Föregående

nummer

Söndag 23 juli 2017

2/2012

Tema: Det sägs att mångkulturalismen är död. Men faktum är att Europa har en beprövad modell för samlevnad mellan minoriteter.
Historia
Per Albin Hansson
Per Albin Hanssons anteckningar och dagböcker 1929–1946
Kungliga Samfundet för utgivande av hand­skrifter rörande Skandinaviens historia Handlingar del 34 | 307 s | Isbn 9185104383
Recensent: Alf W Johansson
Politik är att kunna vänta

Per Albins dagböcker präglas av en nykter saklighet men förmedlar också den ständiga press han levde under, framför allt under andra världskriget. Det gällde både förhållandet till Tyskland och regeringssammanhållningen. Dagböckerna ger emellertid också inblickar i hans privatliv.

Per Albin Hansson är aktuellare än någonsin. Efter den äventyrliga utflykten med Håkan Juholt har social-demokratin valt en ledare som ligger så nära Per Albin man kan komma, både i fråga om retorik och fysik. Juholt gjorde ett fundamentalt misstag när han trodde att han måste profilera sig som vänsterman. Därmed bröt han mot en socialdemokratisk grundregel. Partiet må vara radikalt, men ledaren måste alltid framstå som en garant för att ”vänstern” inom arbetarrörelsen inte kommer att diktera politiken, annars hotar borgerlig mobilisering. Det var något som Olof Palme inte begrep och därför blev hans ledarskap en tid av oro och förvirring.

För Per Albin stod detta klart från början. När han bildade regering 1932 såg han till att ta in en av sina främsta ”vänster”-opponenter, Arthur Engberg, i regeringen. Det var ett snilledrag och ett led i Per Albins strategi att pacificera alla krafter som kunde hota det socialdemokratiska maktinnehavet. Partiet omvandlades under hans regim från en löslig åsiktskoalition till en ”hård” organisation med uppgift att stödja partiet i regeringsställning. Samtidigt gällde det att hålla borgerligheten splittrad. ”Kohandeln” 1933 var ett mästerstycke av lugn beslutsamhet. ”Här har det framför allt gällt att kunna vänta och jag har kunnat vänta”, förklarade Per Albin när uppgörelsen var i hamn. Med en säker ställning i parlamentet kunde socialdemokratin forma en självständig politik. Per Albins formel för framgång hette: retoriken till höger, politiken till vänster. Per Albin talade – liksom nu Löfven – om samverkan, medan Gustav Möller och Ernst Wigforss lade grunden för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Trettiotalet blev en ”lycklig” tid för socialdemokratin. Ett grundläggande förtroende mellan folk och regering stadfästes. Som Francis Seiersted framhållit övertog socialdemokraterna det nationella integrationsprojektet från högern. Det räckte i fyrtio år som underlag för den socialdemokratiska politiken.

Per Albin brukar vinna alla omröstningar som den främste statsministern under 1900-talet. Erlander kan konkurrera, men Per Albin hade att leda Sverige genom den svåraste krisen under 1900-talet – andra världskriget. Hans inträdesbiljett till förstaplatsen är att han lyckades hålla samman samlingsregeringen och, med lite tur, hålla Sverige utanför kriget. I detta visade han samma förmåga som i samband med ”kohandeln” 1933: att kunna vänta. Att inte förivra sig kan sägas ha varit Per Albins motto. Den berömda skämtteckningen där Per Albin bredbent styrslar fem hästar samtidigt fångar situationen. Samlingsregeringen 1939–1945 innebar att oppositionen flyttade in i regeringen. Men socialdemokratin behöll det avgörande inflytandet, särskilt efter 1940 års val. När Per Albin fick frågan vilket som hade varit samlingsregeringens största problem, svarade han korthugget: Sköld. Förvisso var försvarsministern en bångstyrig politiker som kunde röra om i grytan, men den som framför allt bidrog till att förlänga beredningarna var högerledaren Gösta Bagge, som med begränsad framgång bedrev oppositionspolitik både i ekonomiska och utrikespolitiska frågor.

En del av Per Albins storhet är att han, tillsammans med politiker som Abraham Lincoln och Winston Churchill, är en politiker-poet, en skapare av odödliga formuleringar. Folkhemstalet 1928 är en sällsynt lyckad sammansmältning av konservatism och jämlikhetsretorik.

Per Albin fick aldrig tillfälle att ordna sina papper. De överfördes i omgångar till Arbetarrörelsens arkiv. Två volymer innehåller uppteckningar av samtal och dagboksanteckningar. Dessa anteckningar har nu mönstergillt redigerats av Ulf Larsson och publicerats av Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.

Den viktigaste delen av de nu utgivna peralbinska anteckningarna gäller perioden 1940 till 1943. Per Albin var en något ovillig dagboksskrivare. Det var först på nyårsdagen 1940 som han började föra mera systematiskt anteckningar. ”Borde ha gjort det långt tidigare, eftersom jag dock varit med om en hel del”, skriver han. Han använde en LO-almanacka med ungefär 2 cm utrymme för varje dag. Det tvingade honom att vara koncis. Ibland tröttnade han på dagboksskrivandet och månadslånga luckor uppstod.”Förklaringen är den gamla: man tycker det blir för banalt”, skriver han 1943. Då befann sig regeringen mitt uppe i den svåra frågan om en uppsägning av transiteringsavtalet med Tyskland.

Anteckningarna präglas av en nykter saklighet. Per Albin var en man för vilken en spade var en spade. Men anteckningarna förmedlar en uppfattning om den ständiga press han levde under. Det gällde inte bara förhållandet till Tyskland, utan även regeringsssammanhållningen. Partiförbudsfrågan hösten 1941 höll på att spränga regeringen. Den 22 november detta år antecknar han: ”Nu har jag alltså avgångshot från vardera hållet.” (Det vill säga både från Wigforss och Bagge). Annars är kungen en ofta förekommande figur i anteckningarna. Kungamakten var vid denna tid ännu en politisk kraft. Per Albin tycks ha charmats av den avspända naturlighet som utmärkte Gustaf V och behandlade honom alltid med smidig respekt. Vissa anteckningar låter rentav ana en tillgivenhet. Det är betecknande att Per Albin ville att republikkravet skulle slopas i det socialdemokatiska partiprogrammet, men här blev han överkörd av partikongressen 1944. Ibland kunde kungens ingripanden skapa problem, men förhållandet dem emellan förblev förtroendefullt. 1936 fick kungen plötsligt för sig att han ville göra ett personligt tillägg i försvarsfrågan i trontalet. Per Albin måste ha sett en ny borggårdskris framför sig och avrådde emfatiskt. Gustaf V föll då undan. När Per Albin skulle gå frågade han denne två gånger: ”Du har väl inte tagit illa upp.” Det är nästan rörande. Vid kungens 85-årsjubileum 1943 hyllade Per Albin Gustaf V som ”den folkkäre”. Det måste ha skorrat falskt i många socialdemokraters öron, särskilt som kungen i sitt tal sagt att han visserligen numera var en konstitutionell kung, men att han i de rådande orostiderna sett som sin plikt att ibland gripa in för att hjälpa regeringen! ”Kungens tal kunde ha varit bättre avvägt” skrev Per Albin i dagboken med typiskt understatement.

Dagbokens privata karaktär belyses av att det politiska och det personliga blandas. Man får upplysningar om bridgespel, bowlingresultat och familjehändelser. I dagboken förekommer bokstäverna M och MG vid flera tillfällen. De skall utläsas Margareta Sjöberg, som var Per Albins sekreterare på partihögkvarteret Sveavägen 68. Att det rådde ett vänskapligt förhållande dem emellan är säkert. Per Albin gav henne regelbundet presenter och tog henne med på restauranger och idrottsevenemang. Men hade de en sexuell relation? Anders Isaksson kommer med antydningar i den riktningen i sin stora Per Albin-biografi. Han skriver att det talades om henne som ”Per Albins hålldam och unga älskarinna” (del IV, s. 29). Vad som utspelas mellan två människor i ett slutet rum kan man inte veta, men i den intervju som Anders Isaksson själv gjorde med Margareta Sjöberg och som finns i utskrift i hans arkiv i Arbetarrörelsens arkiv, förnekar hon att deras vänskap skulle ha varit av denna art.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia vid Södertörns högskola och senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 2/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet