt rätt. Populister och snävsynta nationalister dominerar regeringarna i både Prag och Bratislava.

Tjeckiens största parti, Ano (Missnöjda medborgares aktion), leds av landets näst rikaste man, Andrej Babi, som lyckats hålla sig kvar som premiärminister trots misstroendeförklaringar i parlamentet och anklagelser om förskingring av EU-medel. Men eftersom de ”gamla” etablerade partierna från 1990-talet ertappats med korruption och maktmissbruk, har tjecker i gemen förlorat förtroende för partierna.Babi hålls om ryggen av den grovt populistiske (och alkoholiserade) presidenten Miloš Zeman och regerar med stöd av det sovjetnostalgiska kommunistpartiet (det enda oreformerade i hela Central- och Östeuropa). Huvudlinjen, med betydligt folkligt stöd, är motstånd mot all invandring, ljumt förhållande till EU, förståelse för Ryssland och alldeles särskilt för Israel – men gärna fortsatta höga bidrag från EU för jordbruk och regional utveckling. Rasismen, speciellt mot romer, är utbredd.

Läget är liknande i Slovakien, där det till namnet socialdemokratiska, men i praktiken nationellt populistiska partiet Smer-SD (Riktning) styrt landet, med ett kortare avbrott, sedan 2006. Det leds av Robert Fico, som tvangs avgå som premiärminister 2018, men som behåller sitt inflytande. Karlsson kallar situationen i Tjeckien ett ”politiskt moras”, ”en europeisk tragedi”. Hans bild av Slovakien, där Fico dragit sig allt närmare Ungerns och Viktor Orbáns illiberala demokrati, är lika mörk.

Inom Visegrádgruppen sker numera förvisso ett nära samarbete mellan de fyra staterna Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien, i första hand om motståndet mot immigranter. De har fått större gehör, trots kritik från EU-kommissionen och en dom från EU-domstolen.

Men Karlsson tar märkligt nog inte upp två fundamentala skillnader mellan Ungern och Polen å ena sidan och Tjeckien och Slovakien å den andra. I de två första länderna har både rättssystem och medier delvis kuvats och ställts under regimkontroll. I Tjeckien och Slovakien består pressfrihet och fria, politiskt oberoende domstolar, i varje fall hittills.

Men i stort sett har medierna varit starka nog att behålla sin frihet, inte minst public service-medierna. Samma sak med rättssystemet och domstolarna – ingen regering har velat eller vågat göra dem medgörliga.

Politiker i båda länder skäller ofta som bandhundar, Babi äger de två största tidningarna samt en viktig radiokanal och blandade sig i pressen för något år sedan. Detta är oroande, men än så länge agerar han inte som Berlusconi. Fico kallar journalister för ”smutsiga antislovakiska prostituerade”. Hans parti har nyligen lagt fram förslag till en ny presslag som ska skydda politiker från kritik – i stället för att stärka journalisternas ställning, vilket hade varit naturligt efter beställningsmordet på den korruptionsavslöjande journalisten Ján Kuciak våren 2018. Men i stort sett har medierna varit starka nog att behålla sin frihet, inte minst public service-medierna. Samma sak med rättssystemet och domstolarna – ingen regering har velat eller vågat göra dem medgörliga.

Karlsson försummar också att framhäva att civilsamhället alltjämt är starkt i båda länderna. I Slovakien har nu för andra gången i rad en oppositionell demokrat vunnit presidentposten i allmänna val. För fem år sedan besegrade Andrej Kiska premiärministern Fico och har ivrigt försvarat EU och en human hållning till flyktingar. I valet nu i mars vann advokaten och miljöaktivisten Zuzana Čaputová överlägset över Smer:s kandidat, kommissionär i EU. När journalisten Ján Kuciak mördades våren 2018 ledde detta till landsomfattande demonstrationer, de största sedan 1989. Folket tvingade flera ministrar och främst regeringschefen Fico att avgå. I Tjecken har protesterna inte varit lika omfattande eller lika resultatrika, men gång på gång demonstrerar tiotusentals människor mot korruption och överhetsgodtycke. Allt är alltså inte nermörkt även om politiken och opinionsklimatet är dystert. Så länge som två av demokratins stöttepelare, fria medier och fritt rättsväsende, står pall kan man ändå hysa viss tillförsikt.

Trots mina invändningar står huvudintrycket av Ingmar Karlssons bok ändå kvar. Detta är en innehållsrik, upplysande och väsentlig bok för att förstå två länder i det centrala Europa.