Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Ekonomi
Jesper Roine
Kapitalet i det tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty
Sammanfattning och svenskt perspektiv
Volante | 111 s | Isbn 9789187419409
Recensent: Mats Benner
Plädering för en rimlig ekonomisk jämlikhet

Pikettys bok har blivit en internationell bästsäljare men denna blandning av anglosaxisk nationalekonomi och fransk kulturanalys passar inte dagens politiska samtal. Jesper Roines pedagogiska sammanfattning är välkommen eftersom den gör det möjligt att förstå hur Piketty arbetar och vilka slutsatser han faktiskt drar.

Det är sällan böcker baserade på nationalräkenskaper slår sig in på bästsäljarlistorna. Men Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century har gjort just det; på bara några månader har den sålt i runt 100000 exemplar bara i USA och ytterligare 100000 exemplar är på väg ut på marknaden. Piketty har blixtsnabbt blivit ett household name i den politiska debatten världen över. När han kom till Almedalen var det fullt och överallt möts han av finansministrar och partiledare. Också politikens fotfolk som politiska journalister och ombudsmän har fått 685 sidor tät ekonomisk-historisk analys att smälta. Piketty har också lyckats lansera en enrading som blivit en bestående del av det samtida politiska samtalet: att avkastningen på kapital under senare år tenderat att överstiga den ekonomiska tillväxten (r g). Detta till skillnad från under perioden efter andra världskriget, där förhållandet var det omvända och där det allmänna välståndet översteg den enskildas avkastning på kapital och förmögenheter.

Pikettys bok är alltså ganska sträv läsning, inte minst eftersom hela boken är framtung. De första kapitlen ägnas åt begreppsdefinitioner och metoddiskussioner, medan det heta stoffet dröjer. Mest spektakulärt är det sista avsnittet, där Piketty föreslår en samordnad beskattning på kapitalinkomster med olika nivåer (för rika, superrika och astronomiskt rika). Innan dess är framställningen snirklig, med påfallande många hänvisningar till 1800-talsliteraturens fixering vid arv och giftermål för att slå sig fram i samhället, men också intrikata metodologiska garderingar om svårigheter att mäta och värdera inkomstfördelning och förmögenhetstillväxt över långa perioder. Slutresultatet är en inte alldeles homogen kombination av anglosaxisk nationalekonomi och fransk kultursociologi.

Men vad är det för ett slags skrift egentligen? Är det en ny Keynes eller rentav Marx som trätt fram, som förebådar en ny syn på ekonomins villkor? Nej, Piketty har inte skrivit ett nytt Das Kapital eller för den delen en General Theory. Boktiteln till trots är Piketty ingen sentida Karl Marx med ambitionen att förlösa en ny samhällsordning. Budskapet är närmast försiktigt reformistiskt, med en ton av fördelningspolitik à la Gunnar Sträng, där folkets väl går före storfinansen, men där kapitalismen i sig inte är problemet.

Det litet modesta budskapet till trots blir Pikettys bok sannolikt historisk: den bär, med Victor Hugos formulering, fram en idé vars tid har kommit. Även om den långt ifrån är ensam om diagnosen av samtidens kapitalism – försvagad av grotesk rikedomsansamling och i behov av nya gemensamma samhälleliga projekt – kom den precis rätt i tiden. Den kan röja väg för nya sätt att se på gemensamma angelägenheter och på behovet av rimlig ekonomisk jämlikhet.

Bokens styrka är auktoriteten hos författaren (erkänd också i de egna leden) och den kraftfulla tesen att den samlade tillväxten – välståndet och välfärden för den breda befolkningen – skjuts i sank av anhopningen av kapitalinkomster hos några få. Tesen är alltså inte ny men har vanligen framförts av oortodoxa ekonomer och andra mer lösa samhälls-vetenskapliga existenser och har därför inte riktigt tagits på allvar. Med sin starka ställning kan Piketty bana väg för en bredare omställning i synen på skatter och fördelning.

Sedan är det ju detta med timing. Idéer blir inte inflytelserika över en natt, även om deras tid må ha kommit. När Milton Friedman vid mitten av 1960-talet polemiskt hävdade att ”alla var keynesianer” var det samtidigt ett första anfall mot just Keynes förkrossande dominans i synen på hur ekonomin skulle organiseras. Men det tog närmare två decennier – och två djupa ekonomiska kriser – innan Friedmans ideal om den självreglerande marknaden upphöjdes till allmän visdom. I sin kritik utgick Friedman från de stelheter och trögheter som följde keynesianismen och lanserade den rena marknaden som alternativ. Nu är det alltså den frigjorda marknadens obalanser som står i förgrunden, där oreglerade marknader skapat sociala och ekonomiska återvändsgränder snarare än välfärd och rikedom åt alla.

Men vägen ut ur Friedmans återvändsgränd blir inte enkel. Finanskrisen har inte märkbart rubbat de ekonomiska eliternas ställning. Om något har den dominerande krislösningen, med låga räntor och massiv utpumpning av kapital, gynnat dem som redan är besuttna och inte skapat någon märkbar omfördelning, även om en finansiell härdsmälta kunnat undvikas.

Budskapet hos Piketty – att skatterna måste höjas och de kraftigaste rikedomarna beskäras om kapitalismen långsiktigt ska överleva – är fortfarande svårt att ta till sig, åtminstone i offentligheten. Alla som omfamnar honom – från höger till vänster – tar samtidigt avstånd från alla tankar på höjda skatter. En hel liten industri har också satt igång för att hitta maskor och revor i framställningen, där evidensen ska vara felaktig eller rentav fabricerad. Men något måste göras. De senaste decenniernas långa moderation har gått i baklås och de faktiska kostnaderna är tydliga: samtidigt som staterna är skuldsatta och satt under hårt tryck är skatterna fortsatt låga och de riktigt rika rikare än någonsin.

Pikettys bok är en hård nöt att knäcka. En vägledning eller varför inte en sammanfattning är därför en bra idé, för den som kanske skaffat boken, men gett upp. Bokens rykte är större än läsupplevelsen och huvudattraktionen är tesen (r g) snarare än den långa vägen dit. Så tänkte nog i alla fall förlaget Volante som nu gett ut en sammanfattning på svenska, skriven av en av Pikettys många samarbetspartners, nationalekonomen Jesper Roine (som bidragit med material om Sverige som Piketty använt). Roines pedagogiska och tämligen lättsmälta sammanfattning är välkommen, eftersom den ger möjlighet att snabbt förstå hur Piketty arbetar – i stora lag, med stora och komplexa material – och vilka slutsatser han faktiskt drar (och inte drar).

Framställningen saknar svärtan och den intellektuella rörligheten hos Piketty och är i stället en stram och okonstlad sammanfattning av Pikettys bok, med en fördjupande inledning av kapital- och förmögenhetsbildningen i Sverige. Det låter kanske inte omedelbart tilltalande men boken fyller definitivt sin plats. Särskilt lovvärd är ambitionen att sätta in Pikettys resonemang och analys i ett svenskt sammanhang. Sverige gick allra längst bland världens marknadsekonomier i ekonomisk utjämning under efterkrigstiden, men är i dag ett land bland andra, med skarpt växande skillnader. Särskilt viktig tycks frågan om boendet vara och bostaden är i dag en viktig social skiljelinje i Sverige. Efter 1980 har skattesänkningar i stort och i smått varit valvinnare och Sverige av i dag försöker hålla ihop stora offentliga utgifter med krympande skattebaser. Det kan gå, men långsiktigt behöver något göras; antingen att lägga ut alltmer av offentliga angelägenheter på medborgarna själva eller att höja skatterna.

Debatten om skatter och offentliga åtaganden har länge förts i ekonomernas krets men behöver nå in i det politiska rummet. Roines skrift kan underlätta det genom att skänka frågan både akademisk legitimitet och politisk relevans. Sam-tidigt är det litet märkligt att Sverige är så renons på seriös debatt om relationen mellan stat, marknad, arbete och kapital, som annars varit paradnummer i svensk politisk och ekonomisk debatt i decennier. På 1930-talet föregick Stockholmsskolan keynesianismens genombrott i synen på statens roll för krishantering. Några decennier senare blev LO-ekonomerna Rehn och Meidner världsberömda i sin analys av förutsättningarna för att hålla inflationen och arbetslösheten låga samtidigt.

I dag är det tystare från svenska ekonomer, som inte alls tycks tilltalade av att analysera den svenska modellens förutsättningar och framtid. Det är typiskt att debatten hålls igång med inspiration från USA och Frankrike. Även om de länderna självfallet är intressanta sociala och ekonomiska modeller med sina inneboende spänningar, är de inte alldeles enkelt överförbara på svenska förhållanden. Här är utgångspunkten snarare den komplexa blandningen av en ekonomi dominerad av få storföretag, arbetsmarknaden präglad av starka fackföreningar och politiken av omfattande välfärds-ambitioner. Hur allt detta ska hållas ihop vore värt ett djupare studium, inte minst hur omfattande kapitalbildning och omfördelning ska kunna mötas. Sverige lyfts ju ofta fram som en samhällsmodell där ekonomisk förändring och social sammanhållning har bättre förutsättningar att samleva än på andra håll, i just till exempel Frankrike och USA där politiken först och främst är språkrör för etablerade intressen.

I avvaktan på den analysen ger Pikettys bok – och Jesper Roines svenska introduktion – nödvändiga perspektiv på frågan om omfördelning, skatter och ekonomisk utveckling. Pikettys huvudbudskap är att den oreglerade kapitalismen saknar kraften att på egen hand förnya sig; den behöver mekanismer för fördelning och omfördelning. Det handlar inte enbart om legitimitet utan också om rationalitet och effektivitet. Om kapitalismen blir ett spel för några få stagnerar samhällsutvecklingen i stort och talang och möda läggs på att läsa av det sociala systemets villkor snarare än att skapa värden och bryta ny mark. Utbildning och strävan skyms av rikedomsjakt och allt blir till slut till salu.

Piketty är bara en i mängden av ekonomer som i finanskrisens efterbörd talar om behovet av att höja skatterna och på allvar prata om fördelningspolitik. Hans hastigt uppflammade berömmelse riskerar dock att slockna eftersom formen – tung akademisk prosa som blandar ekonomiska formler, nationalräkenskaper och kulturanalys – inte riktigt passar vår tids otåliga politiska samtal. Därför är pedagogiska sammanfattningar och intellektuella mellanhänder, som fångar upp budskapet och paketerar det på ett tillgängligt sätt, välkomna.

Mats Benner är professor i forsknings-politik vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet