Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Filosofi & psykologi
Plutarchos
Levnadsråd – Moralia II
Atlantis | 381 s | Isbn 9789173537698
Recensent: Ingela Nilsson
Plutarchos förtjänar bättre än att ses som feelgood coach

Biografen och filosofen Plutarchos uppvisade betydande insikter om det mänskliga psyket. Ändå är det förfelat att koppla samman honom med dagens psykologer och coacher, då en vetenskap som psykologin förmodligen hade varit honom helt främmande. Denna utmärkta översättning hade snarare varit betjänt av mer referenser till den antika litteraturen och filosofin.

En av vår tids stora frågor kan nog sägas vara den om hur man ska leva sitt liv – hur man ska hantera sitt själsliv och sina relationer, hur man ska förhålla sig till omvärlden och ändå bevara sin integritet, och inte minst den mindre existensiella frågan om vad man ska äta för att må bra. Medan den moderna människan, åtminstone ur ett massmedialt perspektiv, fokuserar mest på resultatet av rätt livsstil – att må bra och se bra ut – var man i äldre tid intresserad av samma frågor ur en filosofisk synvinkel. Plutarchos, biografen och filosofen från Chaironeia (cirka 46–cirka 120 e.Kr.), ägnade sig mycket åt frågor som rör just människans karaktär, beteende och relationer. Detta mänskliga intresse har blivit den tematiserande utgångspunkten i Atlantis nya serie svenska översättningar av Plutarchos Moralia som inleddes 2014 med volymen Kärlek och vänskap och där andra volymen nu kommit ut under titeln Levnadsråd.

De texter som ingår i samlingen Moralia (gr. Ethika) beskrivs ofta som moraliska eller etiska studier, men de är faktiskt så brokiga till både form och innehåll att en gemensam titel knappast är möjlig. Det handlar om 78 essäer, tal och dialoger som behandlar ämnen som exempelvis retorik, inkarnation, matsmältning, litteraturkritik och avundsjuka – och nu överdriver jag inte på något sätt spännvidden. I den nya volymen Levnadsråd ingår tjugo texter, översatta av Sven-Tage Teodorsson, erfaren Plutarchosforskare med flera engelskspråkliga kommentarer och svenska översättningar bakom sig. Enligt baksidetexten innehåller volymen ”texter med moralfilosofiskt innehåll, i vilka Plutarchos i sin ambition att förbättra människans moral ger en rad kloka levnadsråd, där han både visar sin djupa insikt i psykologi, och ger talrika prov på sin drastiska humor”. Som ett sätt att illustrera det som baksidetexten antyder, och samtidigt föra en kritisk diskussion om ett sådant sätt att beskriva Plutarchos ”ambition”, skulle jag här vilja diskutera Plutarkos och hans litterära och filosofiska tillvägagångssätt utifrån dialogen ”Gryllos”.

”Gryllos”, som skulle kunna översättas med ”Grymtaren” eller kanske ”Nöff-nöff”, är en ursprungligen grekisk man som av den magikunniga gudinnan Kirke förvandlats till en gris. Motivet går tillbaka till Odysséns tionde bok, där Kirke med hjälp av en trolldryck förvandlar Odysseus färdkamrater till grisar och försöker förtrolla-förföra Odysseus själv. Med hjälp av Hermes lyckas Odysseus dels undgå att själv bli förvandlad av Kirke, dels befria sina män från förtrollningen. Efter ett års festande får Odysseus reseanvisningar av Kirke och ger sig tillsammans med sin besättning av ifrån ön, når så småningom hem till sin troget väntande Penelope. I Plutarchos dialog används motivet som utgångspunkt för en diskussion om mänsklig karaktär och lycka – är människan verkligen klokare och därmed lyckligare än djuren? I dialogens inledande del samtalar Odysseus med Kirke, som skrattar åt hans önskan att ”rädda” sina kamrater ur förvandlingen.

Kirke. Aha! Här är en man som anser att inte bara han själv och hans kamrater utan även helt främmande individer genom hans dumhet skall kastas i olycka för hans ärelystnads skull!

Odysseus. Jaha, nu kommer du tydligen med en ny giftblandning, Kirke, denna gång av ord, som du försöker förvirra och förgifta mig med! Den kommer verkligen att göra mig till ett vilt djur, om du får mig att tro dig när du antyder att det är en katastrof att förvandlas från djur till människa!

Kirke. Har du inte redan gjort en större dumhet mot dig själv, när du förkastar ett odödligt liv utan ålderdom tillsammans med mig för att istället genom oräkneliga nya olyckor ta dig hem till en dödlig kvinna som – det vill jag understryka – redan är gammal, och detta för att kantänka bli en kändis och bli ännu mer omtalad än du redan är, i jakt på en tom och skenbar lycka i stället för en äkta sådan?

Redan i denna inledande ramdialog kan vi notera flera grepp som präglar inte bara Plutarchos författarskap, utan även den tid i vars inledande skede han levde: den så kallade Andra sofistiken (cirka 50–230 e.Kr.). I en värld som befann sig långt från den klassiska antiken såg författare tillbaka på den ”första sofistiken” med både beundran och distans. Författare som Platon och Demosthenes var språkliga modeller att efterlikna, men den antika litteratur som redan blivit kanon var samtidigt ett sätt att uttrycka sig själv i en ny tid, där makten var romersk, men språket fortfarande var grekiska. Att som här återanvända ett homeriskt motiv var ett vanligt sätt att integrera det grekiska arvets miljöer och karaktärer i sitt eget uttryck, även om det skulle dröja ytterligare några decennier innan Lukianos gjorde det till sitt varumärke. I kombination med citat och allusioner återupplivade man på det här sättet antiken, samtidigt som man gjorde den till sin egen. Kirkes kommentar till Odysseus kommande status som ”kändis” lyfter i det här sammanhanget fram den metalitterära situationen: karaktärerna har klivit ut ur berättelsen och kommenterar den utifrån. Ett sådant grepp är typiskt för den Andra sofistikens litterära och retoriska förhållningssätt.

Efter ramen följer själva dialogen, som förs mellan Odysseus och Gryllos själv i form av ett sokratiskt samtal där Odysseus – förstås – drar det kortaste strået. Också här ser vi alltså en imitation av en klassisk modell, Platons ironiska dialogstil där lek och allvar blandas. Gryllos förklarar hur han som djur befinner sig långt från de mänskliga begär som inte gör någon lyckligare – han äter bara tills han blir mätt och somnar sedan belåtet i gyttjan, utan behov av parfym eller siden:


Inget av den där sortens konstgjorda begär bor i våra själar, utan våra liv bestäms mestadels av de begär och njutningar som är nödvändiga. Och de som inte tillhör klassen nödvändiga utan enbart är naturliga, dem ägnar vi oss åt på ett ordnat sätt utan överdrifter.

Tyvärr slutar dialogen abrupt, och de flesta är överens om att den bevarats i ofullständig form. Som Teodorsson påpekar i en not bör den ha slutat med att Odysseus erkände sig ha fel: människan är inte lyckligare än djuren.

Inom ramen för det urval texter som översättningen ingår i är det lätt att se på vilket sätt ”Gryllos” passar in i Plutarchos filosofi: eftersom urvalet är baserat på just levnadsråd läses dialogen enklast som en kritisk kommentar till samtidens överdådiga liv och eventuellt också en ungdomlig vurm för vegetarianism (se de ofullständiga förläsningarna ”Om att äta kött” som också ingår i volymen). Även i ett vidare perspektiv passar texten väl in i hans produktion – som filosof intresserade sig Plutarchos för den mänskliga karaktären och hur den påverkar och påverkas av det liv man lever, och detta inkluderade allt ifrån mänskliga relationer till mathållning. Detta är tydligt inte bara i Moralia, utan också i biografierna Parallella liv, där historiska grekiska och romerska liv parvis beskrivs och jämförs utifrån karaktär och handlande. Det som intresserar Plutarchos är inte historien som sådan, inte heller de stora ögonblicken, som han förklarar i inledningen till jämförelsen mellan Alexander den Store och Julius Caesar (som tyvärr inte ingår i de biografier som under senare år översatts till svenska). Ibland, säger han, är det de små ögonblicken som ger nyckeln till människors karaktär: ett uttryck eller ett skämt, och inte de mest kända belägringarna eller blodigaste slagen.

Plutarchos såg sig som en karaktärsmålare, och snarare än att hävda sin grekiska kultur eller den romerska ville han nog i sina Parallella liv visa på likheter i mänskliga liv och ageranden. Hans beskrivningar, menade han, kunde då i sin tur tjäna som modell för honom själv och andra, så att de fyllde ett karaktärsdanande syfte. Detta Plutarchos fokus på små detaljer har lett till att han i modern tid har kritiserats för att vara en dålig historiker, som fyller sina historiska levnadsöden med anekdoter och trivial information. Senare års forskning har dock placerat in Plutarchos i ett mer relevant kontextualiserat sammanhang och betonat att han inte såg sig själv som historiker, utan som filosof i en platonisk och moralfilosofisk skola. Även biografin som genre har ställts i nytt ljus och ses inte längre nödvändigtvis som en historiskt korrekt framställning som kan läsas mot våra moderna sanningskrav

Vad har då denna utvikning om Plutarchos inställning till biografi och filosofi med dialogen ”Gryllos” att göra? Låt oss återvända till den nya översättningens baksidetext och dess betoning på Plutarchos ”kloka levnadsråd” som vittnar om hans ”djupa insikt i psykologi” och hans ”drastiska humor”. Humorn har vi redan sett exampel på i ”Gryllos” och jag har inget att invända mot den beskrivningen av Plutarchos, förutom möjligen en önskan att placera in den i ett större sammanhang. Som jag har försökt visa ovan är humorn inte bara (kanske inte ens i första hand) ett individuellt uttryck hos författaren, utan ett sätt att återanvända och förhålla sig till antik litteratur och kultur. När det gäller levnadsråden ingår de i Plutarchos övergripande filosofiska förhållningssätt och pedagogiska metod, men vi kan inte alltid utgå från att det är hans egen röst som talar i hans texter – är Gryllos verkligen Plutarchos, bara för att han uttrycker liknande tankar i andra texter? Eller är både Odysseus och Gryllos en uppvisning i just retorisk karaktärsteckning, det som var Plutarchos specialitet? Slutligen är det problematiskt att tillskriva en antik författare insikter i psykologi, eftersom det vetenskapsfält som vi associerar termen med är ett modernt koncept som troligen hade varit Plutarchos och hans samtida helt främmande. Plutarchos uppvisade insikter i det mänskliga psyket, baserade på hans intresse för mänskligt agerande utifrån individers naturliga disposition – han var inte vare sig life coach eller psykolog.

Sådana invändningar kan förstås låta som gnälligt hårklyveri, men antik litteratur tjänar aldrig på att läsas ur perspektivet ”de antika grekerna var precis som vi”. Snarare bäddar det för missförstånd och skapar förväntningar som inget förmodernt verk kan leva upp till. All äldre litteratur behöver och bör därför presenteras och kommenteras på ett sätt som förklarar den för en modern publik, oavsett om vi är experter eller bara intresserade läsare. Det tycks ofta förutsättas att svenska läsare inte vill ha för många noter eller skulle skrämmas bort av för avancerade referenser, men jag tror att förlagen då underskattar läsarna. Den som störs av noter kan helt enkelt hoppa över dem, och många andra skulle uppskatta att få veta mer. Jag tror att fler läsare än jag gärna hade sett utvidgade kommentarer till såväl citat från antika författare som diverse återkommande begrepp hos Plutarchos, inte minst från en erfaren Plutarchosläsare som Teodorsson. Hans utmärkta översättning hade också tjänat på att innehålla en utvidgad diskussion om Plutarchos historiska, litterära och intellektuella kontext i stället för, som nu, en litteraturlista med enbart moderna verk om levnadsråd och moralfilosofi. Att placera in Plutarchos bland moderna författare som Stefan Einhorn och Åsa Nilsonne är säkert välment, men löper också risken att ge Plutarchos ännu en stämpel – nu som en beskäftig och litet tröttsam feelgood-författare (jämför Eva-Lotta Hultén i P1, OBS Magasin, 17/8 2015).

Jag tycker personligen att han förtjänar bättre än så och rekommenderar därför att den nya seriens översättningar läses tillsammans med någon av de utmärkta handböcker om Plutarchos som nu finns tillgängliga, till exempel Blackwells A Companion to Plutarch (2014). I ljuset av en sådan introduktion blir texterna ur Moralia så mycket intressantare och Plutarchos behöver inte längre definieras bara på ett sätt – visst var han biograf och filosof, men han var också en retoriskt skolad person med glimten i ögat.

Ingela Nilsson är professor i grekiska vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet