Föregående

nummer

Tisdag 17 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Marousia Ludwika Korolczyk
Polsk poesi under mellankrigstiden
Ett paradigmskifte - exempel marialyriken
Artos & Norma | 226 s | Isbn 9789172170940
Recensent: Kristian Gerner
Poeter använde kristen liturgi

Polen återuppstod vid första världskrigets slut 1918 som stat. Under 123 år hade landet varit delat mellan Ryssland, Preussen/Tyskland och Österrike. År 1939 delades Polen för fjärde gången, mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Mellankrigstiden blev en avgränsad period i den polska historien - och i litteraturhistorien. Marousia Ludwika Korolczyk betraktar i sin avhandling om polsk litteratur under mellankrigstiden den politiskt turbulenta epoken ur estetisk synvinkel. Den politiska inramningen nämns förvisso, men avhandlingen är strikt litteraturvetenskap. Författaren analyserar en dikt vardera av fem poeter. Verken tolkas dels med hänvisning till biografiska data, dels i termer av inspiration från den polska litterära traditionen.

Korolczyk visar med sina exempel att det nya Polen begåvades med en poesi som på en och samma gång grep tillbaka på uppfattningen om statens medeltida jungfruliga ungdom under Marias beskydd och på de färska erfarenheterna från den stora hemsökelse som krossade idealen och illusionerna om ett fredligt samhälle på jorden. ”Europas urkatastrof”, första världskriget, var den omedelbara erfarenhet som präglade de polska skalderna. Med hänvisning till en polsk litteraturvetare i ett verk från 1983, det vill säga tänkvärt nog skrivet under undantagstillståndets tid - stan wojenny - i det kommunistiska Polen, hävdar Korolczyk att erfarenheten av det stora kriget innebar ”utradering av den antropocentriska myten som var dominerande i den europeiska kulturen sedan renässansen”. Återgång till en teocentrisk världsbild var inte aktuell, men den kristna liturgin formade trots detta det poetiska språket hos Korolczyks fem objekt Julian Przybo´s, Jerzy Liebert, Tytus Czy˙zewski, Maria Pawlikowska-Jasnorzewska och Józef Czechowicz. Fakultetsopponenten Barbara Törnquist-Plewa påpekade att den nya mariapoesin inte nödvändigtvis var religiös utan kan tolkas som ironiskt menad.

De fem polska poeterna anknöt hur som helst till medeltida mariahymner. Dessa ingick i liturgin och var ”ikoner i ord”. Korolczyk citerar sin handledare Per-Arne Bodin och dennes verk Världen som ikon från 1994. Bodin driver tesen att i hymnen är ”varje ord är betydelsebärande” och att det är fråga om ”ett minimum av detaljer och ett maximum av uttryck”. Citaten om ikonernas och hymnernas formspråk skulle lika gärna kunna gälla även icke-religiös, det vill säga icke-konfessionell poesi med transcendentala övertoner.

På det stora hela undviker Korolczyk ett internationellt jämförande perspektiv på mellankrigstidens polska mariadiktning. Emellertid kan man hävda att denna diktning var en del av den allmänna ”modernistiska” strömningen inom mellankrigstidens poesi från Sovjetunionen (Achmatova, Majakovskij) till Spanien (Garcia Lorca, Jimenez), och som i Sverige fick en pregnant framtoning i kretsen kring tidskriften och förlaget Spektrum. Om man anlägger ett svenskt perspektiv och läser Karin Boye eller Gunnar Ekelöf samtidigt som man läser Korolczyks polska poeter framstår mariautsmyckningen hos de senare visserligen som ett specifikt polskt idiom men som föga enastående. Andan i deras poesi var allmänt europeisk.

Är förståelsen av den polska mellankrigstida ”religiösa” eller ”liturgiska ”poetiken beroende av att läsaren tolkar dikterna med mariahymnerna som matris, eller räcker det med erfarenheten av det apokalyptiska världskriget som tolkningsram? Och vad är Korolczyks avhandling som specimen? Mitt svar på den första frågan är att läsaren klarar sig utan kunskap om de medeltida hymnerna när det gäller att ta till sig budskapet från mellankrigstidens polska poesi. Mitt svar på den andra frågan är att Korolczyks avhandling visar att vi är i färd med att få en ny ”syntetisk” variant av det svenska språket. Författaren skriver grammatiskt korrekt svenska, men med avseende på retoriska kvaliteter är det fråga om en polsk text. Svenskan får en tung framtoning genom sekvenser av substantiv och ”polska” genitivformer. Positivt kan detta tolkas som ett uttryck för att det i ett flerspråkigt Sverige måste få finnas olika versioner - observera, inte dialekter! - av svenska.

Världsspråket engelska känner sedan gammalt det slags mångfald som svenskan numera kan visa upp. Ett par citat ur Korolczyks text får tjäna som exempel på hur svenskan förändras: ”Metaforen, med sin konstitutiva egenskap av en koexistens hos betydelserna, äger kapaciteten att vara flerfunktionell” och ”I hymner som har bönens funktion är det nödvändigt att förmedla den teologiska aspekten, så att personen till vilken man vänder sig blir benämnd på ett adekvat sätt och värdigheten och egenskaperna hos henne till fullo återgivna”.

Korolczyk förstår att språkfrågan är ett problem. Hon återger de fem poem hon analyserar inte bara i svensk översättning utan även i polskt original, och i de ymniga hänvisningarna till polsk forskning finns den polska texten i fotnoter. Hon har i sin text ibland parafraser på tolkningar i polsk litteraturvetenskap. Ett tydligt exempel är sista stycket i det avslutande analyskapitlet ”Mellankrigstidens paradigmskifte”. Författaren redovisar kvintessensen av sin undersökning: mellankrigstidens poesi har blivit ett filter för tolkningen av poesin från tidigare epoker och samtidigt ”en tradition, som formar den nya poesins gestalt”. Resonemanget hämtas direkt från ett polskt översiktsverk från 1987. Den polska originalttexten återges i sin helhet i en fotnot. Koralzcyk har inte bara gett oss en detaljskarp bild av polsk poesi under mellankrigstiden. Hon har också förmedlat en polsk litterär offentlighet till vårt land.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet