Konstarterna & medier

Porträtt av en säregen berättare

Börje Fredriksson, saxofonist
Stefan Wistrand

Bo Ejeby förlag
127 sidor
ISBN 9789188316912

| Respons 3/2019 | 6 min läsning

Börje Fredriksson var en av den svenska jazzens mest originella begåvningar som tog sitt liv vid 31 års ålder, just när en större publik började upptäcka honom. Stefan Wistrands bok är noggrant underbyggd och tecknar bilden av en begåvning som gick sin egen väg men som under sin korta bana gjorde ett djupt avtryck i den svenska jazzhistorien.

I filmen Sven Klangs kvintett (regi Stellan Olsson, 1976) berättas historien om hur den nya jazzen drabbar den idylliska skånska dansmusikvärlden vid slutet av 1960-talet. Orkesterledaren Sven Klang bjuder in en stockholmsk altsaxofonist, som arbetar i militärmusiken i Skåne, för att förstärka orkestern. Men Lasse, som han kallas, har svårt att anpassa sig och står för ett helt nytt musikideal, långt från Sven Klangs daterade swingrepertoar. Han har lyssnat på den modernistiska jazzen, representerad av Miles Davis och John Coltrane, han är arrogant och ambitiös, vill förändra allt eller gå vidare. Snart lämnar han Skåne och överger de unga musikerna på orten, som sett upp till honom som ett löfte om en ny frihet och kanske en ny gemenskap. Lasse reser utomlands, misslyckas i sin solokarriär, hamnar i narkotikamissbruk och en dag får kamraterna höra att han är död.

Historien om utbrytaren Lasse (i filmen spelad av altsaxofonisten Christer Boustedt) är på många sätt typisk: i den kan man känna igen drag av olika öden – Lars Gullins, Bo Wärmells och inte minst Börje Fredrikssons.

Börje Fredriksson (1937–1968) var en av den svenska jazzens originellaste begåvningar, som just hade börjat upptäckas av en större publik när han tog sitt liv vid endast 31 års ålder. Hans karriär liknade inledningsvis många generationskamraters – i varje fall om de kom från arbetarklassen. Hans första kontakt med musiken var dragspelet och han debuterade i fyra-femårsåldern med en egen dragspelskomposition i radions ”Barnens brevlåda”. Efter sex års folkskola i Eskilstuna tog han värvning vid Svea livgardes musikkår, vilket gav möjlighet till utbildning och samtidigt en utkomst; hans instrument blev trummor och valthorn. Efter några år som militärmusiker studerade han valthorn vid Musikaliska Akademien, men avbröt snart studierna, kanske av ekonomiska skäl. Därefter återvände han till Eskilstuna, tog upp tenorsaxofonen och uppträdde redan i Stockholm 1957–58 som en tydligt profilerad solist på detta instrument och dessutom som kompositör. Under några år spelade Fredriksson med olika dansorkestrar, en tid som han själv karakteriserade med orden ”ungefär lika inspirerande, fritt och mänskligt som i lumpen”.

Börje Fredrikssons kvintett 1963. Foto: Ove Alström / SVA:s arkiv

Börje Fredrikssons öde avspeglar som i en vattendroppe den svenska jazzens utveckling och skinnömsning under brytningstiden från 1950- till 1960-tal. Samtidigt var han en udda begåvning. Om hans generationstypiska karriär, men också om hans snabba utveckling till en envist självständig och sparsmakad musiker, som helst spelade med sina egna grupper och då nästan uteslutande med egen repertoar, stor att läsa i Stefan Wistrands bok Börje Fredriksson, saxofonist. Författaren, jazzhistoriker och bibliotekarie i Eskilstuna, har samlat och granskat alla tryckta källor om sitt föremål och även gjort omfattande intervjuer med personer som kände honom – i den mån man kan använda det uttrycket. Börje Fredriksson var en ensling, av många uppfattad som arrogant och stingslig, som ställde mycket bestämda och höga krav på omvärlden och kompromissade allt mindre ju längre han nådde i sin utveckling. När den amerikanske kompositören och pedagogen George Russell (legendarisk inspirationskälla för Miles Davis och John Coltranes vändning mot den modala musiken) bosatte sig i Stockholm 1964 förklarade han: ”Börje Fredriksson är den mest fängslande musiker jag hört i Europa.”

Ändå avböjde Fredriksson att ingå i Russells nybildade sextett och valde att fortsätta med egna grupper som bara kunde samlas för sporadiska konserter. Engagemangen var få och Fredriksson tycks hellre ha tagit tillfälliga arbeten som vaktmästare än att spela andras musik. År 1966 utkom efter mer än ett års arbete hans första och enda egna lp-album med titeln Intervall. Det belönades med Orkester-Journalens Gyllene Skiva 1967, men under resten av året gjorde han bara ett fåtal framträdanden. Hans arbetsförmåga hämmades av svår depression, för vilken han vårdades på Rålambshovs sjukhus. I februari 1968 fick han som en av de första svenska jazzmusikerna ett flerårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden, vilket skulle garantera hans arbetsmöjligheter på sikt. Men beskedet kom för sent. Under en permission från sjukhuset avbröt han i september samma år sitt liv genom drunkning.

Man får en bild av en begåvning som gick sin egen väg, men som under sin korta bana gjorde ett djupt avtryck i den svenska jazzhistorien.

Om allt detta och mycket mer kan man läsa i Stefan Wistrands noggrant underbyggda bok. Man får en bild av en begåvning som gick sin egen väg, men som under sin korta bana gjorde ett djupt avtryck i den svenska jazzhistorien. Hans insats som instrumentalist är, trots de få inspelningarna, inte bortglömd i musikerkretsar och efter några decennier av relativ glömska har hans kompositioner fått ett nytt liv. Tillsammans med pianisten Bobo Stenson har saxofonisten Joakim Milder tagit hand om hans efterlämnade verk och spelat det i gruppen Sister Majs Blouse. Milder har också utgivit notsamlingen Börje Fredriksson: 31 kompositioner, 3 solotranskriptioner (Svenskt visarkiv/Musikverket 2017). Både kritiker och kolleger – inklusive Milder – understryker svårigheten att fånga Fredrikssons egenart. Hans originella kompositioner, som placerar sig någonstans i ett fält mellan Thelonious Monk, Ornette Coleman och svensk folkton (om man kan tänka sig en sådan figur), hade en egen, kärv lyrisk skönhet. Hans eget spel jämfördes ofta – mot hans protester – med John Coltranes, men det hade inget av efterapning över sig utan låg snarare vid sidan om än efter 1960-talets tenorsaxgigant. Hans tonkvalitet var kraftfull, ibland nästan rå, men ändå känslig. Kollegan, trumpetaren Bosse Broberg säger: ”Hans sound hade en säregen klangfärg, valthorn fast på tenorsax var idealet för honom”. Det primära hos en jazzmusiker, sa Börje Fredriksson en gång, var att han kunde berätta. Alla hans egna melodier var, när han spelade, mycket speciella berättelser med en inledning, ett eget förlopp och en ibland överraskande upplösning.

Wistrands bok gör ingen bredare kontextualisering av Börje Fredrikssons liv och verk, varken socialt eller musikaliskt. Men den ger med hjälp av fylliga citat ett levande porträtt av en av den svenska jazzens stora begåvningar, som enligt Joakim Milder bara kan jämföras med de oändligt mycket mer kända Lars Gullin och Jan Johansson. Skivbolaget Caprice har som ett välkommet komplement till boken utgivit ett digitalt album innehållande tretton liveinspelningar (Börje Fredriksson, saxofonist – Caprice CAP 80022, tillgängligt på Spotify och Youtube). Det ger en aning om vilken originell begåvning Fredriksson var och hur mycket han lämnade ogjort. I dagens digitala värld känns det märkligt att så litet av hans musik finns bevarad. Men ännu märkligare är den värld av musik som ryms i det lilla bevarade.

Publ. i Respons 3/2019
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Lars Kleberg

Lars Kleberg är professor emeritus i ryska vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark